I måndags red jag en hopplektion igen. Det var första gången jag red lektion efter mitt ofrivilliga uppehåll. Jag fick jättehästen på 180 cm igen.
Det är lite tajt med tid för mig att hinna till lektionen då den börjar lite väl tidigt för att passa mig, så jag får stressa på lite för att hinna, men jag blev ändå lite sen. Senare lektioner har de inte på det stället.
Hästen stod i sin box den här gången vilket ju innebar att jag behövde göra i ordning den. Första problemet var att jag inte visste var hans utrustning var. Andra problemet var att jag inte fick upp hans boxdörr. Det fanns ingen i stallet som jag kunde fråga så jag fick rusa till ridhuset och fråga ridläraren. Så när jag fått svar på var utrustningen fanns och vilket specialtrick man behövde göra för att få upp boxdörren så var det bara att rusa tillbaka och göra i ordning bjässen.
Jag har ju sadlat ganska stora hästar förr, men nu fick jag inse att en pall faktiskt var nödvändig för att få på sadeln. Lyckligtvis fanns det en sådan i stallet.
Det var lite med andan i halsen som vi kom till ridhuset där de andra redan hade börjat rida. Det gick ytterligare några minuter med att fixa stigläder och sitta upp.
Jättehästen är jättekänslig i munnen så jag förstår inte riktigt varför han gick med ett kimblewickbett. Så jag fick hålla i tyglarna som om de vore nykläckta kycklingar. Jag hann inte rida fram i skritt särskilt länge innan jag blev tillsagd att börja trava. Jättehästen tyckte inte att det var någon bra idé och reagerade med att stanna och nästan börja resa sig. Ooops. Jag höll knappt i tygeln men gav honom ännu mer tygel samtidigt som jag med sitsen drev framåt. (Det är något jag fick träning på med P som ganska ofta tyckte att grästuvor och liknande inte gick att gå förbi.) Situationen löste sig och vi kom igång i trav. Längs ena långsidan gjorde vi små volter och längs andra långsidan ökade vi steglängden. Sen blev det dags att galoppera lite och börja hoppa.
Men jag hade inte fått igång jättehästens motor. Och jag vågade knappt ta i tyglarna. Så det blev liksom mycket hej å hå, där jag inte hade ordentlig styrsel. När vi t.ex. kom mot de tre hinder som stod längs ena långsidan så kändes det som att jag hade banne mig ingen kontroll alls och livrädd för att råka rycka den stackars hästen i munnen så gav jag honom massor av tygel och såg bara till att hålla balansen och sitta kvar över hindren. Så det var i stort sett så det såg ut hela lektionen. Hästen var ju snäll och bussig så han hoppade ju utan att ifrågasätta eller rusa iväg. Ridläraren tyckte ju det var bra att jag hellre gav för mycket tygel än råkade rycka hästen i munnen. Sådant kunde få hästen att bli osäker och börja stoppa på hinder. Det har jag full förståelse för. Ridläraren tyckte också att jag skulle klara av att göra galoppombyte på hästen när vi fick fel galopp efter hinder. Yeah right? Även om hästen kan så kan inte jag. Förra gången jag red så gjorde hästen förvisso ett snyggt galoppombyte när det blev fel efter hinder, men jag har ingen aning om vad jag själv gjorde för att det skulle hända.
Vid sista rundan med hinder under de sista sprången så kom motorn igång på jättehästen. Plötsligt fanns energin där. Och det var då jag kände att jag plötsligt hade något att rida. Jag kunde ta tyglarna eftersom det nu fanns en motor som drev på framåt. Där var han med mig, mer på och med på noterna. Attans att det var dags att sluta precis då. Jag tyckte att det var ju där vi blev redo för att hoppa på allvar och att all ridning fram till dess bara hade varit uppvärmning. Att vi kom igång precis innan vi skulle sluta gav känslan av att ha sålt smöret men tappat pengarna. Lite trist faktiskt.
Det är lite tajt med tid för mig att hinna till lektionen då den börjar lite väl tidigt för att passa mig, så jag får stressa på lite för att hinna, men jag blev ändå lite sen. Senare lektioner har de inte på det stället.
Hästen stod i sin box den här gången vilket ju innebar att jag behövde göra i ordning den. Första problemet var att jag inte visste var hans utrustning var. Andra problemet var att jag inte fick upp hans boxdörr. Det fanns ingen i stallet som jag kunde fråga så jag fick rusa till ridhuset och fråga ridläraren. Så när jag fått svar på var utrustningen fanns och vilket specialtrick man behövde göra för att få upp boxdörren så var det bara att rusa tillbaka och göra i ordning bjässen.
Jag har ju sadlat ganska stora hästar förr, men nu fick jag inse att en pall faktiskt var nödvändig för att få på sadeln. Lyckligtvis fanns det en sådan i stallet.
Det var lite med andan i halsen som vi kom till ridhuset där de andra redan hade börjat rida. Det gick ytterligare några minuter med att fixa stigläder och sitta upp.
Jättehästen är jättekänslig i munnen så jag förstår inte riktigt varför han gick med ett kimblewickbett. Så jag fick hålla i tyglarna som om de vore nykläckta kycklingar. Jag hann inte rida fram i skritt särskilt länge innan jag blev tillsagd att börja trava. Jättehästen tyckte inte att det var någon bra idé och reagerade med att stanna och nästan börja resa sig. Ooops. Jag höll knappt i tygeln men gav honom ännu mer tygel samtidigt som jag med sitsen drev framåt. (Det är något jag fick träning på med P som ganska ofta tyckte att grästuvor och liknande inte gick att gå förbi.) Situationen löste sig och vi kom igång i trav. Längs ena långsidan gjorde vi små volter och längs andra långsidan ökade vi steglängden. Sen blev det dags att galoppera lite och börja hoppa.
Men jag hade inte fått igång jättehästens motor. Och jag vågade knappt ta i tyglarna. Så det blev liksom mycket hej å hå, där jag inte hade ordentlig styrsel. När vi t.ex. kom mot de tre hinder som stod längs ena långsidan så kändes det som att jag hade banne mig ingen kontroll alls och livrädd för att råka rycka den stackars hästen i munnen så gav jag honom massor av tygel och såg bara till att hålla balansen och sitta kvar över hindren. Så det var i stort sett så det såg ut hela lektionen. Hästen var ju snäll och bussig så han hoppade ju utan att ifrågasätta eller rusa iväg. Ridläraren tyckte ju det var bra att jag hellre gav för mycket tygel än råkade rycka hästen i munnen. Sådant kunde få hästen att bli osäker och börja stoppa på hinder. Det har jag full förståelse för. Ridläraren tyckte också att jag skulle klara av att göra galoppombyte på hästen när vi fick fel galopp efter hinder. Yeah right? Även om hästen kan så kan inte jag. Förra gången jag red så gjorde hästen förvisso ett snyggt galoppombyte när det blev fel efter hinder, men jag har ingen aning om vad jag själv gjorde för att det skulle hända.
Vid sista rundan med hinder under de sista sprången så kom motorn igång på jättehästen. Plötsligt fanns energin där. Och det var då jag kände att jag plötsligt hade något att rida. Jag kunde ta tyglarna eftersom det nu fanns en motor som drev på framåt. Där var han med mig, mer på och med på noterna. Attans att det var dags att sluta precis då. Jag tyckte att det var ju där vi blev redo för att hoppa på allvar och att all ridning fram till dess bara hade varit uppvärmning. Att vi kom igång precis innan vi skulle sluta gav känslan av att ha sålt smöret men tappat pengarna. Lite trist faktiskt.
