Jag är verkligen inne i ett flöde i ridningen känns det som! Härligt att känna, minns att det har varit åt andra hållet tidigare. Det är bara att passa på att surfa på vågen, så länge den nu varar... 
Det här med att jag inte hade tänkt hoppa så mycket den här terminen kunde jag ju snabbt glömma. Bollen är ju redan satt i rullning om man säger så, och jag har ju redan fått mindre hoppintresserade kontakter på ridskolan som ser mig som den ypperliga kompanjonen för att byta bort sina hopplektioner med... Och inte mig emot! Så jag bytte bort veckans ordinarie dressyrlektion mot en hopplektion för min favoritridlärare istället. Och SÅ kul det var!! 
Verkligen en ultimat hopplektion!
Jag fick hoppa Viper igen, den runda och kompakta lilla brunskäcken, vilket är en riktig förmån då han nog är den roligaste hästen att hoppa på ridskolan. Han är så stabil, stadig, bjuder och är helt enkelt supertrevlig. Han kan dock bli lite nonchalant ibland och antingen inte riktigt lyfta på fötterna ordentligt, eller komma på lite fel avstånd mot hindrena. Det känns som att han är så säker på att han kommer över ändå så att han inte riktigt behöver bry sig om småhinder.
Viper var ju den häst jag hade på sommarlägret och kände mig helt värdelös på, eftersom jag inte fick nånting att funka överhuvudtaget i dressyren. Och han kan vara lite knepig i dressyren, men jag trodde att jag skulle klura ut det på lägret. Men efter - var det 5 st? - dressyrlektioner på raken där jag inte fick nånting att funka, så ansåg jag att jag helt enkelt inte kan rida den hästen. Nu är ju en hopplektion inte riktigt samma sak, men man rider ju ändå fram. Och för två veckor sen, när jag hoppade Viper senast, så gick det inte jättebra i framridningen – han vältrade sig emot mina hjälper lite, stack upp huvudet i taket emellanåt och jag fick inget jättegrepp om honom, även om hoppningen gick hyfsat sen – om dock några missar i avsprångspunkterna. Men den här gången.... Den här gången gick han som en dröm! Alltså han är så förbannat trevlig när han är trevlig, det som stör mig är bara att jag inte fattar vad jag gör när det går bra.
I alla fall. Viper var superdupertrevlig i framridningen – rund, kompakt, uppmärksam, lyhörd, stadig i formen och framåt. Och sen när vi började hoppa... Vi satte varje språng helt klockrent – avstånd, språng och allting, och jag kände hur hästen engagerade sig och tog i och verkligen gick på runda och fina språng över hindrena. Det kändes så perfekt, som att det inte riktigt fanns mer att göra på den här nivån. Vi skulle öva på att gå på olika antal galoppsprång mellan två hinder, och vi satte övningen klockrent varje gång, för Viper var så himla fin och reglerbar både fram och tillbaks. Sen var det studs, och det var ett nöje att känna hur han tog i med runda fina språng över studsen. Alltså det var ren och skär ryttarlycka! Viper var till och med så taggad och med på noterna att han började takta emellanåt. Wohoo – äntligen fick jag känna på lite rolig energi också!
I avslutningsfeedbacken kändes det till och med som att det inte fanns så mycket att säga mer än att bara le.
Sen åkte jag iväg till en till privatlektion på privatlektionsstället jag hittat, denna gång med trevligt sällskap av @ii-ssa . Jag misstänkte att jag skulle få den jättestora sega välutbildade hästen jag red där sist, och visst stämde mina misstankar. Men den här gången var både jag och hästen i bättre form och inte lika sommartrötta kändes det som. Visst var hästen fortfarande seg, men jag blev faktiskt förvånad över hur pass bra det gick, i jämförelse med mitt minne från när jag var där sist. Till och med ridläraren kommenterade det ett par gånger, att hon tyckte att det var stor skillnad på hur jag red. Men jag har faktiskt även försökt att tänka på och öva på dom uppgifter hon gav mig sist.
Det är ju dock väldigt speciellt att rida på en sån stor och tung häst måste jag säga. Vi har inga hästar av den storleken på ridskolan, och att då komma upp på en sån dressyrbjässe blir en helt annan ridning än jag är van vid. Det känns som att jag skakas runt som en liten trasdocka på ryggen av den där stora hästen med stora rörelser – mina armar och ben fladdrar hej vilt, och mitt i allt det där ”hela havet stormar”-känslan ska jag försöka hitta bålstabilitet också, och centrera mig runt min centerpelare... Aaaah – utmaning!...
Men en liten stund på lektionen så fick jag till en superhärlig känsla, där jag knappt ens längre behövde driva och där det kändes som om hela den där stora hästen blev rund och lyhörd och mellan mina hjälper, och jag själv blev stabil och ”föll på plats” så att säga. Och DET var häftigt att uppnå den känslan på den hästen! Jag måste ändå säga att även om jag inte skulle påstå att det är min typ av häst, så är han ändå fantastiskt rolig att rida. Han är enormt snäll och välutbildad, och jag är imponerad över vilken läromästare han är! Jag får direkt betalt för om jag lyckas göra rätt. Och det handlar om att inte fladdra eller joxa med händer och skänklar, utan om jag lyckas koncentrera mig själv runt just säte och bål och jobba därifrån, och låta händer och skänklar vara stilla i rätt läge, så känns det som att hästen säger ”OK då, nu rider du ordentligt så nu bjuder jag till”... Cool känsla!
