- Svar: 8
- Visningar: 1 095
Förra året vid den här tiden blev min högst älskade ponny utdömd. De visade sig att hon hade fått svår artros i sina bakknän, visst hade jag funderat på vad som störde henne men som veterinären sa till mig att hon har försökt dölja hur illa de var och ingen hade någon ens tänkt att de var så illa som de visade sig vara på röntgen om hon inte en dag i Juni inte kunde ta sig ur boxen pga av att ena bakbenet inte hängde med.
Jag visste att hon inte var helt hundra fräsch, men samtidigt tänkte jag mer på åldersrelaterade saker, som sagt hon var duktig på att dölja hur illa de var länge. Jag menar hon gick till mestadels och skrotade i hagen tillsammans med sin bästa vän.
Men slutar man någonsin sakna dem? Jag kan fortfarande komma på mig själv med att vakna mitt i natten och känna panik över att jag var tvungen att ta beslutet att hon skulle dö. Jag anklagar mig själv för att jag inte kunde rädda henne samtidigt som jag vet att sista morgonen så sa hennes blick släpp taget nu matte för jag behöver vila 12 fantastiska år fick vi tillsammans, 12 år av villkorslös kärlek, hon gick från avtrubbad till att leva upp och bli glad igen och de är väl vad jag får trösta mig med, hon hade ett bra liv helt enkelt.
Jag kommer alltid anklaga mig själv för att jag inte kunde göra mer och tiden läker inte alla sår.
Jag visste att hon inte var helt hundra fräsch, men samtidigt tänkte jag mer på åldersrelaterade saker, som sagt hon var duktig på att dölja hur illa de var länge. Jag menar hon gick till mestadels och skrotade i hagen tillsammans med sin bästa vän.
Men slutar man någonsin sakna dem? Jag kan fortfarande komma på mig själv med att vakna mitt i natten och känna panik över att jag var tvungen att ta beslutet att hon skulle dö. Jag anklagar mig själv för att jag inte kunde rädda henne samtidigt som jag vet att sista morgonen så sa hennes blick släpp taget nu matte för jag behöver vila 12 fantastiska år fick vi tillsammans, 12 år av villkorslös kärlek, hon gick från avtrubbad till att leva upp och bli glad igen och de är väl vad jag får trösta mig med, hon hade ett bra liv helt enkelt.
Jag kommer alltid anklaga mig själv för att jag inte kunde göra mer och tiden läker inte alla sår.
Senast ändrad: