Självkritik om sina uppfödningar? Ovanligt?

SusieQ

Trådstartare
Alltså, visst, jag förstår om man är stolt över de hästar man avlat fram själv och tycker de är finast i världen?
Men, någon slags realistisk syn måste man väl ändå ha?
Jag har fött upp en häst, han var inte vacker som föl, men åkte på fölmönstringen med honom mest för att han skulle få den upplevelsen och mycket riktigt, han fick minst poäng av alla. Jag brydde mig inte så mkt om det, han var i växtfas och flera månader yngre än de andra fölen och dessutom ingen skönhet, så det var väntat.

Men andra jag pratar med verkar inte förstå att de kanske inte avlat fram nästa Milton eller Valegro utan kanske bara en helt vanlig hobbyhäst för lättare klasser eller en bra ridskolehäst för den delen. Om domarna dessutom gett poäng efter det, så har domaren fel (för "den" domaren gillar ju inte den typen av häst/håller på med fel disciplin eller någon annan bort/diotförklaring av den som dömde).

Pratade häromdagen med en, som hade en fyraåring efter Amperé (och de är ju sällsynta), som hen givetvis höjde till skyarna, visade mig en bild på en för mig, högst normal fyraåring, inget utöver det vanliga. Hen fortsätter sedan, "du vet, Amperés föl går för 3 miljoner nere i Holland. Jag ska ha minst 500 000 för min". Visserligen är hästen kvalad till falsterbo, men det betyder ju inte att den kommer vinna där.

Jag sa inget om det, men det kan ju vara så att det är en bättre marknad i Holland än i Sverige och även om jag inte är någon avelsguru, vet jag ändå att stoet är minst lika viktig, om inte viktigare, än hingsten.

Nu var det väl inget skitsto som hen avlat på, men heller inget supersto.
Även om, som jag skrev innan ,vet att alla älskar just sin häst och tycker den är finast, så undrar jag om det är vanligt med sån total saknad av självinsikt/kritik och kunskap om den inhemska hästmarknaden, kändes mest surrealistiskt för mig.

Trots svammel och annat hoppas jag att ni förstår vilken diskussion jag är ute efter.
 
Jag tycker det är svårt o få fram en avkomma man är hundra procent nöjd med!Två uppfödningar är jag riktigt nöjd med.De andra har antingen inte passat mig i temperamentet eller inte presterat.
 
De allra flesta har nog rätt bra koll på hur deras uppfödningar blir. Vi som tar ett eller ett par föl på våran fd ridhäst/älskling har nog svårare med självinsikten än de som föder upp för att kunna sälja. Ska man sälja och satsar på att kunna tjäna pengar på det så krävs det nog att man klarar av att utvärdera sitt avelsarbete för att kanske kunna göra ett ännu bättre hingstval nästa år.
 
För mig hände tvärt om, jag tog ett föl på min övervuxna ponny och tog en halvblodshingt till henne och tyckte att jag fått fram en helt ok häst till mig utan större avvikelser, men ki fick jag när det för mig kom bud jag trodde var fantasi för en 5årig korsning knappt inhoppad och nästan bara riden i skogen (att jag inte sålde är en annan historia).

Har nu köpt ett fullblod tänkt för avel, tittar jag på stammen tycker jag hon definitivt passar framförallt sto sidan och extriör mm tror jag men kommer att visa henne på kvaliteten för att få hjälp med den biten.
 
Jag håller kanske på i "fel" (ovanlig ras) så det är svårt att jämföra med andra hästar - man ser dem så sällan annat än på bild. Men däremot kan jag jämföra mina uppfödningar mot varandra och så klart är de bättre och sämre. Själv tycker jag de bästa är bättre än en hel del jag sett på bild, men bilder är ju inte lätt att dömma utifrån...
 
Jag tog ett föl på min märr. Avkomman blev en ganska fin hobbyhäst. Lite för mycket nerv ibland bara. Hoppar bra och rör sig trevligt. Ingen svårklasshäst men skulle säkert kunna gå msv med en stabilare ryttare än mej. Fått många fina ord om henne men det betyder ju inte att man har en blivande storstjärna ( även om hon är min stjärna ). Framavlad för att jag ska ha en kompis att tävla och träna och ha kul med.
 
