Sommaren som försvann

Snart är sommaren slut. Vart tog den vägen? Det är som vanligt, sommaren försvinner alltid för fort.

Den här sommaren går till historien som den tråkigaste sommaren jag kan minnas. Jag har knappt kommit iväg hemifrån. För det mesta har jag suttit inomhus framför datorn. Projekten i trädgården står still och jag får inget gjort. Eller ja, en rabatt har fått rabattkant. Det är nästan klart men sen tog stenmjölet slut och jag har inte fått tag i mer. När jag skulle handla det så var det slut i affären.

Jag hade en tanke att åka iväg neråt Skåne, men har inte fått ändan ur. Mina ständigt återkommande panikattacker är ju också ett aber som hindrar mig.

Jag kommer inte ens iväg på någon lokal tur. Jag kommer helt enkelt inte på vart jag ska åka. Hur jag ska göra den här sommaren till något minnesvärt har jag tyvärr ingen aning om.

 

[Bison]

Jag tror som flera andra att det är ditt dåliga måeende som spökar.
Tittar man i sociala medier så är det som vanligt, folk gör saker hela tiden, tjo och glam hela tiden. Men du vet ju hur det är, man väljer ju ut godbitarna.
Tittar jag bland mina vänner så är det barnfamiljerna som gör mest grejer och så är det saker jag aldrig skulle göra frivilligt

Själv har jag jobbat hela sommaren, haft semester en vecka nu och mitt liv ser ut precis som när jag jobbar. Tiden jag spenderar på jobbet har jag istället ägnat åt att sova eller läsa.

Mitt liv är väldigt ospännande men jag trivs med det.
Ta hand om dig ❤

 

[Magiana]

Du har aldrig funderat på att flytta utomlands om du avskyr mörker och kyla så mycket? Flyttar du inom EU är det ju rätt enkelt och lätt. Jag utvandrade när jag var över 40 år så det är ju inte så att det är för sent för dig. Nu älskar jag snö och kyla och mörker och utvandrade så jag har den där jävla sommaren mellan april och oktober så det blev ju lite fel så. Men jag gillar allt annars så jag får stå ut med eländet (fast jag jobbar på att flytta där det finns berg så jag i alla fall kan få snö några månader om året. Som det är nu har jag haft snö 1 månad på 9 år)

Jo, jag har tänkt tanken men det blir för svårt. Jag har för mycket problem med ångest, svårt att skapa sociala kontakter, ingen utbildning m.m. så det är nog att ta sig vatten över huvudet. Det var tillräckligt svårt för mig att flytta 25 mil till den här orten, där jag inte kände någon.

Jag tror som flera andra att det är ditt dåliga måeende som spökar.
Tittar man i sociala medier så är det som vanligt, folk gör saker hela tiden, tjo och glam hela tiden. Men du vet ju hur det är, man väljer ju ut godbitarna.
Tittar jag bland mina vänner så är det barnfamiljerna som gör mest grejer och så är det saker jag aldrig skulle göra frivilligt

Själv har jag jobbat hela sommaren, haft semester en vecka nu och mitt liv ser ut precis som när jag jobbar. Tiden jag spenderar på jobbet har jag istället ägnat åt att sova eller läsa.

Mitt liv är väldigt ospännande men jag trivs med det.
Ta hand om dig ❤

Jag jämför inte direkt med andra utan med vad jag skulle vilja. Om jag hade fungerat så skulle jag vid det här laget ordnat en massa i trädgården och så hade jag åkt på utflykter i skogen där jag trivs allra bäst. Nu har jag i stället suttit ensam hemma framför datorn. Livet går inte i repris och jag vill använda tiden till att skapa fina minnen. Det är minnena man har kvar när upplevelsen är förbi.

 

[Alexandra_W]

@Magiana kan du inte försöka se det just för vad det är, sjukdom?

Att jag gjort nada I sommar är ju inte för jag är en lat, slö och värdelös person som sitter och tittar när livet pågår. Utan för att jag är skadad, har ont och inte ork. Jag var och är sjuk helt enkelt. Precis samma anledning som jag trots att jag ville det och trodde jag skulle kunna det inte klarade att jobba heltid mer än två dagar när jag denna vecka kom tillbaka från semestern.

Och det är ju samma för dig, du är sjuk. Och det är därför du inte gjort allt det där du skulle önskat. Det är inte ditt fel. Det är sjukdomens fel.

 

[Magiana]

@Magiana kan du inte försöka se det just för vad det är, sjukdom?

