BuenoBull
Trådstartare
Följer en hyfsat känd bloggare som häromdagen skrev om sömnparalys och hennes upplevelser av det. Jag tycker själva fenomenet är intressant och lite spännande, och även om jag skulle vilja få det till något själsligt/andligt så tror jag det egentligen bara är en sömnstörning orsakad av stress eller annat.
Vad jag förstått kan man få sömnparalys både med och utan hallucinationer. Har läst litegrann om andras berättelser av detta och det låter ju minst sagt... skrämmande. Har själv haft något liknande vid två tillfällen vad jag kan minnas, även om de inte är i närheten av det som andra berättat.
Första gången jag kan komma ihåg att jag "låg vaken" fast jag sov, låg jag i min mammas säng, jag kan ha varit 8-9 år gammal. Det minns jag inte som något mer traumatiskt än att jag tyckte jag var vaken fastän jag sov och inte kunde röra mig. Jag hörde ljuden av teven, såg ljuset från den, hörde mammas röst o.s.v., inget obehagligt hände vad jag kan minnas.
Andra gången en liknande sak hände var för något år sedan. Jag bodde mycket hos min nuvarande sambo då och i övrigt hade jag en liten tuff tid gällande jobb och inkomst.
Den här gången kommer jag heller inte ihåg jättetydligt vad som hände i drömmen och jag kan egentligen inte säga att det var en riktig paralys. Jag kommer ihåg att jag gick in på en affär som var IKEA, fast det såg ut som en mataffär. Skylten ändrades hela tiden så jag visste egentligen inte alls vart jag var. Jag var på affären med min sambo och bästa kompis, här är det lite diffust vad som hände men jag kommer ihåg att de gick före mig hela tiden och pratade inte med mig, jag hade hela drömmen en olustig känsla av att inte bli sedd eller hörd. Jag hade även väldigt tungt att gå, benen sjönk som i kvicksand. Till slut kom vi ut från affären och ut i något bostadskvarter, här är drömmen också väldigt diffus. Vi hamnar iaf i ett hus någonstans, i ett väldigt kalt rum med en stor rottweiler som vaktar utanför. Vi lyckas komma därifrån på något vis, vi trodde människorna som bodde där var snälla men så var inte fallet. De var som förklädda och det var liksom en hånande känsla över dem. Någon gång under drömmen träffade vi även några gamla klasskompisar på en moped, de skulle festa. Jag minns inte allt exakt och i kronologisk ordning men det var när jag skulle vakna från drömmen som jag märkte att jag inte kunde. Jag skrek på hjälp så högt jag kunde, men ingen hörde. Det kom liksom inte fram något ljud. Jag minns att jag kämpade och skrek för att nån skulle höra. Till sist vaknade jag av att jag kved fram ett hjälp, varpå min sambo vaknar. Jag är förvånad och fattar ingenting när jag vaknar och börjar sen störtböla
Vilken novell det blev. Jag är intresserad av ifall någon annan haft sömnparalys och skulle vilja dela med sig!
Vad jag förstått kan man få sömnparalys både med och utan hallucinationer. Har läst litegrann om andras berättelser av detta och det låter ju minst sagt... skrämmande. Har själv haft något liknande vid två tillfällen vad jag kan minnas, även om de inte är i närheten av det som andra berättat.
Första gången jag kan komma ihåg att jag "låg vaken" fast jag sov, låg jag i min mammas säng, jag kan ha varit 8-9 år gammal. Det minns jag inte som något mer traumatiskt än att jag tyckte jag var vaken fastän jag sov och inte kunde röra mig. Jag hörde ljuden av teven, såg ljuset från den, hörde mammas röst o.s.v., inget obehagligt hände vad jag kan minnas.
Andra gången en liknande sak hände var för något år sedan. Jag bodde mycket hos min nuvarande sambo då och i övrigt hade jag en liten tuff tid gällande jobb och inkomst.
Den här gången kommer jag heller inte ihåg jättetydligt vad som hände i drömmen och jag kan egentligen inte säga att det var en riktig paralys. Jag kommer ihåg att jag gick in på en affär som var IKEA, fast det såg ut som en mataffär. Skylten ändrades hela tiden så jag visste egentligen inte alls vart jag var. Jag var på affären med min sambo och bästa kompis, här är det lite diffust vad som hände men jag kommer ihåg att de gick före mig hela tiden och pratade inte med mig, jag hade hela drömmen en olustig känsla av att inte bli sedd eller hörd. Jag hade även väldigt tungt att gå, benen sjönk som i kvicksand. Till slut kom vi ut från affären och ut i något bostadskvarter, här är drömmen också väldigt diffus. Vi hamnar iaf i ett hus någonstans, i ett väldigt kalt rum med en stor rottweiler som vaktar utanför. Vi lyckas komma därifrån på något vis, vi trodde människorna som bodde där var snälla men så var inte fallet. De var som förklädda och det var liksom en hånande känsla över dem. Någon gång under drömmen träffade vi även några gamla klasskompisar på en moped, de skulle festa. Jag minns inte allt exakt och i kronologisk ordning men det var när jag skulle vakna från drömmen som jag märkte att jag inte kunde. Jag skrek på hjälp så högt jag kunde, men ingen hörde. Det kom liksom inte fram något ljud. Jag minns att jag kämpade och skrek för att nån skulle höra. Till sist vaknade jag av att jag kved fram ett hjälp, varpå min sambo vaknar. Jag är förvånad och fattar ingenting när jag vaknar och börjar sen störtböla
Vilken novell det blev. Jag är intresserad av ifall någon annan haft sömnparalys och skulle vilja dela med sig!