Sluta med hästar eller komma över?

[labb]

Det enda är ju att man som medryttare kan bli uppsagd, hästen flytta eller ägaren sälja så det är ganska sårbart att fästa sig så mycket vid sin medryttarhäst.

Det har du helt rätt i, det är också en aspekt att beakta.

 

[EmmaBovary]

Jag är en känslostyrd människa som också lätt fäster mig vid speciella individer, men som inte heller har möjlighet att äga en just nu. Jag har tidigare ägt två ponnys, varit fodervärd åt två hästar, medryttare/halvfodervärd åt.. vad blir det kanske tre-fyra olika inklusive det lilla stoet som jag är medryttare på idag. Så jag kanske kan komma med lite reflektioner om hur jag hanterat det.

Det finns ju absolut något fint med ett allt eller inget tänkande om en speciell individ, man får ju absolut ett nära och fint band till hästen. Men det finns ju även nackdelar med det, så man får nog lov att försöka låta bli att romantisera, speciellt om man inte har möjlighet att ha en själv nu. Men även av andra orsaker. När man är yngre och har en ponny så kommer ju klassikern att man växer ur ponnyn, och efter att jag fick lov att sälja min lilla ponny av den anledningen när jag var 15 så kände jag att det var den ponnyn eller ingen annan. Så la ridningen på hyllan ett tag, tog sporadiskt upp den och hade en medryttarponny (som senare dog) men den var jag aldrig lika fäst vid och det var inte lika roligt att rida. En tid gick och jag fick möjlighet att vara medryttare till en häst som var 28 år och då började jag inse hur mkt hästarna och ridningen betydde för mig. Min mamma blev sjuk och dog i den vevan, och jag vet faktiskt inte hur jag hade klarat av svårigheterna i privatlivet om jag inte haft stallet som rekreation. Jag älskade verkligen den hästen, men pga hans ålder så var jag ju medveten om att våran tid tillsammans var begränsad. Det kanske var nyttigt på ett sätt, att lära sig att distansera sig till viss del. Exempelvis så började jag hjälpa till att rida lite lika andra hästar, främst för att utvecklas som ryttare - för man tappar en del om man bara rider en och samma häst. Det hjälpte mig att tänka att jag inte ville ge upp ridningen när inte den hästen fanns längre.

Efter det så har jag träffat på tre hästar som verkligen fångat mitt hjärta. Den första hade jag på foder, personligheten var fantastisk och han låg vid något tillfälle och sov med huvudet i mitt knä. Men jag insåg tyvärr att han var för svår för mig i ridningen, så efter lite incidenter så fick jag inse att skaderisken var för stor, och han lämnades tillbaka. Efter det hade jag ett sto på foder som jag faktiskt inte kände så mkt för. Sedan bestämde jag mig för att köpa min drömponny. Den lyckan blev dock kortvarig, för av oklar anledning så dog den i hagen bara några månader efteråt. Det var hjärtekrossande och i den vevan la jag faktiskt ned tanken på att äga en häst inom de närmaste åren! Jag blev turligt nog påtvingad att vara halvfodervärd åt en annan häst ganska snart efter, och tur var väl det! Annars hade jag nog faktiskt gett upp hästar. Hästen i fråga är den mest underbara jag träffat, aldrig någonsin har en häst knutit an så mkt till mig, han var kelig och dessutom väldigt ridbar i dressyren och jag har aldrig ridit någon häst så bra! Så den hade jag väldigt gärna velat äga. Så i det fallet känner jag igen det du beskriver. Ibland kändes det lite ledsamt att det gick _så_bra under ett ridpass eftersom att han inte var min. Efter en tid så kom jag dock till insikten att jag inte hade känt på samma vis om vi inte haft det arrangemanget vi hade. En hoppryttare ägde hästen, hon red ut den, hoppade (och trimmade såklart på banan) och jag red enbart dressyr på banan. Jag testade att rida ut honom några gånger, och även att hoppa. Men det var på håret att jag satt kvar alla gångerna, och jag hade ALDRIG klarat att vara den enda ryttaren på den här hästen, och kunnat reda ut alla konflikter. Så det var ju också en nyttig läxa på sitt sätt, nu fick jag ta del av en alldeles underbar häst, som förmodligen inte hade varit lika ridbar om jag haft den helt själv! Nu är den tyvärr såld, och jag saknar honom massvis.