Att jag gjort nada I sommar är ju inte för jag är en lat, slö och värdelös person som sitter och tittar när livet pågår. Utan för att jag är skadad, har ont och inte ork. Jag var och är sjuk helt enkelt. Precis samma anledning som jag trots att jag ville det och trodde jag skulle kunna det inte klarade att jobba heltid mer än två dagar när jag denna vecka kom tillbaka från semestern.

Och det är ju samma för dig, du är sjuk. Och det är därför du inte gjort allt det där du skulle önskat. Det är inte ditt fel. Det är sjukdomens fel.

Ja, jag vet att det är sjukdomens fel och jag känner väl en viss otålighet över att jag inte vet vad jag ska göra åt den. Jag kan kanske inte göra så mycket helt på egen hand heller. Sen tog det ju nästan 2 år innan vården började göra det de ska, men sen kom semestrarna emellan så det har stått still ytterligare ett tag. Det känns som om sjukdomen är en Never Ending Story och ensam klarar jag inte av att hantera smärtan, ensamheten och ångesten. Det blir också svårt att försöka hålla fast vid de friska delarna av livet när tiden går.

 

[Alexandra_W]

Ja, jag vet att det är sjukdomens fel och jag känner väl en viss otålighet över att jag inte vet vad jag ska göra åt den. Jag kan kanske inte göra så mycket helt på egen hand heller. Sen tog det ju nästan 2 år innan vården började göra det de ska, men sen kom semestrarna emellan så det har stått still ytterligare ett tag. Det känns som om sjukdomen är en Never Ending Story och ensam klarar jag inte av att hantera smärtan, ensamheten och ångesten. Det blir också svårt att försöka hålla fast vid de friska delarna av livet när tiden går.

Absolut är det så. Men skyll sjukdomen och inte dig själv. Och minns att även om det tar tiiid så är det något som går att behandla och bli bättre. Otåligheten känner jag väl igen men man får försöka stå ut så gott det går och fokusera på det som faktiskt blivit bättre och den hjälp man ändå har just nu. Du har mått dåligt men jag har läst hur du faktiskt klarat hantera ångest osv. Det är jättestort även om du inte klarat det alla gånger etc. Och DÄR är en fördel med höst och inte juli - Sverige börjar fungera igen!

 

[Magiana]

Absolut är det så. Men skyll sjukdomen och inte dig själv. Och minns att även om det tar tiiid så är det något som går att behandla och bli bättre. Otåligheten känner jag väl igen men man får försöka stå ut så gott det går och fokusera på det som faktiskt blivit bättre och den hjälp man ändå har just nu. Du har mått dåligt men jag har läst hur du faktiskt klarat hantera ångest osv. Det är jättestort även om du inte klarat det alla gånger etc. Och DÄR är en fördel med höst och inte juli - Sverige börjar fungera igen!

Ångesten är svår. Jag vet att jag inte dör av det och jag vet att det går över. Så jag ligger där i sängen och väntar och väntar, väntar på att kroppen ska sluta skaka och börja slappna av. Jag försöker andas, långsamt och djupt, för att tala om för kroppen att den kan slappna av. Ändå så sker inte det. Kroppen fortsätter att skaka. Jag kompletterar min andning och medvetna närvaro, med lugnande tabletter. Jag stoppar i mig den ena tabletten efter den andra, samtidigt som jag lyssnar på lugnande musik. En ångestattack varar vanligen i runt två timmar. Till slut brukar jag somna när både tröttheten och tabletterna tar över.

Och förutom ångestattackerna så är det ju den där vardagsångesten när det endast är ett obehag som kryper i kroppen. Den tar inte över på samma sätt som ångestattackerna, men är inte så mysig att ha.

 

[Alexandra_W]

@Magiana jag förstår den är extremt påfrestande. Men du har klarat att hantera den även om det är otroligt svårt. Och DET är jättestrongt jobbat!

 

[Magiana]

@Magiana jag förstår den är extremt påfrestande. Men du har klarat att hantera den även om det är otroligt svårt. Och DET är jättestrongt jobbat!

Jag brukar berömma mig när jag har ångest och håller på att hantera den. Jag säger att jag är duktig på att hantera det. Men jobbigt är det. Ibland har jag inte riktigt klarat det. Är det mitt i natten eller alltför sent (vilket det ofta är) så är jag tvungen att hantera det själv, men ibland om ångesten kommit vid en bättre tidpunkt så har jag åkt till en granne eller kompis, för att få sällskap och distraktion från ångesten.

