Innan jag åkte till veckans ridlektion på ridskolan så tänkte jag att jag förstod att jag inte kunde hoppas på att få rida på Ägrim igen, eftersom jag redan fått rida honom ganska många gånger ändå denna termin. Så lyckan blev extra stor när jag såg att jag skulle få rida bästa lakritstrollet - igen!! 
Och den här gången så gick det mycket bättre. Vi lyckades komma till det där härliga läget där han är riktigt samlad och kort i formen, kompakt, lätt och lyhörd. Inte riktigt lika mycket motor som han kan ha dock, och jag hade faktiskt med mig spö upp på ryggen på honom redan från början, med tanke på förra veckans erfarenhet där han inte riktigt gick fram. Spöt behövde jag aldrig använda men fick ändå några gånger knacka ganska rejält med skänkeln, så det var inte riktigt samma fart i honom som det kan vara. Men han hade ändå tillräcklig motor för att ridas ihop. Det är det jag gillar så mycket med den hästen – han har en sån väldigt ”ridbar motor”, dvs det går att styra in den rakt in i handen och fånga upp den och få den till härligt ridbar energi!
Han var inte riktigt lika besvärad av högervarvet som förra veckan - när han verkade jättestel i kroppen just i högervarv - men lite skillnad var det ändå mellan det lätta vänster och det kärva höger. Jag tänkte först att jag inte skulle gå på honom för hårt i högervarvet just därför, utan låta honom lite mer typ ”jogga igenom motståndet med bibehållen avslappning”. Men i mitten av lektionen fick jag plötsligt ett annat infall och kortade upp honom rejält i formen, och det visade sig funka jättebra! Det var som att jag lyckades hålla ihop honom så kort att ramarna hjälpte honom att komma över motståndet lite. ...Ja, eller nåt. Det funkade riktigt bra i alla fall.
Jag fick även förtroendet att kunna korta och samla honom nästan så mycket jag ville, vilket i galoppen yttrade sig som att jag i min iver flera gånger fick honom så kort att energin började gå uppåt istället för framåt, dvs det kändes som att han började närma sig att galoppera på stället istället för att ta för sig framåt. Och det är ju inte där jag vill vara (det blir väl dessutom för jobbigt för honom), så jag fick tänka på att forma galoppen precis som jag ville ha den och forma hans steg och samling så att han tog för sig ”lagom mycket” framåt. Det är ändå himla häftigt och läckert att komma till det läget att jag har möjlighet att reglera honom så – och fortfarande med fjäderlätt men stabilt stöd i handen! Tack finaste hästen för förtroendet!!
I avskrittningen så pratade jag med en av de andra eleverna, och hon frågade mig om hur jag red Ägrim och jag svarade att jag tycker att det handlar mycket om säte och magmuskler. Då undrade hon ”vaddå magmuskler”, och jag sa ”ja – spänna magmusklerna alltså”, men hon fortsatte ”hurdå menar du?”, och då var jag tvungen att tänka till. Det blev riktigt intressant, för efter att ha gett några trevande luddiga förklaringar om att ”stabilisera sätet och överkroppen”, och tvingats tänka till ännu mer och försöka känna efter vad jag menade och vad som händer i kroppen, så kom jag fram till förklaringen ”spänn magmusklerna så att du lite kortar upp framsidan av magen och länger ut nedre delen av ryggen/svanken, så att du på det sättet puttar fram blygdbenet och lutar bäckenbenet lite bakåt och styvar till det – utan att ändra överkroppens position”. När hon testade det så svarade hästen hon satt på med att korta upp stegen och lystra till henne, och det var verkligen roligt att se vilken effekt det hade när hon bara ändrade sätet litegrann, utan någon som helst inverkan med tygel eller skänkel! Sen påstod hon att hon inte kunde andas samtidigt som hon gjorde det, men tja – jag får väl slipa lite till på min förklaring av vad det är jag gör och vi får väl träna lite mer helt enkelt... Det där med kroppskontroll och kroppsmedvetenhet vid ridning är ju förbaskat roligt och intressant!!!
