Skrikande barn i affär (utbruten från Hur hanterar man trots hos andras barn?)

[IngelaH]

Har ingen aning men ibland känns det som att det händer oftare att föräldrar inte klarar att göra ett nej in i väggen och inte ge sig vid tjat? (har tänkt på det när jag sett en förälder i en affär säga nej och nej och nej, länge, och sedan vid ett uäääää, plötsligt säja ja. Eller som någon tror jag på Buke sa en gång för länge sedan, att då är det ju bättre att säga ja direkt helt enkelt? eller säga funderar på det? Dvs ngt om att tänka över sina nej väldigt noga.). Samtidigt har det kanske alltid varit så iofs.

Samtidigt kan det ju inte ha med tid och spa att göra tänker jag. Det tar ju kortare tid att säga ja och ge godiset eller vad det är än att tjafsa och säja nej i tio minuter för att sedan ge sig. Och då finns ju nejet kvar till när man behöver det och inte tänker ge sig? Det är liksom inte förstört? Kanske är det toleransen inför sorgen som kan bli vid ett nej som är lägre snarare? Eller att man säger nej mer ofta på slentrian?

Min kontorschef på min första arbetsplats anno dezumal.... lade sig på golvet bredvid sin 6-åriga dotter som vägrade ta ett nej vid godisdisken, skrek, vrålade och dunkade händerna i golvet som dottern... Dottern flög upp, ställde sig som en tennsoldat vid kundvagnen och efter det var det självklart vad som gällde. Ett nej, var ett nej.

 

[Lingon]

Min kontorschef på min första arbetsplats anno dezumal.... lade sig på golvet bredvid sin 6-åriga dotter som vägrade ta ett nej vid godisdisken, skrek, vrålade och dunkade händerna i golvet som dottern... Dottern flög upp, ställde sig som en tennsoldat vid kundvagnen och efter det var det självklart vad som gällde. Ett nej, var ett nej.

Jag har en kompis som gjorde det i mataffären gång när 3-4 åringen fick ett utbrott. Det var väldigt effektivt!

 

[TinyWiny]

Min kontorschef på min första arbetsplats anno dezumal.... lade sig på golvet bredvid sin 6-åriga dotter som vägrade ta ett nej vid godisdisken, skrek, vrålade och dunkade händerna i golvet som dottern... Dottern flög upp, ställde sig som en tennsoldat vid kundvagnen och efter det var det självklart vad som gällde. Ett nej, var ett nej.

Så fruktansvärt vidrigt elakt. Är man en så dålig förälder hoppas jag man får höra det av någon vettig person och slutar bete sig så illa. Nu är ju det här en skröna som har flugit runt i herrans många år så att just din kontorschef betedde sig så illa mot sitt barn tror (eller hoppas) jag inte.

 

[IngelaH]

Så fruktansvärt vidrigt elakt. Är man en så dålig förälder hoppas jag man får höra det av någon vettig person och slutar bete sig så illa. Nu är ju det här en skröna som har flugit runt i herrans många år så att just din kontorschef betedde sig så illa mot sitt barn tror (eller hoppas) jag inte.

Varför är det elakt att sätta gränser och verkligen tvinga fram ett NEJ och då menar jag NEJ?

Jag tycker det är mer elakt att låta barnet få sin vilja fram oavsett what so wver, både mot barnet själv, sig själv som förälder och omgivningen, som får lida för förälderns brist på att sätta gränser.

Bortskämda barn är inte alltid lyckliga barn även om föräldrarna ser det så.

Hur sätter du själv gränser, hur säger du nej?

Och nej, det var ingen skröna den här gången, då en välartad och mogen C (dottern själv) sommarjobbade på vår arbetsplats en gång och verifierade "skrönan" som 17-åring och inte led nämnvärt av det, mer än att hon skämdes lite den gången då det hände.

 

[Nytant]

Varför är det elakt att sätta gränser och verkligen tvinga fram ett NEJ och då menar jag NEJ? Jag tycker det är mer elakt att låta barnet få sin vilja fram oavsett what so wver. Bortskämda barn är inte alltid lyckliga barn även om föräldrarna ser det så. Hur sätter du själv gränser, hur säger du nej?

Men det man vänder sig emot är väl sättet det gjordes på i den här anekdoten. Halmgubbe att framställa det som att man tycker det är elakt att sätta gränser, och som att de enda två alternativen är att antingen aldrig sätta gränser eller använda den här taktiken.
Jag tycker för övrigt också det är ett oacceptabelt sätt att bete sig mot sitt barn. Blandning av förlöjligande, skrämsel, social skam.

 

[IngelaH]

Men det man vänder sig emot är väl sättet det gjordes på i den här anekdoten. Halmgubbe att framställa det som att man tycker det är elakt att sätta gränser, och som att de enda två alternativen är att antingen aldrig sätta gränser eller använda den här taktiken.
Jag tycker för övrigt också det är ett oacceptabelt sätt att bete sig mot sitt barn. Blandning av förlöjligande, skrämsel, social skam.

Men tvärtom, att barnet gör så mot föräldrar och omgivning, är helt OK?

Hur säger du själv nej till ditt barn, eller om du inte har barn, hur skulle du säga nej?

 

[Imogen]

Varför är det elakt att sätta gränser och verkligen tvinga fram ett NEJ och då menar jag NEJ? Jag tycker det är mer elakt att låta barnet få sin vilja fram oavsett what so wver. Bortskämda barn är inte alltid lyckliga barn även om föräldrarna ser det så. Hur sätter du själv gränser, hur säger du nej?

För att det på inget sätt är att ”sätta gränser” att imitera ett barn som inte kan hantera sina känslor. Speciellt när det är man själv som är ansvarig för denna bristande förmåga hos barnet.

Givetvis är inte alternativet att låta barnet få som det vill. Varför skulle det? Som vuxen är det ditt ansvar att se till att ni inte hamnar i den situationen. Det är den vuxnes ansvar att tänka efter före. Om DU misslyckas med detta och barnet är så i affekt att det ligger på golvet och skriker (om detta finns mycket att läsa om man vill fördjupa sig i sånt), ja då plockar man med sig barnet och går därifrån.

 

[Nytant]

Men tvärtom, att barnet gör så mot föräldrar och omgivning, är helt OK?

Hur säger du själv nej till ditt barn, eller om du inte har barn, hur skulle du säga nej?

Eh... Jag tycker, kanske inte helt överraskande, att det är ganska stor skillnad på vuxna och barn och vilka förväntningar man kan ställa på en sexåring och en vuxen. Ett barn gör inte så för att det tycker att det är okej, utan för att det är ett barn. Det är vår uppgift att lära barnet hantera sina känslor på bättre sätt.

 

[IngelaH]

För att det på inget sätt är att ”sätta gränser” att imitera ett barn som inte kan hantera sina känslor. Speciellt när det är man själv som är ansvarig för denna bristande förmåga hos barnet.

Givetvis är inte alternativet att låta barnet få som det vill. Varför skulle det? Som vuxen är det ditt ansvar att se till att ni inte hamnar i den situationen. Det är den vuxnes ansvar att tänka efter före. Om DU misslyckas med detta och barnet är så i affekt att det ligger på golvet och skriker (om detta finns mycket att läsa om man vill fördjupa sig i sånt), ja då plockar man med sig barnet och går därifrån.

Tack för konkret svar och inte bara, "så kan du ju inte skriva"

 

[IngelaH]

Eh... Jag tycker, kanske inte helt överraskande, att det är ganska stor skillnad på vuxna och barn och vilka förväntningar man kan ställa på en sexåring och en vuxen. Ett barn gör inte så för att det tycker att det är okej, utan för att det är ett barn. Det är vår uppgift att lära barnet hantera sina känslor på bättre sätt.

Och återigen, hur skulle DU göra? Det vore intressant att få ett svar på den frågan, då det är det den här tråden handlar om.

Inte om mina anekdoter och "påhittade skrönor" som ingen förstår, utan hela tiden måste attackera mig.

 

[Sel]

Och återigen, hur skulle DU göra? Det vore intressant att få ett svar på den frågan, då det är det den här tråden handlar om.

Inte om mina anekdoter och "påhittade skrönor" som ingen förstår, utan hela tiden måste attackera mig.

Jag har inga barn, men jag skulle förhoppningsvis lämna min korg och gå ut från butiken för att hantera utbrottet separat. Eventuellt gå in och handla färdigt eller helt enkelt åka hem och därmed låta både barn, personal och andra människor slippa hantera utbrottet.
Handla vid ett senare tillfälle.
Hade jag sett en vuxen människa bete sig på det viset hade jag uppriktigt undrat om hen inte sett för mycket på TV, för exemplet har förekommit i reklamer och liknande om jag inte minns fel.

Jag tycker inte heller vi ska få barnen att skämmas, mest rättvist för alla inblandade känns att ta barnet ifrån situationen och sedan diskutera varför. Ungarna sliper skammen och utomstående slipper besväret.

 

[Nytant]

Och återigen, hur skulle DU göra? Det vore intressant att få ett svar på den frågan, då det är det den här tråden handlar om.

