Så blev det äntligen dags för höstens ridweekend som jag sett fram emot med spänning! Jag skulle åka till ett ställe jag aldrig varit på förut (men hört gott om), tillsammans med människor jag inte kände. Så spännande! 
För lördagens två dressyrlektioner blev jag tilldelad en häst som dom andra sa ”ååååh, fick du honom!” om. Och det bådade ju gott. Det var en 11-årig lite mörkare fux, runt 170 men inte så jättestor i typen, däremot med lite runda mjuka former. Han var otroligt välriden, uppmärksam och trevlig! Inte känslig på det sättet att han reagerade stort om man gav en för hård hjälp, däremot var han uppmärksam på små hjälper och därför väldigt lättsam.
Men första dressyrlektionen kändes ändå som skit. Det var det här med min borttappade ridkänsla igen...
Jag satt mest bara och kände mig spänd, dålig och utan direkt känsla för hur jag skulle rida, vilken hjälpgivning jag skulle ge eller hur jag skulle parera för att få hästen dit jag ville. Hemskt och hopplöst! Visst gick den oerhört bussiga hästen i fin form och gjorde dom övningar jag bad om, men känslan var inte alls bra.
Ridläraren undrade om jag möjligtvis brukade rida små hästar, och det kan man väl säga, eftersom jag har suttit på ganska många 160-centimeterstyper på ridskolan under hösten. Hon sa att jag satt och spände benen och drog upp dom för att driva på, så jag fick order om att släppa stigbyglarna och försöka slappna av i ljumskarna. (Där kom dom där ljumskarna igen – det var ju dom jag fick en aha-upplevelse om att jag hade stora spänningar i på en CR-lektion). Mot slutet av lektionen funderade jag på om min borttappade ridkänsla möjligtvis kan bero på att jag har tagit åt mig så mycket av det jag fått höra under hösten att jag måste bli en mindre mjuk ryttare, att jag nu istället sitter och spänner mig och försöker vara grövre i min hjälpgivning men att det bara blir pannkaka av alltihopa istället? Eller är det möjligtvis prestationsspöket som har vaknat till liv? Som gör att jag bara sitter och tycker att jag är dålig...
Jag fick i alla fall en ny upplevelse i att rida med en ”Kyra-rem”, vilket jag inte har gjort förut. På det här stället löste dom det med att spänna fast en handtagsrem (som fästs i öglorna på var sida av framvalvet), och sedan fick jag dra in tyglarna genom den remmen och hålla i tyglarna ”bakom” remmen. På det sättet blev mina händer helt fixerade precis framför nedre delen av magen på mig, och i början kändes det helt galet, men efterhand så tyckte jag faktiskt att det var helt OK. Jag blev väldigt stilla i handen i alla fall, och hästen verkade tycka att det var trevligt.
Inför andra lektionen fick jag frågan om jag ville byta häst, då det var en av dom andra deltagarna som hade bytt och också skulle få rida min snälla fuxkille lektionen efter, men jag valde att sitta kvar på honom. Det hade känts så dåligt på den första lektionen och jag ville verkligen ge det en chans till och inte avsluta med den känslan. Och det var ett klokt val. Innan andra lektionen tänkte jag att jag skulle försöka kasta bort alla tankar på att bli bryskare i min hjälpgivning och försöka hitta tillbaks till min ”gamla vanliga” ridstil – slappna av och försöka göra som jag brukade förr helt enkelt. Och det funkade faktiskt mycket bättre den andra timmen. Jag kände mig mer avslappnad, mer stabil och bättre i min hjälpgivning. Hästen gick också trevligare och stabilare, vilket kändes som ett bra kvitto. Han ville gärna bli lite framtung och dippa huvud och hals ner mot marken, så det var mycket uppresande ridning på honom (utan uppresande tygeltag, eftersom mina händer var så att säga spärrade), men på andra lektionen tyckte jag att jag fick en jättebra känsla och ett stabilt självbärigt upp-och-nervänt U framför sadeln. Skönt att få känna mig åtminstone lite bättre!
Dagen efter fick man välja om man ville hoppa eller rida en dressyrlektion. Ha ha ha – vilken fråga!! Bajsar björnarna i skogen?!? Självklart valde jag hoppning! Jag visste inte att det skulle finnas möjlighet att hoppa och blev glatt överraskad.
Eftersom den andra tjejen som red på samma häst som jag också skulle hoppa så fick jag en ny hoppkompanjon. Det var en stooooooor mörkbrun 6-årig kille som var väldigt kärvänlig och gärna ville pussas och kelas hela tiden. Inte nog med att han var hög, hela hans kropp var jättestor. Jag med mina 183 cm kände mig som en ärta på ryggen av honom!