Och den här gången så gick det mycket bättre. Vi lyckades komma till det där härliga läget där han är riktigt samlad och kort i formen, kompakt, lätt och lyhörd. Inte riktigt lika mycket motor som han kan ha dock, och jag hade faktiskt med mig spö upp på ryggen på honom redan från början, med tanke på förra veckans erfarenhet där han inte riktigt gick fram. Spöt behövde jag aldrig använda men fick ändå några gånger knacka ganska rejält med skänkeln, så det var inte riktigt samma fart i honom som det kan vara. Men han hade ändå tillräcklig motor för att ridas ihop. Det är det jag gillar så mycket med den hästen – han har en sån väldigt ”ridbar motor”, dvs det går att styra in den rakt in i handen och fånga upp den och få den till härligt ridbar energi!
Han var inte riktigt lika besvärad av högervarvet som förra veckan - när han verkade jättestel i kroppen just i högervarv - men lite skillnad var det ändå mellan det lätta vänster och det kärva höger. Jag tänkte först att jag inte skulle gå på honom för hårt i högervarvet just därför, utan låta honom lite mer typ ”jogga igenom motståndet med bibehållen avslappning”. Men i mitten av lektionen fick jag plötsligt ett annat infall och kortade upp honom rejält i formen, och det visade sig funka jättebra! Det var som att jag lyckades hålla ihop honom så kort att ramarna hjälpte honom att komma över motståndet lite. ...Ja, eller nåt.
Det funkade riktigt bra i alla fall.Jag fick även förtroendet att kunna korta och samla honom nästan så mycket jag ville, vilket i galoppen yttrade sig som att jag i min iver flera gånger fick honom så kort att energin började gå uppåt istället för framåt, dvs det kändes som att han började närma sig att galoppera på stället istället för att ta för sig framåt. Och det är ju inte där jag vill vara (det blir väl dessutom för jobbigt för honom), så jag fick tänka på att forma galoppen precis som jag ville ha den och forma hans steg och samling så att han tog för sig ”lagom mycket” framåt. Det är ändå himla häftigt och läckert att komma till det läget att jag har möjlighet att reglera honom så – och fortfarande med fjäderlätt men stabilt stöd i handen! Tack finaste hästen för förtroendet!!
I avskrittningen så pratade jag med en av de andra eleverna, och hon frågade mig om hur jag red Ägrim och jag svarade att jag tycker att det handlar mycket om säte och magmuskler. Då undrade hon ”vaddå magmuskler”, och jag sa ”ja – spänna magmusklerna alltså”, men hon fortsatte ”hurdå menar du?”, och då var jag tvungen att tänka till. Det blev riktigt intressant, för efter att ha gett några trevande luddiga förklaringar om att ”stabilisera sätet och överkroppen”, och tvingats tänka till ännu mer och försöka känna efter vad jag menade och vad som händer i kroppen, så kom jag fram till förklaringen ”spänn magmusklerna så att du lite kortar upp framsidan av magen och länger ut nedre delen av ryggen/svanken, så att du på det sättet puttar fram blygdbenet och lutar bäckenbenet lite bakåt och styvar till det – utan att ändra överkroppens position”. När hon testade det så svarade hästen hon satt på med att korta upp stegen och lystra till henne, och det var verkligen roligt att se vilken effekt det hade när hon bara ändrade sätet litegrann, utan någon som helst inverkan med tygel eller skänkel!
Sen påstod hon att hon inte kunde andas samtidigt som hon gjorde det, men tja – jag får väl slipa lite till på min förklaring av vad det är jag gör och vi får väl träna lite mer helt enkelt... Det där med kroppskontroll och kroppsmedvetenhet vid ridning är ju förbaskat roligt och intressant!!! 
