- Svar: 1
- Visningar: 647
Så har man gått och blivit sjukskriven.
Varför får jag aldrig lov att må bra? Har haft depression typ hela livet, som blev allvarligt ett tag, men sedan tog jag mig ur det och har mått BRA i några år - tills nu. Stress, depression, utmattning. Jag är så less.
Min tid hos psykologen idag avbokades pga sjukdom. Mer stress för min del. Jag ska få en ny tid men vet inte alls när.
Jag har sedan jag talade om hur det låg till för chefen haft ”reducerade” arbetsuppgifter. Idag efter psykologen var tanken att jag skulle höra av mig hur jag skulle göra, sjukskriven eller gå tillbaka till ordinarie arbetsuppgifter. Fy fan vilken press. Jag klarar inte av de ordinarie arbetsuppgifterna just nu, och det är skitsvårt att erkänna det för mig själv.
Än svårare för att jag inte fattar varför det blivit såhär.
Nu är nästa steg att prata med mina föräldrar också. Jag har bara berättat på jobb än så länge, och oroar mig för hur mina föräldrar ska ta det. Jag vet min mammas inställning när jag var deprimerad/självmordsbenägen och ville bli sjukskriven för att orka leva. Då var det bara att ”rycka upp sig” och ”du kommer aldrig bli sjukskriven”. Hoppas hon tar det här på ett annat sätt.
Det finns mer jag skulle vilja skriva, men jag får inte fram orden/glömmer vad jag tänkt skriva hela tiden.
Varför får jag aldrig lov att må bra? Har haft depression typ hela livet, som blev allvarligt ett tag, men sedan tog jag mig ur det och har mått BRA i några år - tills nu. Stress, depression, utmattning. Jag är så less.
Min tid hos psykologen idag avbokades pga sjukdom. Mer stress för min del. Jag ska få en ny tid men vet inte alls när.
Jag har sedan jag talade om hur det låg till för chefen haft ”reducerade” arbetsuppgifter. Idag efter psykologen var tanken att jag skulle höra av mig hur jag skulle göra, sjukskriven eller gå tillbaka till ordinarie arbetsuppgifter. Fy fan vilken press. Jag klarar inte av de ordinarie arbetsuppgifterna just nu, och det är skitsvårt att erkänna det för mig själv.
Än svårare för att jag inte fattar varför det blivit såhär.
Nu är nästa steg att prata med mina föräldrar också. Jag har bara berättat på jobb än så länge, och oroar mig för hur mina föräldrar ska ta det. Jag vet min mammas inställning när jag var deprimerad/självmordsbenägen och ville bli sjukskriven för att orka leva. Då var det bara att ”rycka upp sig” och ”du kommer aldrig bli sjukskriven”. Hoppas hon tar det här på ett annat sätt.
Det finns mer jag skulle vilja skriva, men jag får inte fram orden/glömmer vad jag tänkt skriva hela tiden.
gick själv med svår depression i över 11år. Nu mår jag bra emellanåt och är glad men däremellan så kommer ångesten och dipparna. Känslan när jag för första gången insåg att jag mådde bra och att det var över var obeskrivlig. Jag grät av lycka när min bästa vän sa att det var så roligt att va med mej för jag var glad igen.
