Ridfunderingar

Funderar vidare kring min ridning på ridskolan, efter den katastrofala lektionen på Bukett.
Varför gick det så dåligt, vad kan jag lära mig av det, och finns det något jag kan förändra för att det ska gå bättre?

Direkt efter lektionen så kände jag bara att jag har kämpat så många år med att försöka att komma på hur man ska rida sega hästar utan att lyckas, så att jag börjar känna mig totalt uppgiven på den punkten. Jag har liksom tömt ur alla idéer jag har på vad jag ska göra, tycker att jag har testat alla tekniker jag kan komma på och nu är mina idéer slut. Och ingen ridlärare har ju kunnat få mig att förstå hur jag ska göra. Kanske inte för att dom inte kan, utan snarare för att det skulle behövas en sån massiv insats från deras sida för att få mig över denna jättetröskel, att det aldrig finns tid, utrymme eller möjlighet för det på en vanlig ridskolelektion.

Det är lätt att känna mig värdelös när jag tänker på att det – efter alla år på hästryggen – fortfarande finns hästar jag inte kan få att arbeta. Jag försöker styra över mitt fokus på att det faktiskt finns hästar som jag kan rida riktigt bra och som andra har problem med istället. Så är det ju. Jag kanske trots allt inte är totalt värdelös som ryttare. Får försöka tänka så istället.

Men så funderar jag vidare. Det var faktiskt ridlärarens kommentar i slutet av lektionen om att ”det är vi som har gjort Bukett sån” som styrde in mig på ett lite annat sätt att reflektera över saken. Lite från att det skulle handla om att jag är bra eller dålig som ryttare, dvs en värdering av min prestation, till att jag är en del av att forma hästens beteende. Om jag skulle vilja få fram ett annat beteende av Bukett – hur skulle jag egentligen göra då för att påverka henne i den riktning jag vill?
Och då blir det en annan sak.

Jag funderar vidare på att vissa människor kan sätta sig upp på henne och bara få henne att funka, rakt av. Och det kanske inte handlar om tekniken, som jag så länge har jagat efter (typ att ”om man bara placerar skänkeln på rätt ställe eller driver precis när hästens ben är i en viss position”...), utan kanske mer att dom utstrålar någonting som jag saknar. En beslutsamhet och envishet som hästen känner omedelbart, så att den direkt inser att ”här är det ingen idé att försöka smita undan”.

Jag kopplar ihop tankarna till min hund och hunduppfostran. T ex när vi har duschat av hundens ben efter en lerig promenad så står han helt stilla när jag torkar honom, men när husse ska göra samma sak så anser alltid hunden att han är klar och ska gå iväg långt innan husse anser det... Det blir alltid en massa tjafs om att ”nej stå still, kom tillbaks, sluta larva dig, stå kvar här nu” osv. Medans när jag gör det så torkar jag bara en stillastående hund utan några som helst dispyter.
Och det är samma hund, samma procedur - bara två olika människor inblandade.

Och jag tror att DÄR kanske det finns en nyckel till mina ridfunderingar...

Jag har ibland vid vissa tillfällen helt tappat ridkänslan. Hamnat i lägen när jag på något sätt har glömt bort hur det ska kännas och vad jag vill uppnå. När jag då kommer upp på en hästrygg blir det inte helt oväntat pannkaka.
I andra lägen har jag innan en ridlektion lyckats fokusera på hur det känns när hästen är helt lyhörd, går i fin form och arbetar med energi från bakbenen. När jag då sitter upp på hästen och börjar rida så ligger känslan kvar i kroppen, och jag vet precis hur jag vill att det ska vara. Och då formas hästen mycket lättare efter min målbild.
Den känslan är förmodligen enormt viktig.

När jag rider en lat häst så kan jag rent fysiskt banka med skänklarna och vifta med spöt hur mycket som helst utan att det ger någon effekt, det är ju det som är mitt problem. Men själva grundproblemet ligger förmodligen i att jag inte är tillräckligt bestämd, gåpåig, tuff och envis, och beredd att driva igenom min målbild med näbbar och klor. Att jag inte alls utstrålar den där benfasta viljestyrkan och målbilden om att ”nu ska vi jobba annars jävlar”. Att jag inte har den där vattentäta attityden som krävs.