 

[Alexandra_W]

Jag brukar berömma mig när jag har ångest och håller på att hantera den. Jag säger att jag är duktig på att hantera det. Men jobbigt är det. Ibland har jag inte riktigt klarat det. Är det mitt i natten eller alltför sent (vilket det ofta är) så är jag tvungen att hantera det själv, men ibland om ångesten kommit vid en bättre tidpunkt så har jag åkt till en granne eller kompis, för att få sällskap och distraktion från ångesten.

Jag tycker du hanterar den även om du tar hjälp av granne eller vän. Det är också att hantera den och strongt gjort. Att våga och kunna just åka till grannen eller kompis när man har ångest är strongt jobbat det med.

 

[Trissa]

Jag jämför inte direkt med andra utan med vad jag skulle vilja. Om jag hade fungerat så skulle jag vid det här laget ordnat en massa i trädgården och så hade jag åkt på utflykter i skogen där jag trivs allra bäst. Nu har jag i stället suttit ensam hemma framför datorn. Livet går inte i repris och jag vill använda tiden till att skapa fina minnen. Det är minnena man har kvar när upplevelsen är förbi.

Blir det inte lite bakvänt att tänka att man måste skapa fina minnen hela tiden? Det går ju ändå inte att återuppleva dem, de är ju bara minnen. Fokuserar man på att skapa bra upplevelser i nuet så får man ju minnena på köpet. Det är kanske därifrån den fina gamla klyschan om att leva i nuet kommer.

 

[Magiana]

Blir det inte lite bakvänt att tänka att man måste skapa fina minnen hela tiden? Det går ju ändå inte att återuppleva dem, de är ju bara minnen. Fokuserar man på att skapa bra upplevelser i nuet så får man ju minnena på köpet. Det är kanske därifrån den fina gamla klyschan om att leva i nuet kommer.

Inte ett dugg bakvänt, tycker jag. Bra upplevelser är en förutsättning för bra minnen. Haken är att jag inte upplever något annat än tristess, ångest, håglöshet m.m.

 

[bettysmatte]

Haken är att jag inte upplever något annat än tristess, ångest, håglöshet m.m.

Det kan inte vara hela sanningen, för jag har sett din entusiasm kring både ridning och dina bin.

 

[Magiana]

Det kan inte vara hela sanningen, för jag har sett din entusiasm kring både ridning och dina bin.

Det är inget som sätter sig i minnet. Det försvinner snabbt.

Just nu prokrastinerar jag att åka till stallet. Jag har ingen lust att rida.

 

[Alexandra_W]

Det är inget som sätter sig i minnet. Det försvinner snabbt.

Just nu prokrastinerar jag att åka till stallet. Jag har ingen lust att rida.

Kan du kanske försöka sätta dem i minnet genom att en stund varje dag fokusera på dem. Att det är trevligt att ha bin, att honungen var god och att du gjort si eller så med bina idag? Inte i meningen att det ska uppväga något annat men bara ägna en stund åt det. Man kan delvis lura hjärnan så, även om det är knepigare med en deprimerad hjärna. Men om man gör det upprepar lär sig hjärnan delvis att själv göra det.

Du behöver inte känna att åh så himla bra det känns, eller jippi vad kul det är. Bara neutralt påminna hjärnan litegrann och sen släpper du det. Men göra det några minuter varje kväll t ex? Låter kanske töntigt men det funkar faktiskt även om det givetvis inte revolutionerar. Men små steg är också steg!

 

[bettysmatte]

Det är inget som sätter sig i minnet. Det försvinner snabbt.

Just nu prokrastinerar jag att åka till stallet. Jag har ingen lust att rida.

Varför måste det sätta sig i minnet? Dessa saker finns ju med dig - på ett konkret sätt - i vardagen.

Jag förstår nog - uppenbarligen - inte riktigt vad du är ute efter. Jag är jättestolt över vad jag har åstadkommit med mina fönster denna sommar, till exempel. Men "sätta sig i minnet" kommer det väl knappast att göra att jag sommaren 2019 kittade och målade fönster? Däremot ser jag ju mina fönster dagligen och blir påmind om vad jag har gjort, och hur fina de är. Är det inte samma sak med dina bin och din ridning?

 

[Magiana]

Varför måste det sätta sig i minnet? Dessa saker finns ju med dig - på ett konkret sätt - i vardagen.

