Bansan
Trådstartare
Jag tycker att schäfer är den överlägset vackraste hundrasen och jag gillar även deras pigga och oftast väldigt glada temperament.
Dock har jag upplevt att de flesta schäfrar är väldigt skälliga, gnälliga och att det liksom kryper i kroppen på dem. Hade själv en schäfer som var en omplaceringshund. Fick honom som ettåring från en familj som hade hanterat honom väldigt okonsekvent och han var då i ganska dåligt skick mentalt. Han blev mycket bättre hos oss men var alltid väldigt skällig, stresad och pipig. När jag blev tvungen att flytta till lägenhet kunde jag inte ha kvar honom mer än några månader för han höll på att riva lägenheten och skälla sönder grannarnas öron när jag var på jobbet. Som tur var kunde min fd sambo ta emot honom så nu bor han hos honom på en liten gård. Saknar honom väldigt men vet att det var det ända rätta att göra.
Nästan alla schäfrar jag träffat har varit mer eller mindre skälliga och lättstressade. Kan nog bara säga att jag träffat en enda schäfer som inte var sån. Men även den låg ofta och gnydde lite tyst för sig själv precis om om det måste finnas nåt ljud omkring dem hela tiden.
Är det kanske så att schäfern är en väldigt "tutig" och överaktiv ras i sig eller har jag lyckats träffa alla "skräckexemplen"?
Dock har jag upplevt att de flesta schäfrar är väldigt skälliga, gnälliga och att det liksom kryper i kroppen på dem. Hade själv en schäfer som var en omplaceringshund. Fick honom som ettåring från en familj som hade hanterat honom väldigt okonsekvent och han var då i ganska dåligt skick mentalt. Han blev mycket bättre hos oss men var alltid väldigt skällig, stresad och pipig. När jag blev tvungen att flytta till lägenhet kunde jag inte ha kvar honom mer än några månader för han höll på att riva lägenheten och skälla sönder grannarnas öron när jag var på jobbet. Som tur var kunde min fd sambo ta emot honom så nu bor han hos honom på en liten gård. Saknar honom väldigt men vet att det var det ända rätta att göra.
Nästan alla schäfrar jag träffat har varit mer eller mindre skälliga och lättstressade. Kan nog bara säga att jag träffat en enda schäfer som inte var sån. Men även den låg ofta och gnydde lite tyst för sig själv precis om om det måste finnas nåt ljud omkring dem hela tiden.
Är det kanske så att schäfern är en väldigt "tutig" och överaktiv ras i sig eller har jag lyckats träffa alla "skräckexemplen"?