Nu blev det här inlägget väldigt långt, orsaken till det är att jag borde skriva på en tenta egentligen men kontentan är att sluta inte rid! Försök att romantisera mindre, för även om du själv äger hästen så kan det hända saker som gör att den försvinner hastigt. Det finns också fördelar med att inte äga en häst helt själv, försök plocka russinen ur kakan så gott det går

 

[caballus]

Tror inte jag vill bli medryttare på en häst jag vill äga.

Men, hur tänker du nu?

Du uttalar ju själv att du inte kan äga häst just nu pga ekonomin, och den individen i synnerhet pga uppstallningen. Är det en så pass trevlig individ så låter det ju toppen att kunna vara medryttare på den hästen (hos nuvarande eller eventuell ny ägare) om den möjligheten finns för dig?

Det låter som att du försöker måla in dig i ett hörn. Situationen suger ur flera aspekter, men hur kan DU lösa den på bästa sätt?

Vad är det DU VILL göra, utav de alternativ som är MÖJLIGA?

Fråga ägaren om du kan vara medryttare på den hästen tills den blir såld, och då ev fråga ny ägare om du får fortsätta? Skaffa en medryttarhäst i ett annat stall? Eller ja, skaffa en annan hobby, men då behöver du fundera på om hästeriet faktiskt tillför dig någonting som du kanske inte får någon annanstans? - jag har varit hästfri i 5 år, eller rättare sagt hästabstinent, och det funkade inte för mig - hur har du upplevt livet under hästfria perioder?

 

[MissFideli]

Jag har inget emot att inte äga häst? Men jag är lite skeptisk till att vara medryttare på just denna häst av känslomässiga skäl. Tänk om nya ägaren behandlar den illa? Inte sköter den dom den borde? Då kan jag kanske inte påverka utan bara titta på.
Men jag har blivit typ medryttare på en annan häst i stallet nu, så vi får se hur det löser sig i framtiden. Är köparen till "min" häst bra och vill ha en medryttare, så är det inte omöjligt. Vi får se.

 

[WBanna]

Men, hur tänker du nu?

Du uttalar ju själv att du inte kan äga häst just nu pga ekonomin, och den individen i synnerhet pga uppstallningen. Är det en så pass trevlig individ så låter det ju toppen att kunna vara medryttare på den hästen (hos nuvarande eller eventuell ny ägare) om den möjligheten finns för dig?

Det låter som att du försöker måla in dig i ett hörn. Situationen suger ur flera aspekter, men hur kan DU lösa den på bästa sätt?

Vad är det DU VILL göra, utav de alternativ som är MÖJLIGA?

Fråga ägaren om du kan vara medryttare på den hästen tills den blir såld, och då ev fråga ny ägare om du får fortsätta? Skaffa en medryttarhäst i ett annat stall? Eller ja, skaffa en annan hobby, men då behöver du fundera på om hästeriet faktiskt tillför dig någonting som du kanske inte får någon annanstans? - jag har varit hästfri i 5 år, eller rättare sagt hästabstinent, och det funkade inte för mig - hur har du upplevt livet under hästfria perioder?

Jag skulle inte heller vilja vara medryttare på en häst som jag egentligen vill köpa men inte har råd med, never ever. Iofs så vill jag inte vara medryttare överhuvudtaget, då är jag hellre utan ridning, men att vara det på sin ouppnåeliga drömhäst skulle verkligen vara en plåga för mig

 

[MissFideli]

Jag skulle inte heller vilja vara medryttare på en häst som jag egentligen vill köpa men inte har råd med, never ever. Iofs så vill jag inte vara medryttare överhuvudtaget, då är jag hellre utan ridning, men att vara det på sin ouppnåeliga drömhäst skulle verkligen vara en plåga för mig

Så känner jag också.