Inte om mina anekdoter och "påhittade skrönor" som ingen förstår, utan hela tiden måste attackera mig.

Tråden handlar om hur man hanterar trots hos andras barn, inte sitt eget.
Jag tycker inte jag attackerar. Jag har svarat på två av dina frågor och diskuterat sakfrågan på ett konstruktivt sätt. Jag tycker inte jag har någon skyldighet att komma med alternativ som du ska godkänna för att ha rätt att kritisera att man beter sig illa mot barn. Dessutom har du ju redan fått ett alternativ. Jag skulle antagligen göra detsamma i det akuta läget. I just det exemplet med godiset så blir det väl också lätt att sätta gränsen i och med att sexåringar sällan har en egen inkomst. Säger jag att det inte blir godis så blir det liksom inte det heller, jag behöver inte lägga några resurser på att hävda mig. Resten av min energi kan jag lägga på att skapa & förmedla lugn. Ett stressat, överstimulerat och outvecklat litet nervsystem ska man vara rädd om tycker jag.

 

[Imogen]

Resten av min energi kan jag lägga på att skapa & förmedla lugn. Ett stressat, överstimulerat och outvecklat litet nervsystem ska man vara rädd om tycker jag.

Ja men exakt. Ett sånt där känt citat är ”When little people are overwhelmed by big emotions, our job is to share our calm, not join their chaos. Men det är så sant. Och så otroligt svårt där och då.

 

[Enya]

Men tvärtom, att barnet gör så mot föräldrar och omgivning, är helt OK?

Hur säger du själv nej till ditt barn, eller om du inte har barn, hur skulle du säga nej?

Men det är ju ett litet barn? Hade barnet varit 25 år gammal och slängt sig på golvet hade det kanske varit en annan sak för föräldrarna om de reagerat på samma vis, men det är ett litet barn som inte har utvecklats lika långt som en vuxen.

 

[Lingon]

Jag har inga barn, men jag skulle förhoppningsvis lämna min korg och gå ut från butiken för att hantera utbrottet separat. Eventuellt gå in och handla färdigt eller helt enkelt åka hem och därmed låta både barn, personal och andra människor slippa hantera utbrottet.
Handla vid ett senare tillfälle.
Hade jag sett en vuxen människa bete sig på det viset hade jag uppriktigt undrat om hen inte sett för mycket på TV, för exemplet har förekommit i reklamer och liknande om jag inte minns fel.

Jag tycker inte heller vi ska få barnen att skämmas, mest rättvist för alla inblandade känns att ta barnet ifrån situationen och sedan diskutera varför. Ungarna sliper skammen och utomstående slipper besväret.

Varför är det fel att barnen skäms om de betett sig på ett felaktigt sätt? Att själv göra likadant I det läget är ett sätt att visa barnet hur hens beteende ser ut. De barn jag vet som föräldrarna gjort det mot har insett mycket snabbt att det ett icke-acceptabelt beteende. Detta helt utan tjat, hot eller att föräldern burit iväg på barnet sparkandes och skrikandes. De har snabbt kunnat återgå till att handla i lugn och ro istället för en lång stund av fortsatt skrik och protest.

Själv har jag aldrig råkat ut för att mitt barn lagt sig och skrikit i affären. Jag har haft turen att begåvas med ett barn som har förstått nästan per automatik hur man beter sig bland folk. Affärer, caféer restauranger osv. Så jag har aldrig behövt ta just den diskussionen.

 

[Sel]

Varför är det fel att barnen skäms om de betett sig på ett felaktigt sätt? Att själv göra likadant I det läget är ett sätt att visa barnet hur hens beteende ser ut. De barn jag vet som föräldrarna gjort det mot har insett mycket snabbt att det ett icke-acceptabelt beteende. Detta helt utan tjat, hot eller att föräldern burit iväg på barnet sparkandes och skrikandes. De har snabbt kunnat återgå till att handla i lugn och ro istället för en lång stund av fortsatt skrik och protest.

Själv har jag aldrig råkat ut för att mitt barn lagt sig och skrikit i affären. Jag har haft turen att begåvas med ett barn som har förstått nästan per automatik hur man beter sig bland folk. Affärer, caféer restauranger osv. Så jag har aldrig behövt ta just den diskussionen.

Fast nu snackar vi ju små barn utan impulskontroll och jag tycker generellt inte att man ska "skamma" barn publikt. Lite som när de hänger skyltar runt halsen på dem och tvingar dem att stå på gathörnet.
jag har ingen lust att se vuxna människor ligga på golvet och gallskrika. Tjat eller hot låter inte jättetoppen heller. Tycker man kan ta en sådan konflikt något mer privat än inne på butiken, och förhoppningsvis genom att resonera.

 

[Lingon]

Fast nu snackar vi ju små barn utan impulskontroll och jag tycker generellt inte att man ska "skamma" barn publikt. Lite som när de hänger skyltar runt halsen på dem och tvingar dem att stå på gathörnet.
jag har ingen lust att se vuxna människor ligga på golvet och gallskrika. Tjat eller hot låter inte jättetoppen heller. Tycker man kan ta en sådan konflikt något mer privat än inne på butiken, och förhoppningsvis genom att resonera.

Det beror på varför barnet ligger och skriker. Är barnet extremt trött efter en lång dag på förskolan så är det inte lämpligt att lägga sig ner och skrika själv. Men om barnet använder skrikandet som ett sätt att få det där godiset hen vill ha så tycker jag att det är ett synnerligen lämpligt sätt att få slut på barnets tjatande snabbt och skonsamt. Att gå ut ur affären och handla en annan dag är en lyx man inte alltid har. Oftast handlar man inte efter förskolehämtning för att det är så jävla roligt utan för att verkligen behöver de där matvarorna just då. Brödet kanske är slut. Mjölken likaså. Man behöver handla till middagen.

 

[MiaMia]

Varför är det fel att barnen skäms om de betett sig på ett felaktigt sätt?

Men det är väl förälderns beteende som de skäms för och inte sitt eget i den situationen? Den sociala tolkningen och vad omgivningen lägger för tolkningar och värderingar i en vuxen som ligger på golvet och skriker skiljer sig rätt mycket från om det är ett litet barn.
Jag tänker att det psykologiskt sett lika gärna kan upplevas som en bestraffning inför publik. Och att barnets fortsatta beteende i mataffären kan baseras på rädsla för vad föräldern kan göra för skämma ut hen.

 

[Sel]

Det beror på varför barnet ligger och skriker. Är barnet extremt trött efter en lång dag på förskolan så är det inte lämpligt att lägga sig ner och skrika själv. Men om barnet använder skrikandet som ett sätt att få det där godiset hen vill ha så tycker jag att det är ett synnerligen lämpligt sätt att få slut på barnets tjatande snabbt och skonsamt. Att gå ut ur affären och handla en annan dag är en lyx man inte alltid har. Oftast handlar man inte efter förskolehämtning för att det är så jävla roligt utan för att verkligen behöver de där matvarorna just då. Brödet kanske är slut. Mjölken likaså. Man behöver handla till middagen.

Behöver man handla just den dagen kan man väl ändå ta med ungen ut, resonera och sedan gå tillbaka in för att handla färdigt när situationen lugnat sig?

Allmänt: måste säga att jag aldrig sett barn få den sortens utbrott i butiken. Ohejdat få röja runt bland hyllorna, leka tafatt och hosta på osten är betydligt vanligare.

 

[Badger]

Varför är det elakt att sätta gränser och verkligen tvinga fram ett NEJ och då menar jag NEJ?

Jag tycker det är mer elakt att låta barnet få sin vilja fram oavsett what so wver, både mot barnet själv, sig själv som förälder och omgivningen, som får lida för förälderns brist på att sätta gränser.

Bortskämda barn är inte alltid lyckliga barn även om föräldrarna ser det så.

Hur sätter du själv gränser, hur säger du nej?

Och nej, det var ingen skröna den här gången, då en välartad och mogen C (dottern själv) sommarjobbade på vår arbetsplats en gång och verifierade "skrönan" som 17-åring och inte led nämnvärt av det, mer än att hon skämdes lite den gången då det hände.

Fast jag har nog, i en enda liknande situation, helt enkelt sagt nej och vänligt burit barnet till bilen och åkt hem. Efter att jag betalat. Det var inget problem annat än för de faktiskt ganska förstående andra personerna i affären. (han gjorde inte heller om det direkt).

Så det finns ju många alternativ, barnet behöver ju inte förstå och acceptera nejet med artigt god min just där och då (dvs föräldern behöver ju inte "vinna" en totalseger och gå därifrån med ett glatt och nöjt barn utan godis) utan det duger ju att det inte får godis och får lugn efter en stund? Tror det är svårt att tänka sig att en treåring som brutit ihop kommer att på just den platsen lugna sig och bli förstående inför nejet, utan det kanske blir på en annan plats?

(Minns en liknande situation själv också där mamma nog ångrade sig men höll i sitt nej, gick dagen efter och köpte vad det nu var och levererade det som födelsedagspresent några dagar senare.)