Jag har två ston i avel, bägge är bra men inte outstanding.
Jag har nog en realistisk syn på mina ston. Ett annat av mina ston har jag tagit ett föl enbart till mig. Vi får se om fölungen blir lagom för mig eller bättre än mina behov
 
Tror det är hur vanligt som helst, man ser de "goda sidorna", eller kanske de ekonomiskt värdefulla sidorna, det man vill vara stolt för och det man tror imponerar på andra. Jag stör mig inte det minsta på att folk pratar gott och brett om sina egna uppfödningar, särskilt inte privata uppfödare som kanske bara får ett föl i livet - tror de deras hästbebis är värd miljarder så låt dem, det är väl bara löjligt att försöka "plocka ner folk på jorden" i det sammanhanget. Någon är lycklig och stolt och överhyllar sin uppfödning, so what? Ska man hålla på att sälja hästar och starta en seriös uppfödning är det kanske viktigare att man blir lite mer kritisk, och då är det ju en annan sak.
Sen å andra sidan är det ju dock väldigt synd att man inte bara kan vara nöjd och stolt med saker precis som de är. Säg att en häst är lite oren i gångarterna, eller hoppar inte så bra som man ville, eller att den har lite mer humör än vad man tänkt sig - den är lika mkt värd ändå, kanske bara inte just ekonomiskt, och det borde kanske framhållas bättre.
Själv har jag ingen egen uppfödning då den enda jag fått var dödfödd, men jodå, nog var hon såklart den finaste jag sett...
 
De allra flesta har nog rätt bra koll på hur deras uppfödningar blir. Vi som tar ett eller ett par föl på våran fd ridhäst/älskling har nog svårare med självinsikten än de som föder upp för att kunna sälja. Ska man sälja och satsar på att kunna tjäna pengar på det så krävs det nog att man klarar av att utvärdera sitt avelsarbete för att kanske kunna göra ett ännu bättre hingstval nästa år.

Jo, men om man ska sälja sina uppfödningar så är det väl ändå bra om man har koll på marknaden? Misstänker att detta är just ett sånt fall du beskriver om en gammal ridhäst.

Tror det är hur vanligt som helst, man ser de "goda sidorna", eller kanske de ekonomiskt värdefulla sidorna, det man vill vara stolt för och det man tror imponerar på andra. Jag stör mig inte det minsta på att folk pratar gott och brett om sina egna uppfödningar, särskilt inte privata uppfödare som kanske bara får ett föl i livet - tror de deras hästbebis är värd miljarder så låt dem, det är väl bara löjligt att försöka "plocka ner folk på jorden" i det sammanhanget. Någon är lycklig och stolt och överhyllar sin uppfödning, so what? Ska man hålla på att sälja hästar och starta en seriös uppfödning är det kanske viktigare att man blir lite mer kritisk, och då är det ju en annan sak.
Sen å andra sidan är det ju dock väldigt synd att man inte bara kan vara nöjd och stolt med saker precis som de är. Säg att en häst är lite oren i gångarterna, eller hoppar inte så bra som man ville, eller att den har lite mer humör än vad man tänkt sig - den är lika mkt värd ändå, kanske bara inte just ekonomiskt, och det borde kanske framhållas bättre.
Själv har jag ingen egen uppfödning då den enda jag fått var dödfödd, men jodå, nog var hon såklart den finaste jag sett...

Jag stör mig inte på det och har aldrig velat "plocka ner någon på jorden" folk får tycka vad de vill, det jag reagerade på var att hen baserade priset på sin avkomma enbart på hingsten och vad hans avkommor såldes för i Holland och det kändes väldigt orealistiskt för mig och förbryllade mig lite, därav trådstarten. Trodde faktiskt att vi kommit längre än att som förr bara titta på hingsten och sätta priset efter hur duktig han är. Jag har aldrig påstått att man inte får vara nöjd med saker precis som de är, med skavanker och allt, känns faktiskt irrelevant att ens nämna i sammanhanget.
 
Jo, men om man ska sälja sina uppfödningar så är det väl ändå bra om man har koll på marknaden? Misstänker att detta är just ett sånt fall du beskriver om en gammal ridhäst.