I framridningen hade jag svårt att känna att jag fick önskad kontakt, eftersom hästen var väldigt stum och hård. Det kändes som om tyglarna satt monterade i en betongvägg, och jag förstod inte riktigt vilken styrka jag behövde ha på skänkelhjälperna. Men ändå var han reglerbar, både i tempo och att svänga, men mest genom inverkan av säte, mage och överliv (och genom att han verkade tagga till vid åsynen av hindrena). Han hade också enormt stora rörelser! Det var länge sen jag satt på en häst som rörde sig så mycket, och det kändes som om jag fladdrade runt som en trasdocka med alla lemmar sprattlandes hej vilt åt alla håll och kanter. Hjälp!
När vi började hoppa så kändes det som att jag satt på en katapult som skickade oss upp i ridhustaket. Jisses vilken storhoppande häst! Vilka rörelser! Det finns definitivt ingen häst på min vanliga ridskola med det rörelsemönstret över hinder – på dom sitter man i lätt sits, gungar till lite och så är man över hindret. Här fick jag verkligen satsa och själv trycka av och sträcka mig så långt jag kunde för att följa med i sprången.
I början av lektionen skulle vi testa med olika antal språng mellan två hinder, först gå på fem galoppsprång, sen fyra. När vi skulle gå över till fyra språng så drev jag på lite för mycket, och det blev sån fart och rörelse i hästen att jag satt helt löst! Var tvungen att leta mig tillbaks ner till sadeln, för jag bokstavligen flöög ovanför hästen! Och jag undrar om han inte började fundera på att bocka lite för att han blev så överladdad, för det började plötsligt röra på sig ännu mer! ”Du behöver inte driva på så mycket” sa ridläraren – no shit, jag märkte det!!...
Sen skulle vi hoppa en bana, och några oxrar låg nog uppåt 90 cm. På ridskolan hoppar vi mest 50, kanske nångång upp till 70 cm, och hästarna där har som sagt inte så stora rörelser. Jag drabbades av en liten stunds tvivel och funderade på om jag skulle be ridläraren sänka hindrena, med tanke på rörelsemönstret på storhopparen jag satt på... Men så tänkte jag att herregud – jag som gillar att hoppa och här har jag verkligen chansen att prova på nånting som ligger på gränsen till vad jag tror att jag klarar av. Är det inte så man måste göra för att utvecklas!?! Så jag bestämde mig för att satsa järnet.
Sagt och gjort – jag och storhopparen fräste på över hindrena i full fart, och det gick faktiskt bättre och bättre. Jag lärde mig litegrann hans rörelsemönster, och dom gånger vi kom lite fel mot hindrena och han tog i och hoppade ännu större, så öppnade jag händerna och lät tyglarna glida ut ur händerna så långt han behövde, så jag störde honom inte i sprången i alla fall och rycktes inte ur min position. Fick därför ibland rida med lite långa tyglar mellan hindrena och korta upp tygeln på vägen mot nästa hinder, men det funkade faktiskt bra och ganska harmoniskt ändå. Och jösses vilken superkick det var – har sällan haft så roligt och varit så speedad och lycklig som efter den hopplektionen!!!
Ridläraren berättade att dom hade haft höjdhoppning med storhopparen och att dom hade hoppat upp till 140, sen hade ryttaren flugit av.
Jag förstår det!! Ridläraren sa även att det syntes att jag var van vid att hoppa, eftersom jag hade bra balans i sitsen och kunde följa med honom så bra i sprången och inte tvekade att rida på (vilket jag ju visserligen hade gjort någon sekund i och för sig). Men SÅ roligt att höra att min ”hoppsatsning” har gett resultat!! För ett år sedan så kände jag mig fortfarande ganska osäker och ringrostig i hoppningen, men både under vårterminen och höstterminen i år så har jag ju fått möjlighet att satsa extra på hoppningen genom att köpa/byta till mig extra hopplektioner. I våras hoppade jag väl 10 ggr och nu under höstterminen kommer jag väl ha hoppat 11-12 lektioner. Det är så roligt att det åtminstone är nånting i ridningen som funkar, och det är galet roligt att få hoppa mer och känna mig säkrare på den delen. Tänk att denna dressyrtant har omvandlats till en hoppryttare på äldre dar!!
Så jag är fortfarande lite speedad av lycka efter den fantastiskt roliga hopplektionen! Och jag är dessutom fascinerad och oändligt tacksam över att jag har klarat en hel ridhelg utan några hälsoproblem – varken orkeslöshet, smärta, trötthet, hjärndimma, ridsår, muskelvärk eller något annat obehag. Jag har känt mig pigg och stark, vilket är helt fantastiskt!! Det har jag inte upplevt på många år nu!! Fan vad härligt!!
För lördagens två dressyrlektioner blev jag tilldelad en häst som dom andra sa ”ååååh, fick du honom!” om. Och det bådade ju gott.
Det var en 11-årig lite mörkare fux, runt 170 men inte så jättestor i typen, däremot med lite runda mjuka former. Han var otroligt välriden, uppmärksam och trevlig! Inte känslig på det sättet att han reagerade stort om man gav en för hård hjälp, däremot var han uppmärksam på små hjälper och därför väldigt lättsam.Men första dressyrlektionen kändes ändå som skit. Det var det här med min borttappade ridkänsla igen...
Ridläraren undrade om jag möjligtvis brukade rida små hästar, och det kan man väl säga, eftersom jag har suttit på ganska många 160-centimeterstyper på ridskolan under hösten. Hon sa att jag satt och spände benen och drog upp dom för att driva på, så jag fick order om att släppa stigbyglarna och försöka slappna av i ljumskarna. (Där kom dom där ljumskarna igen – det var ju dom jag fick en aha-upplevelse om att jag hade stora spänningar i på en CR-lektion). Mot slutet av lektionen funderade jag på om min borttappade ridkänsla möjligtvis kan bero på att jag har tagit åt mig så mycket av det jag fått höra under hösten att jag måste bli en mindre mjuk ryttare, att jag nu istället sitter och spänner mig och försöker vara grövre i min hjälpgivning men att det bara blir pannkaka av alltihopa istället? Eller är det möjligtvis prestationsspöket som har vaknat till liv? Som gör att jag bara sitter och tycker att jag är dålig...
Jag fick i alla fall en ny upplevelse i att rida med en ”Kyra-rem”, vilket jag inte har gjort förut. På det här stället löste dom det med att spänna fast en handtagsrem (som fästs i öglorna på var sida av framvalvet), och sedan fick jag dra in tyglarna genom den remmen och hålla i tyglarna ”bakom” remmen. På det sättet blev mina händer helt fixerade precis framför nedre delen av magen på mig, och i början kändes det helt galet, men efterhand så tyckte jag faktiskt att det var helt OK. Jag blev väldigt stilla i handen i alla fall, och hästen verkade tycka att det var trevligt.
Inför andra lektionen fick jag frågan om jag ville byta häst, då det var en av dom andra deltagarna som hade bytt och också skulle få rida min snälla fuxkille lektionen efter, men jag valde att sitta kvar på honom. Det hade känts så dåligt på den första lektionen och jag ville verkligen ge det en chans till och inte avsluta med den känslan. Och det var ett klokt val. Innan andra lektionen tänkte jag att jag skulle försöka kasta bort alla tankar på att bli bryskare i min hjälpgivning och försöka hitta tillbaks till min ”gamla vanliga” ridstil – slappna av och försöka göra som jag brukade förr helt enkelt. Och det funkade faktiskt mycket bättre den andra timmen. Jag kände mig mer avslappnad, mer stabil och bättre i min hjälpgivning. Hästen gick också trevligare och stabilare, vilket kändes som ett bra kvitto. Han ville gärna bli lite framtung och dippa huvud och hals ner mot marken, så det var mycket uppresande ridning på honom (utan uppresande tygeltag, eftersom mina händer var så att säga spärrade), men på andra lektionen tyckte jag att jag fick en jättebra känsla och ett stabilt självbärigt upp-och-nervänt U framför sadeln. Skönt att få känna mig åtminstone lite bättre!
Dagen efter fick man välja om man ville hoppa eller rida en dressyrlektion. Ha ha ha – vilken fråga!! Bajsar björnarna i skogen?!?
Självklart valde jag hoppning! Jag visste inte att det skulle finnas möjlighet att hoppa och blev glatt överraskad.Eftersom den andra tjejen som red på samma häst som jag också skulle hoppa så fick jag en ny hoppkompanjon. Det var en stooooooor mörkbrun 6-årig kille som var väldigt kärvänlig och gärna ville pussas och kelas hela tiden. Inte nog med att han var hög, hela hans kropp var jättestor. Jag med mina 183 cm kände mig som en ärta på ryggen av honom!
I framridningen hade jag svårt att känna att jag fick önskad kontakt, eftersom hästen var väldigt stum och hård. Det kändes som om tyglarna satt monterade i en betongvägg, och jag förstod inte riktigt vilken styrka jag behövde ha på skänkelhjälperna. Men ändå var han reglerbar, både i tempo och att svänga, men mest genom inverkan av säte, mage och överliv (och genom att han verkade tagga till vid åsynen av hindrena). Han hade också enormt stora rörelser! Det var länge sen jag satt på en häst som rörde sig så mycket, och det kändes som om jag fladdrade runt som en trasdocka med alla lemmar sprattlandes hej vilt åt alla håll och kanter. Hjälp!
När vi började hoppa så kändes det som att jag satt på en katapult som skickade oss upp i ridhustaket. Jisses vilken storhoppande häst! Vilka rörelser! Det finns definitivt ingen häst på min vanliga ridskola med det rörelsemönstret över hinder – på dom sitter man i lätt sits, gungar till lite och så är man över hindret. Här fick jag verkligen satsa och själv trycka av och sträcka mig så långt jag kunde för att följa med i sprången.
I början av lektionen skulle vi testa med olika antal språng mellan två hinder, först gå på fem galoppsprång, sen fyra. När vi skulle gå över till fyra språng så drev jag på lite för mycket, och det blev sån fart och rörelse i hästen att jag satt helt löst! Var tvungen att leta mig tillbaks ner till sadeln, för jag bokstavligen flöög ovanför hästen!
Och jag undrar om han inte började fundera på att bocka lite för att han blev så överladdad, för det började plötsligt röra på sig ännu mer! ”Du behöver inte driva på så mycket” sa ridläraren – no shit, jag märkte det!!... Sen skulle vi hoppa en bana, och några oxrar låg nog uppåt 90 cm. På ridskolan hoppar vi mest 50, kanske nångång upp till 70 cm, och hästarna där har som sagt inte så stora rörelser. Jag drabbades av en liten stunds tvivel och funderade på om jag skulle be ridläraren sänka hindrena, med tanke på rörelsemönstret på storhopparen jag satt på... Men så tänkte jag att herregud – jag som gillar att hoppa och här har jag verkligen chansen att prova på nånting som ligger på gränsen till vad jag tror att jag klarar av. Är det inte så man måste göra för att utvecklas!?! Så jag bestämde mig för att satsa järnet.
Sagt och gjort – jag och storhopparen fräste på över hindrena i full fart, och det gick faktiskt bättre och bättre. Jag lärde mig litegrann hans rörelsemönster, och dom gånger vi kom lite fel mot hindrena och han tog i och hoppade ännu större, så öppnade jag händerna och lät tyglarna glida ut ur händerna så långt han behövde, så jag störde honom inte i sprången i alla fall och rycktes inte ur min position. Fick därför ibland rida med lite långa tyglar mellan hindrena och korta upp tygeln på vägen mot nästa hinder, men det funkade faktiskt bra och ganska harmoniskt ändå. Och jösses vilken superkick det var – har sällan haft så roligt och varit så speedad och lycklig som efter den hopplektionen!!!
Ridläraren berättade att dom hade haft höjdhoppning med storhopparen och att dom hade hoppat upp till 140, sen hade ryttaren flugit av.
Ridläraren sa även att det syntes att jag var van vid att hoppa, eftersom jag hade bra balans i sitsen och kunde följa med honom så bra i sprången och inte tvekade att rida på (vilket jag ju visserligen hade gjort någon sekund i och för sig). Men SÅ roligt att höra att min ”hoppsatsning” har gett resultat!! För ett år sedan så kände jag mig fortfarande ganska osäker och ringrostig i hoppningen, men både under vårterminen och höstterminen i år så har jag ju fått möjlighet att satsa extra på hoppningen genom att köpa/byta till mig extra hopplektioner. I våras hoppade jag väl 10 ggr och nu under höstterminen kommer jag väl ha hoppat 11-12 lektioner. Det är så roligt att det åtminstone är nånting i ridningen som funkar, och det är galet roligt att få hoppa mer och känna mig säkrare på den delen. Tänk att denna dressyrtant har omvandlats till en hoppryttare på äldre dar!! Så jag är fortfarande lite speedad av lycka efter den fantastiskt roliga hopplektionen! Och jag är dessutom fascinerad och oändligt tacksam över att jag har klarat en hel ridhelg utan några hälsoproblem – varken orkeslöshet, smärta, trötthet, hjärndimma, ridsår, muskelvärk eller något annat obehag. Jag har känt mig pigg och stark, vilket är helt fantastiskt!! Det har jag inte upplevt på många år nu!! Fan vad härligt!!