Jag förstår nog - uppenbarligen - inte riktigt vad du är ute efter. Jag är jättestolt över vad jag har åstadkommit med mina fönster denna sommar, till exempel. Men "sätta sig i minnet" kommer det väl knappast att göra att jag sommaren 2019 kittade och målade fönster? Däremot ser jag ju mina fönster dagligen och blir påmind om vad jag har gjort, och hur fina de är. Är det inte samma sak med dina bin och din ridning?

Nej, det är inte samma sak. När jag inte minns något bra utan ständigt lever i mörker så är det så jag ser livet. Det är det som får mig att vilja sluta leva. Det är en utväg jag hela tiden håller öppen.

 

[Alexandra_W]

Varför måste det sätta sig i minnet? Dessa saker finns ju med dig - på ett konkret sätt - i vardagen.

Jag förstår nog - uppenbarligen - inte riktigt vad du är ute efter. Jag är jättestolt över vad jag har åstadkommit med mina fönster denna sommar, till exempel. Men "sätta sig i minnet" kommer det väl knappast att göra att jag sommaren 2019 kittade och målade fönster? Däremot ser jag ju mina fönster dagligen och blir påmind om vad jag har gjort, och hur fina de är. Är det inte samma sak med dina bin och din ridning?

Om jag tolkat @Magiana rätt menar hon minnen av den typ man under mörk tung vinter kan lyfta fram och leva lite på. Typ som jag förstått de flesta gör med resor. De minns resan, den goda maten, de fantastiska kvällarna, det blå vattnet osv och känslan de hade och kan sen ta fram det. Andra personer skapar samma minnen av andra saker än resor, men den typen av minnen.

Och frånvaron av sådana gör att det känns tung särskilt med tanke på mörk årstid osv.

Ofta behöver man något att se tillbaka på och minnas, och något att se fram emot och längta till. Och det är väldigt svårt när man känner det som det är ett ekorrhjul som aldrig tar slut. Är man då deprimerad är det ännu svårare lyfta de små sakerna eller se fram emot att saker ska ändras i en avlägsen, odefinierad framtid. Särskilt om man gjort det tidigare men det inte hänt.

 

[mandalaki]

Nej, det är inte samma sak. När jag inte minns något bra utan ständigt lever i mörker så är det så jag ser livet. Det är det som får mig att vilja sluta leva. Det är en utväg jag hela tiden håller öppen.

Jag tror att du har goda minnen men du ser dem inte när du mår dåligt, bara när du mår bra. Det är ett led i sjukdomen. Att du mår dåligt för att du inga goda minnen har tror jag är fel ordning, jag tror att du just nu inte ser goda minnen för att du mår dåligt.

 

[Magiana]

Om jag tolkat @Magiana rätt menar hon minnen av den typ man under mörk tung vinter kan lyfta fram och leva lite på. Typ som jag förstått de flesta gör med resor. De minns resan, den goda maten, de fantastiska kvällarna, det blå vattnet osv och känslan de hade och kan sen ta fram det. Andra personer skapar samma minnen av andra saker än resor, men den typen av minnen.

Och frånvaron av sådana gör att det känns tung särskilt med tanke på mörk årstid osv.

Ofta behöver man något att se tillbaka på och minnas, och något att se fram emot och längta till. Och det är väldigt svårt när man känner det som det är ett ekorrhjul som aldrig tar slut. Är man då deprimerad är det ännu svårare lyfta de små sakerna eller se fram emot att saker ska ändras i en avlägsen, odefinierad framtid. Särskilt om man gjort det tidigare men det inte hänt.

Exakt så.

Jag tror att du har goda minnen men du ser dem inte när du mår dåligt, bara när du mår bra. Det är ett led i sjukdomen. Att du mår dåligt för att du inga goda minnen har tror jag är fel ordning, jag tror att du just nu inte ser goda minnen för att du mår dåligt.

Jag har nog haft det så i stort sett hela livet, med ganska få undantag. Hela livet har liksom varit en kamp ändå från början. Jag har aldrig kunnat vara avslappnad och nöjd. T.o.m. under mina "friska" år, fanns det en gnagande oroskänsla och ensamhet, men det låtsades jag inte om. Då var jag fast i tron att bara man kämpar tillräckligt så blir det bra.

 

[mandalaki]

@Magiana och nu kommer allt negativt i livet upp, eftersom du är sjuk.

Hoppas det blir ett bra möte med psykologen nästa vecka.