Tack för era svar, och jag förstår vad ni menar men jag kände mig rejält påhoppad då jag fick råd jag inte bad om. Det här har såklart varit svinjävlajobbigt, och har till slut mynnat i att jag fått välja mellan att hjälpa eller lämna den personen i mitt liv som betyder absolut mest och som jag är helt säker på att jag vill leva resten av mitt liv med. Som är världens bästa människa i precis alla övriga avseenden. Vi är fö 30+. Jag valde det första alternativet och även om jag är långtifrån nöjd över situationen som uppstått, så vill jag nu organisera upp allting. Jag förstår nu att juristhjälp är det som gäller och kommer ta kontakt med en sådan för att få till ett så bra avtal som möjligt.
Jag är självklart medveten om risken att stå själv med alla skulder men det är ändå värt det för mig.
Jag hade antagligen reagerat som er om situationen var omvänd, men det var inte era åsikter kring hur och varför jag ville ha, utan svar på min fråga om själva avtalet. Ni vet ingenting om vad som föregått det här beslutet och inte heller hur vi planerat för att inte hamna här igen, och därför vill jag inte heller att ni dömer eller oroar er. Gällande det känslomässiga och beroendeproblematiken får vi båda professionell hjälp.