Jag är inne på första semesterveckan av fyra, och jag känner mig mest förvirrad.
Det handlar om en jagande känsla av att det finns så mycket som jag borde göra, men att jag inte riktigt får grepp om vad det är eller vad som är viktigast, så det blir just ingenting gjort. Planen för semestern är att bara vara hemma och landa i lugnet, och det känns som en väldigt bra plan, för jag behöver uppenbarligen öva på det - mycket!!
Jag tror att jag måste försöka samla mina tankar och fundera ordentligt. Både över vad som verkligen behöver göras, men även över vad jag VILL göra. Är det verkligen så mycket ”viktiga” saker som väntar på att göras, eller är det bara en missvisande känsla, och är det kanske ”OK” att jag ligger och läser en hel dag?... Som det är nu kan jag inte riktigt tillåta mig att lägga mig och läsa, för det känns som att det finns så mycket annat jag borde göra, men vid dagarnas slut så inser jag att jag mest har vimsat runt och knappt gjort ett vettigt dugg alls, bara för att jag är så stirrig och ofokuserad...
Den här veckan hade jag återigen en ridlektion inbokad på privatlektionsstället vid världens ände. Och återigen fick jag nöjet att sitta på den lilla kallblodstravaren!
Den här gången gick det dock inte alls så bra… Fast, man skulle också kunna säga att det både gick väldigt bra och väldigt dåligt, beroende på hur man ser det… Vi fick möjlighet att öva på en hel del saker i alla fall!
Fina killen L verkade förhållandevis lite trött och sävlig den här gången. I början av lektionen innebar det att vi kunde skritta fint utan att takta, och jag lyckades hålla igång en rund och fin och samlad galopp utan avbrott på honom längre än jag någonsin lyckats med tidigare! Jag var SÅ nöjd!
Men när vi sen skulle ge oss på lektionens övningar med att flytta undan för skänkeln i olika positioner, så sket det sig kan man säga… För L verkade som sagt inte riktigt lika pigg och med på noterna som tidigare gånger jag ridit honom. Vilket jag definitivt kan förstå, eftersom han förmodligen är i lite semestermood han också. Men det yttrade sig i att han blev spänd och springig och gick emot mina hjälper lite, och jag svarade helt fel med att själv bli spänd och lite grov i hjälperna.
Helt klart fel taktik, på en känslig och springig häst. Det VET jag ju! - Egentligen…
Så under andra halvan av lektionen fick vi backa tillbaks en hel del. Flera gånger fick jag bara avbryta det vi gjorde och rulla på i lättridning rakt fram en stund, tills vi hade ”nollställt” oss och jag hade lyckats slappna av och återfå kroppskontroll igen, och L hade slappnat av och återfått förtroende för mig som ryttare igen.
Det är så fantastiskt små saker som behövs för att göra skillnaden mellan att lyckas eller inte lyckas med övningen på en sån känslig häst som L, och det är ju just det som jag tycker är så himla roligt! Men det kräver ju att piloten är skärpt och har kroppskontroll, kroppskontroll, kroppskontroll… Grymt nyttigt!
En övning innebar att efter att ha flyttat sidvärts från kvartslinjen lägga in ett galopparbete på 20-metersvolten och sedan fortsätta i galopp rakt fram på långsidan och bryta av mellan E och K/B och M, innan man vände in på kvartslinjen igen. Men jag fick bara inte L att fortsätta i galopp ut från volten! På volten gick han i fin, rund och samlad galopp, men så fort jag styrde mot långsidan så rann han iväg och bröt av direkt. Ridläraren lyckades identifiera att jag ändrade ridningen från volten till långsidan – eftersom jag blev så ivrig att hålla igång galoppen så började jag mentalt fokusera på att ”jaga på”, vilket tydligen var tillräckligt för att störa den avslappnade lugna samlade ridningen som jag hade i galoppen på volten. Det lilla gjorde att det var lögn att hålla kvar L i samlingen och galoppen, eftersom han blev spänd och bröt sig ur formen.
Vi fick hålla på en hel del innan jag lyckades programmera om mig själv. Det slutade med att jag kunde hålla kvar galoppen på långsidan om jag red som i ett svagt S, dvs först som att jag skulle fortsätta på volten men sedan styra ut tillbaks mot långsidan. DÅ gick det att bibehålla den runda fina samlade galoppen. Pust!
Samma sak blev det med övningen bogen innanför på voltspåret. Först gick det bra, sen blev det bara spänt och pannkaka, och då fick jag ”avslappningstrava”, försöka igen, ”avslappningstrava” och försöka igen - om vartannat… Det sköna var dock att vi kunde avsluta lektionen med att lyckas med övningen! Så trots vissa svårigheter så lyckades vi ändå tillslut att hitta balansen och samarbetet. Att det emellanåt blev väldigt spänt och oharmoniskt får jag väl försöka leva med, även om det stör mig eftersom jag tycker att det är så viktigt att inte hamna i det spända läget överhuvudtaget. Men jag får försöka fokusera på att vi ändå tog oss igenom spänningarna tillslut. Shit vilken rolig utmaning han är att rida på, den fina lilla killen!
Jag bad ridläraren fota mig när jag red, för jag ville se hur stor jag ser ut på honom. Han är bara 155 cm över havet, den lilla hästen - även om han visserligen har en del kroppsmassa, kallblod som han är. Men hästar under 160 brukar jag sällan rida på, och jag tycker nog att jag ser lite för stor ut på honom ändå tyvärr. Han är ju faktiskt nästan 30 cm lägre över manken än jag är lång!... Förhoppningsvis ”lider” han inte allt för mycket av att jag rider på honom någon gång ibland i alla fall.