Jag stör mig inte på det och har aldrig velat "plocka ner någon på jorden" folk får tycka vad de vill, det jag reagerade på var att hen baserade priset på sin avkomma enbart på hingsten och vad hans avkommor såldes för i Holland och det kändes väldigt orealistiskt för mig och förbryllade mig lite, därav trådstarten. Trodde faktiskt att vi kommit längre än att som förr bara titta på hingsten och sätta priset efter hur duktig han är. Jag har aldrig påstått att man inte får vara nöjd med saker precis som de är, med skavanker och allt, känns faktiskt irrelevant att ens nämna i sammanhanget.
Inte värre än att hon märker att ingen är intresserad av den hästen till det priset och då har hon 2 val sänka priset eller behålla, finns ju oxå alternativet att hon har rätt om en halv miljon för hästen.
 
Jag tycker ofta att det saknas ett stort mått av självkritik när det gäller både egna uppfödningar och avelsdjur. Själv sållar jag hårt, och efter nära 60 föl och tre generationer försöker jag hela tiden att få fram något ännu bättre. Vad skall man annars sträva efter i sitt avelsarbete? ;)
 
Jag tycker ofta att det saknas ett stort mått av självkritik när det gäller både egna uppfödningar och avelsdjur. Själv sållar jag hårt, och efter nära 60 föl och tre generationer försöker jag hela tiden att få fram något ännu bättre. Vad skall man annars sträva efter i sitt avelsarbete? ;)
Jag har nog träffat på alla varianter på skalan mellan total brist på självkritik och stenhård sållning.
Möjligen är jag fördomsfull i överkant om jag påstår att bristen på självkritik i viss mån hänger ihop med dagens hästhållares brist på grundläggande hästkunskaper, men jag tror att en liten del av svaret går att hitta där.

Jag diskuterade med en "ganska känd äldre tant från ponnyaveln" och hon var oroad över framtiden för ponnyaveln. Det finns inte så många uppfödare kvar som håller på så länge att de hinner se mer än en generation av sitt avelsarbete. Det köps in fina ponnyer (gärna/helst importerade :meh:) som får någon avkomma, sen byts de ut mot nya fina (ofta lika importerade) avelsston, som får någon avkomma innan de byts ut igen. Aveln blir liksom kortsiktig och en hel del kunskap faller bort på vägen.

Jag är bara inne på min andra generation än så länge, med drygt 30 föl födda på gården (olika raser och ett par olika stolinjer) Och jag tycker nog att jag sållar hårdare och hårdare med åren. Även om individerna är välstammade och ganska bra, så är det långt ifrån alla som blir kvar här för vidare avel.
 
Jag kan bara hålla med dig om att de flesta som föder upp hästar verkar se dem genom ett par väldigt skeva glasögon ;) Jag har en granne som tog ett föl på sitt sto - då stoet enligt henne är såå fint och trevligt - i mina ögon ser det ut som vilken häst som helst. "unghästen" är enligt henne "såå trevlig" - i mina ögon är den inte alls trevlig varken exteriört eller i beteende.

Fast samtidigt förstår jag att om man är hästuppfödare och vill leva på att sälja sina uppfödningar, så försöker man höja sina hästar till skyarna så att ev potentiella kunder förstår vilka fina hästar de kan få köpa.
 
Du är nog något på spåren där @ameo, den "gamla" generationen hästmänniskor är på väg att försvinna, de som verkligen levde häst hela sitt liv och därför kunde se till att aveln utvecklades åt rätt håll med hållbara och användningsbara individer, nu är det mer som någon tävling i vem som har möjlighet att välja den flashigaste hingsten, om sen avkomman blir hanterbar/ridbar för gemene man eller ej gör inte så mycket för någon i eliten kommer antagligen att köpa den.
 
Du är nog något på spåren där @ameo, den "gamla" generationen hästmänniskor är på väg att försvinna, de som verkligen levde häst hela sitt liv och därför kunde se till att aveln utvecklades åt rätt håll med hållbara och användningsbara individer, nu är det mer som någon tävling i vem som har möjlighet att välja den flashigaste hingsten, om sen avkomman blir hanterbar/ridbar för gemene man eller ej gör inte så mycket för någon i eliten kommer antagligen att köpa den.
Det intressanta i diskussionen jag hade med "tanten" är att hon antydde att jag nog stod för mer kontinuitet - och det kan jag ju inte ens med bästa vilja i världen anse att jag gör. För jag tycker att man behöver ha hållit på betydligt längre och följt sina stolinjer i fler generationer än jag har gjort för att kunna dra några slutsatser alls.
Men visst, tanten ifråga och jag har mötts på premieringar de senaste 25 åren, så visst... Jag är väl åtminstone kanske en av de mer ihärdiga :p även om linjerna har skiftat lite.