Så det jag tar med mig från den lektionen är både förundran och stolthet över att jag faktiskt fick till det mycket bättre än sist. Och det är en riktigt skön känsla!
Det här med att jag inte hade tänkt hoppa så mycket den här terminen kunde jag ju snabbt glömma. Bollen är ju redan satt i rullning om man säger så, och jag har ju redan fått mindre hoppintresserade kontakter på ridskolan som ser mig som den ypperliga kompanjonen för att byta bort sina hopplektioner med...
Och inte mig emot! Så jag bytte bort veckans ordinarie dressyrlektion mot en hopplektion för min favoritridlärare istället. Och SÅ kul det var!! Verkligen en ultimat hopplektion! Jag fick hoppa Viper igen, den runda och kompakta lilla brunskäcken, vilket är en riktig förmån då han nog är den roligaste hästen att hoppa på ridskolan. Han är så stabil, stadig, bjuder och är helt enkelt supertrevlig. Han kan dock bli lite nonchalant ibland och antingen inte riktigt lyfta på fötterna ordentligt, eller komma på lite fel avstånd mot hindrena. Det känns som att han är så säker på att han kommer över ändå så att han inte riktigt behöver bry sig om småhinder.
Viper var ju den häst jag hade på sommarlägret och kände mig helt värdelös på, eftersom jag inte fick nånting att funka överhuvudtaget i dressyren. Och han kan vara lite knepig i dressyren, men jag trodde att jag skulle klura ut det på lägret. Men efter - var det 5 st? - dressyrlektioner på raken där jag inte fick nånting att funka, så ansåg jag att jag helt enkelt inte kan rida den hästen. Nu är ju en hopplektion inte riktigt samma sak, men man rider ju ändå fram. Och för två veckor sen, när jag hoppade Viper senast, så gick det inte jättebra i framridningen – han vältrade sig emot mina hjälper lite, stack upp huvudet i taket emellanåt och jag fick inget jättegrepp om honom, även om hoppningen gick hyfsat sen – om dock några missar i avsprångspunkterna. Men den här gången....
Den här gången gick han som en dröm! Alltså han är så förbannat trevlig när han är trevlig, det som stör mig är bara att jag inte fattar vad jag gör när det går bra. I alla fall. Viper var superdupertrevlig i framridningen – rund, kompakt, uppmärksam, lyhörd, stadig i formen och framåt. Och sen när vi började hoppa...
Vi satte varje språng helt klockrent – avstånd, språng och allting, och jag kände hur hästen engagerade sig och tog i och verkligen gick på runda och fina språng över hindrena. Det kändes så perfekt, som att det inte riktigt fanns mer att göra på den här nivån. Vi skulle öva på att gå på olika antal galoppsprång mellan två hinder, och vi satte övningen klockrent varje gång, för Viper var så himla fin och reglerbar både fram och tillbaks. Sen var det studs, och det var ett nöje att känna hur han tog i med runda fina språng över studsen. Alltså det var ren och skär ryttarlycka! Viper var till och med så taggad och med på noterna att han började takta emellanåt. Wohoo – äntligen fick jag känna på lite rolig energi också! I avslutningsfeedbacken kändes det till och med som att det inte fanns så mycket att säga mer än att bara le.
Sen åkte jag iväg till en till privatlektion på privatlektionsstället jag hittat, denna gång med trevligt sällskap av @ii-ssa . Jag misstänkte att jag skulle få den jättestora sega välutbildade hästen jag red där sist, och visst stämde mina misstankar. Men den här gången var både jag och hästen i bättre form och inte lika sommartrötta kändes det som. Visst var hästen fortfarande seg, men jag blev faktiskt förvånad över hur pass bra det gick, i jämförelse med mitt minne från när jag var där sist. Till och med ridläraren kommenterade det ett par gånger, att hon tyckte att det var stor skillnad på hur jag red. Men jag har faktiskt även försökt att tänka på och öva på dom uppgifter hon gav mig sist.
Det är ju dock väldigt speciellt att rida på en sån stor och tung häst måste jag säga. Vi har inga hästar av den storleken på ridskolan, och att då komma upp på en sån dressyrbjässe blir en helt annan ridning än jag är van vid. Det känns som att jag skakas runt som en liten trasdocka på ryggen av den där stora hästen med stora rörelser – mina armar och ben fladdrar hej vilt, och mitt i allt det där ”hela havet stormar”-känslan ska jag försöka hitta bålstabilitet också, och centrera mig runt min centerpelare... Aaaah – utmaning!...
Men en liten stund på lektionen så fick jag till en superhärlig känsla, där jag knappt ens längre behövde driva och där det kändes som om hela den där stora hästen blev rund och lyhörd och mellan mina hjälper, och jag själv blev stabil och ”föll på plats” så att säga. Och DET var häftigt att uppnå den känslan på den hästen! Jag måste ändå säga att även om jag inte skulle påstå att det är min typ av häst, så är han ändå fantastiskt rolig att rida. Han är enormt snäll och välutbildad, och jag är imponerad över vilken läromästare han är! Jag får direkt betalt för om jag lyckas göra rätt. Och det handlar om att inte fladdra eller joxa med händer och skänklar, utan om jag lyckas koncentrera mig själv runt just säte och bål och jobba därifrån, och låta händer och skänklar vara stilla i rätt läge, så känns det som att hästen säger ”OK då, nu rider du ordentligt så nu bjuder jag till”... Cool känsla!
Så det jag tar med mig från den lektionen är både förundran och stolthet över att jag faktiskt fick till det mycket bättre än sist. Och det är en riktigt skön känsla!