Det handlar om en jagande känsla av att det finns så mycket som jag borde göra, men att jag inte riktigt får grepp om vad det är eller vad som är viktigast, så det blir just ingenting gjort. Planen för semestern är att bara vara hemma och landa i lugnet, och det känns som en väldigt bra plan, för jag behöver uppenbarligen öva på det - mycket!!
Jag tror att jag måste försöka samla mina tankar och fundera ordentligt. Både över vad som verkligen behöver göras, men även över vad jag VILL göra. Är det verkligen så mycket ”viktiga” saker som väntar på att göras, eller är det bara en missvisande känsla, och är det kanske ”OK” att jag ligger och läser en hel dag?... Som det är nu kan jag inte riktigt tillåta mig att lägga mig och läsa, för det känns som att det finns så mycket annat jag borde göra, men vid dagarnas slut så inser jag att jag mest har vimsat runt och knappt gjort ett vettigt dugg alls, bara för att jag är så stirrig och ofokuserad...
Den här veckan hade jag återigen en ridlektion inbokad på privatlektionsstället vid världens ände. Och återigen fick jag nöjet att sitta på den lilla kallblodstravaren!
Den här gången gick det dock inte alls så bra… Fast, man skulle också kunna säga att det både gick väldigt bra och väldigt dåligt, beroende på hur man ser det… Vi fick möjlighet att öva på en hel del saker i alla fall!Fina killen L verkade förhållandevis lite trött och sävlig den här gången. I början av lektionen innebar det att vi kunde skritta fint utan att takta, och jag lyckades hålla igång en rund och fin och samlad galopp utan avbrott på honom längre än jag någonsin lyckats med tidigare! Jag var SÅ nöjd!
Men när vi sen skulle ge oss på lektionens övningar med att flytta undan för skänkeln i olika positioner, så sket det sig kan man säga… För L verkade som sagt inte riktigt lika pigg och med på noterna som tidigare gånger jag ridit honom. Vilket jag definitivt kan förstå, eftersom han förmodligen är i lite semestermood han också. Men det yttrade sig i att han blev spänd och springig och gick emot mina hjälper lite, och jag svarade helt fel med att själv bli spänd och lite grov i hjälperna.
Helt klart fel taktik, på en känslig och springig häst. Det VET jag ju! - Egentligen…
Så under andra halvan av lektionen fick vi backa tillbaks en hel del. Flera gånger fick jag bara avbryta det vi gjorde och rulla på i lättridning rakt fram en stund, tills vi hade ”nollställt” oss och jag hade lyckats slappna av och återfå kroppskontroll igen, och L hade slappnat av och återfått förtroende för mig som ryttare igen.
Det är så fantastiskt små saker som behövs för att göra skillnaden mellan att lyckas eller inte lyckas med övningen på en sån känslig häst som L, och det är ju just det som jag tycker är så himla roligt! Men det kräver ju att piloten är skärpt och har kroppskontroll, kroppskontroll, kroppskontroll… Grymt nyttigt!
En övning innebar att efter att ha flyttat sidvärts från kvartslinjen lägga in ett galopparbete på 20-metersvolten och sedan fortsätta i galopp rakt fram på långsidan och bryta av mellan E och K/B och M, innan man vände in på kvartslinjen igen. Men jag fick bara inte L att fortsätta i galopp ut från volten! På volten gick han i fin, rund och samlad galopp, men så fort jag styrde mot långsidan så rann han iväg och bröt av direkt. Ridläraren lyckades identifiera att jag ändrade ridningen från volten till långsidan – eftersom jag blev så ivrig att hålla igång galoppen så började jag mentalt fokusera på att ”jaga på”, vilket tydligen var tillräckligt för att störa den avslappnade lugna samlade ridningen som jag hade i galoppen på volten. Det lilla gjorde att det var lögn att hålla kvar L i samlingen och galoppen, eftersom han blev spänd och bröt sig ur formen.
Vi fick hålla på en hel del innan jag lyckades programmera om mig själv. Det slutade med att jag kunde hålla kvar galoppen på långsidan om jag red som i ett svagt S, dvs först som att jag skulle fortsätta på volten men sedan styra ut tillbaks mot långsidan. DÅ gick det att bibehålla den runda fina samlade galoppen. Pust!
Samma sak blev det med övningen bogen innanför på voltspåret. Först gick det bra, sen blev det bara spänt och pannkaka, och då fick jag ”avslappningstrava”, försöka igen, ”avslappningstrava” och försöka igen - om vartannat… Det sköna var dock att vi kunde avsluta lektionen med att lyckas med övningen!
Så trots vissa svårigheter så lyckades vi ändå tillslut att hitta balansen och samarbetet. Att det emellanåt blev väldigt spänt och oharmoniskt får jag väl försöka leva med, även om det stör mig eftersom jag tycker att det är så viktigt att inte hamna i det spända läget överhuvudtaget. Men jag får försöka fokusera på att vi ändå tog oss igenom spänningarna tillslut. Shit vilken rolig utmaning han är att rida på, den fina lilla killen! Jag bad ridläraren fota mig när jag red, för jag ville se hur stor jag ser ut på honom. Han är bara 155 cm över havet, den lilla hästen - även om han visserligen har en del kroppsmassa, kallblod som han är. Men hästar under 160 brukar jag sällan rida på, och jag tycker nog att jag ser lite för stor ut på honom ändå tyvärr.
Han är ju faktiskt nästan 30 cm lägre över manken än jag är lång!... Förhoppningsvis ”lider” han inte allt för mycket av att jag rider på honom någon gång ibland i alla fall. 