(idag är alla ston på gården födda här, utom den jag köpte i somras för att ha som ridhäst... Eh, och en 25-åring som inte på något sätt är något avelsämne...)
 
Haha, jag tog ett föl på mitt hjärtas häst (som dock är ett bra sto enligt mig och andra och lämnat bra tidgare) och sitter mest och funderar på om jag kommer skämma ut mig totalt om jag visar den skrutten på treårs i år. :D
Men jag tror jag fick precis det jag var ute efter - en häst som kommer passa mig som handen i handsken. :love:
Jag kanske är för självkritisk dock, andra verkar tycka hon är finare än jag gör. :p
 
Jag har nog träffat på alla varianter på skalan mellan total brist på självkritik och stenhård sållning.
Möjligen är jag fördomsfull i överkant om jag påstår att bristen på självkritik i viss mån hänger ihop med dagens hästhållares brist på grundläggande hästkunskaper, men jag tror att en liten del av svaret går att hitta där.

Jag diskuterade med en "ganska känd äldre tant från ponnyaveln" och hon var oroad över framtiden för ponnyaveln. Det finns inte så många uppfödare kvar som håller på så länge att de hinner se mer än en generation av sitt avelsarbete. Det köps in fina ponnyer (gärna/helst importerade :meh:) som får någon avkomma, sen byts de ut mot nya fina (ofta lika importerade) avelsston, som får någon avkomma innan de byts ut igen. Aveln blir liksom kortsiktig och en hel del kunskap faller bort på vägen.

Jag är bara inne på min andra generation än så länge, med drygt 30 föl födda på gården (olika raser och ett par olika stolinjer) Och jag tycker nog att jag sållar hårdare och hårdare med åren. Även om individerna är välstammade och ganska bra, så är det långt ifrån alla som blir kvar här för vidare avel.

Det där är något som kan göra mig enormt frustrerad... Jag VILL avla, men har inte de där jättemarkerna för att ha 20-30 hästar (eller orken för den delen heller). Det blir ju skillnad om man tar 10 föl per år (som jag ser i ffa ponnystamböckerna att man gjorde förr) än 1 föl förhoppningsvis vartannat år (under förutsättning att tidigare föl blir sålt.

Samtidigt när jag tänker tanken att inackordera unghästarna någon annanstans så känns det helt vansinnigt med tanke på att jag aldrig någonsin får igen de pengarna.

Nu pratar jag dock ponny- och fjordhästavel. ;)

Fö tycker jag att det ofta hänger ihop med hur förtjust uppfödaren är i sitt sto, hur "bra" avkomman är. En uppfödare som älskar sitt sto och det är "bästa hästen jag haft" tenderar att bara få "fantastiska" avkommor...
 
Det där är något som kan göra mig enormt frustrerad... Jag VILL avla, men har inte de där jättemarkerna för att ha 20-30 hästar (eller orken för den delen heller). Det blir ju skillnad om man tar 10 föl per år (som jag ser i ffa ponnystamböckerna att man gjorde förr) än 1 föl förhoppningsvis vartannat år (under förutsättning att tidigare föl blir sålt.
Det är stor skillnad på dåtidens och nutidens uppfödare. Idag är det, som nån sa nån gång, mest tjejer som tar något eller ett fåtal föl om året, förr var det nog vanligare med större gårdar och massor med avelsston.
Jag minns bara Lasse Wilners jätteflock med halvblod som gick utmed vägen efter brofästet på öland, de fick ju rätt många föl varje år.
 
Om man inte gillar sina uppfödningar så är det väl ingen mening att avla, de flesta ser nog deras avkommor som de bästa bland de bästa hihi :D. Jag gillar de jag fått fram även om det inte är OS-hästar.
Har hela tiden önskat mig ett sto att fortsätta avla på men fick 3 pojkar innan stoet dog så den möjligheten försvann. Nu har jag ett nytt sto som jag chansar lite med, snygg och bra men fortfarande ingen OS-häst men jag tror det kan bli trevliga och snygga avkommor efter henne :love:
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp