För några år sedan köpte jag ett sto som var elva år och alltid hade gått ihop med sin pykiskt starka mamma och sin extremt elaka och lynniga storasyster, samt deras gemensamma avkommor. Min häst visade sej vara en extremt osjälvständig och feg personlighet. Hon hade nästan aldrig varit hemmifrån tidigare alls, och hon hade inte ridits ut många gånger heller ens en gång. Så hela världen utanför staketet var främmande. Hon hade aldrig behövt tänka en enda tanke själv någonsin utan alltid haft de andra som tänkt åt henne och fattat alla beslut. De få gånger ägaren ridit ut med henne på tu man hand hade gått bra eftersom hon tydde sej lika mycket till ägaren, som ju också var uppfödaren. Eller bra och bra, de hade ofta stopp och betänketid, men inte värre än så.
Hon litade inte på främmande hästar, eftersom storasystern alltid terrat henne och bitit, jagat och sparkat hårt mycket och ofta och utan förvarning eller orsak.
Min lilla häst hade det oerhört tufft i början. Men som jag ser det så måste det, bortsett från att hon var osedvanligt feg, varit så att det står rätt till i skallen på henne. Jag lärde med tiden känna henne som min egen ficka. Jag tror att om hon fått rätt träning från början så skulle hon blivit en jättetrevlig häst, men som ändå var lite feg och försiktig, men inte så mycket. Hennes feghet har fördelen att man istället kan lite på henne till 100%. Eftersom hon vill ha någon att ty sej till så skulle hon aldrig någonsin göra något för att testa ledarskapet eller för att vara fräck. Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända, med den hästen. Hon vill att allt alltid ska vara som det alltid varit, vilket innebär att om man bara lär henne rätt från början så gör hon alltid så sedan. Inga som helst nycker här inte! Det visade sej också med tiden att hon är intelligent och läraktig. När hon väl accepterat en ny sak så stod hon fast vid det. Hon var rationell i skallen. Efter ett halvår ungefär var hon som den tryggaste hästen i stallet, och efter ett år tyckte jag att jag inte behövde ge eventuell medhjälpare många specialinstruktioner.
Men det visade sej också med tiden att hon var sådan som är rädd för sin egen rädsla. Några saker fick vi aldrig ordning på. Hon hatar sprayflaskor, vattenkoppar och allt liknande. Och jag kan inte rida ut på henne på tu man hand, utan sällskapshäst, mer än max en kilometer från stallet. Hon är och förblir rädd för att gå hemifrån ensam. Ofta fick vi haka på vad som helst som passerade, hon behövde ha något att följa efter. Cyklister, hundar, barnvagnar, joggister.... så kom vi vidare en bit iallafall, till nästa stopp. Hade hon väl börjat skrämma upp sej så var det kört.
Jag fick börja från början med miljöträning. Hon hade aldrig stått på stall så alla civila fenomen var främmande. Hon var rädd för alla konstiga ljud, t ex sopkvasten som svischade, vatten som susade i rören, sprayflaskor, tomma dunkar, klippmaskiner, golvbrunnen som porlade, allt allt allt. Första veckorna ägnade jag enbart åt att låta henne gå fram och titta, lukta och bita i alla konstiga föremål. Första året var närmare en tredjedel av tiden jag tränade enbart miljöträning i olika former.
Det har varit oerhört intressant, och min lilla häst hade tur som hade en matte som hade allt tålamod i världen och verkligen engagerade sej i hur hästen kände. Men i gengäld är inte jag en person som är särskilt trygg i mej själv, och det hade gjort allt mycket lättare för henne. Isåfall hade vi säkert kunnat ridit ut på långturer ensamma också, tror jag.
Om det var rätt att flytta henne såpass gammal??? TIll övervägande delen. Det var bra att hon kom ifrån sin lynniga storasyster. Det jag gjorde med henne borde gjorts när hon var unghäst. Det är ett svek att ha unghästar och inte ge dem en grund, även om man planerat att behålla hästen hemma för alltid. Det där "alltid" är skörare än man tror. Nu är hon femton och "världsvan" och mycket nöjd med sin tillvaro. Men det är inte roligt att en häst måste gå igenom en såpass orolig period.
Hur det kommer att gå för er?
Det kan gå precis hur som helst! Det beror dels på vad din häst har i bagaget, så fråga noga om allt, precis allt, om hans tillvaro och livserfarenheter. Det hjälpte mej oerhört att jag visste såpass mycket som jag gjorde när jag fick hem min häst. Det beror också på vilket sorts personlighet han har. Jag tror att den genetiska kodningen för vilken sorts lynne han har förstärks av en ensidig uppväxt. Är han kodad att vara tuff så kommer han att vara stentuff, feg så kommer han att vara superfeg, lynnig så kommer han att vara superlynnig. Men detta är bara som jag tror. Sedan beror det jättemycket på dej själv. Du måste ha massor av tid, tålamod och kärlek och vara beredd på att vara glad över mycket små framsteg en lång tid framöver. Har du tänkt dej förvandla en otippad häst till tävlingshäst på kort tid så är oddsen extremt låga.
Framför allt - ge honom den tid HAN behöver!!!! Du kommer att få göra allt från scratch med honom, i hans takt. Om du ser det som att du tränar dej själv i hästförståelse, så kommer du att ha mycket roligt!!!