Jag har reflekterat över det på ridlektionerna ibland. Att vissa andra ryttare är så tuffa och går på hästarna så hårt. Rider lite med ilska, i mina ögon. Ibland blir det nästan slagsmål, när hästarna protesterar vilt och ryttaren bara blir ännu argare och går på hästen mer för att ”visa vem som bestämmer” och sätta hästen i arbete.
Och det är bara SÅ INTE mitt sätt!...

Och jag tänker att det kanske är så att ”tillräcklig” viljestyrka och beslutsamhet kräver att man är beredd på att driva sin sak ganska tufft och hårt. För att de bekväma hästarna har lärt sig att dom kan stänga av ganska rejält och ganska mycket skita i ryttaren för att komma undan. Och därför kommer jag nog aldrig få den tillräckliga viljestyrkan för att rida den typen av hästar. För jag jobbar på ett helt annat sätt! Jag är visserligen envis och tillåter inte att jag blir överkörd. Men jag är lågmält envis. Där andra går till motattack, står jag mest stilla och väntar ut.

Ett exempel är en annan ridskola jag red på där det fanns en häst som var väldigt grinig och elak när man skulle gå in till honom i boxen. Andra tog med sig spö och knytnävar in för att visa vem som bestämde, men jag jobbar som sagt inte på det sättet. Jag öppnade istället boxdörren och placerade mig utom synhåll för hästen. Och hästen, som först hade snurrat runt och ilsket placerat bakdelen mot boxöppningen, vände sig förvånat om när ingen kom in och ingen stod utanför. Efter en stund stack han försiktigt ut huvudet genom boxdörren. Och då trädde jag bara snabbt men lugnt över grimman över hand huvud, och så var den saken biff.

Om jag skulle försöka forma en häst som Bukett så skulle jag börja i en helt annan ände än att gå på henne. Jag skulle försöka arbeta upp hennes motivation på ett annat sätt. Försöka få henne att själv bjuda till och vilja, genom att lura ut hennes egen nyfikenhet. Kanske låta henne vila ett tag, kanske blåsa på i galopp över en äng, och i den framåtbjudningen som då eventuellt uppstår fånga upp och sätta henne i arbete i kanske fem minuter och överösa henne med beröm om det funkar. Och sedan fortsätta arbeta på det viset steg för steg, för att få henne att koppla arbetet till något positivt och lönsamt för hennes del.
Men min filosofi funkar ju inte på en ridskola där man kanske bara sitter på hästen en timme per termin och är en av hundra ryttare! Det är ju där det hela skiter sig.

Jag skulle/borde kanske jobba på min inställning, och försöka hitta den där mycket mer bestämda attityden. Testa olika sinnesstämningar. Försöka få mig själv att frambringa den ilska och bestämdhet som krävs för att få en motvillig häst att arbeta direkt när man sitter på den. Men skulle det gå?

Eller så nöjer jag mig med att min personlighet helt enkelt är på det viset. Jag är bestämd och viljestark, men på ett mjukt och obråkigt sätt. När hästarna börjar protestera hej vilt och kicka mot skänkeln så kan jag inte på något sätt se att det skulle vara värt att driva min sak vidare, utan då backar jag och lägger ner. Jag ser inte bråk som en grund till samarbete. För mig är inte en ridlektion värd att bråkas för. Jag vill inte jobba så. Vilket hästen förmodligen känner redan från början. Och då finns det förmodligen en typ av hästar som aldrig kommer funka med mig, för att jag helt enkelt är för mjuk. Medans det finns andra hästar som funkar jättebra med mig, som trivs med mina lätta och mjuka hjälper.

Frågan är om jag ska nöja mig med att det är som det är, eller om jag ska försöka förändra mig för att bättre passa in som ridskoleryttare?... Fast jag tror inte att jag vill faktiskt. Jag tycker ändå att ”mitt sätt” funkar ganska bra och passar mig bra, det funkar bara inte riktigt 100% under dom förutsättningar som finns på ridskolan. Och det vet jag ju redan.