R
rattalskare
Hur gör ni????
Citat ur svenska ciklidbladet:
Acceptabla metoder
Den hårdslående metoden går i sin enkelhet ut på att man tar upp fisken, lägger den i en plastpåse utan vatten och slår den HÅRT mot ett HÅRT underlag. Man skall slå till så att fisken dör vid det första slaget. När det gäller stora fiskar kan man också ta fisken i stjärten och slå den direkt mot ett hårt underlag. Med bägge teknikerna gäller det att döden inträffar ögonblickligen, fisken får inte registrera smärta. Slaget skall förstås utdelas direkt efter uppfångandet - och så måste du naturligtvis träffa rätt! Om man vill bevara fisken intakt för obduktion kan avlivningen ske genom att fisken släpps ned i en skål med 5% formalinlösning.
Frysmetoden går ut på att fisken släpps ned i en skål med vatten som sedan stoppas in i frysen. Eftersom fiskar är växelvarma, kommer kroppstemperaturen att falla i takt med vattnets. Döden inträffar stilla och lugnt vid ca 5 C. Fördelen med denna metod är att du har fisken intakt för obduktionen. En annan fördel med formalin- och frysmetoderna är att de inte kan gå snett.
De rena snittmetoderna är snabba när en van hand hanterar kniven. Man tar en skarp kniv och skär av huvudet med ett hårt, precist snitt. Man skall inte behöva skära två gånger. Knivens blad skall vara kraftigt och vasst. Kom ihåg att underlaget måste vara hårt.
Helt oacceptabla metoder
Följande avsnitt handlar om allt som du inte skall göra. Avlivningen är en sista barmhärtighetsåtgärd, men många har nog mot sin vilja gjort sig skyldiga till mer eller mindre grovt djurplågeri.
Ett exempel, som inte är med i den artikel där upplysningarna har hämtats, har jag själv hört från en före detta medlem. Han hade några stora ciklider, några Geophagus, som han inte kunde bli av med eftersom de led av olika väl synliga fel. Vår vän, som jag kallar honom eftersom han är en snäll och välmenande människa, ville därför avliva sina fiskar. Med den avsikten kokade han upp vatten i en panna på spisen. I det kokande vattnet släppte han ned de stackars fiskarna. "Det bankade ganska hårt i locket", berättade han. Ja, det tror jag det! Ett par MINUTER senare var de döda, men vilka minuter!!! Om fiskar kan komma till helvetet, så måste det vara i form av en kokande gryta.
Ur samma skräckkabinett nämner T.F.H. den sorgligt utbredda metoden att hälla kokande vatten över fisken. "Det dör den av", säger de naiva. Ja, visserligen, men först efter en mycket smärtsam brännskada. Återigen ett helt meningslöst lidande!
I USA, men förhoppningsvis inte här, brukar somliga helt enkelt plocka upp fisken ur vattnet, för "utan vatten dör den". Det är nog rätt, men det är också det enda man vet. Några fiskar dör nästan omgående, men andra, som t.ex. malar, klarar sig ofta flera timmar utan vatten. De sista timmarna, de som ligger utanför toleransgränsen, blir en enda lång utdragen dödskamp. Det var ju just detta som man vill bespara fisken!
Slutligen har vi W.C. metoden. Den går ut på att spola ned fisken i denna inrättning som inte hyser många levande fiskar. Fisken slutar visserligen sin bana innan den hamnar i Århusbukten, men hur var resan? Fisken kommer levande ned i det kalla vattnet. Har den tur dör den av kylan, men ofta går färden ner i kloaken så snabbt att den lever när den kommer dit. I kloaken är den en exotisk miljö med massor av gifter. Där dör den till slut långt om länge, men varför utsätta den för denna plåga?
Den ideala situationen är ju att fisken dör av hög ålder, mätta på minnen och ett livligt kärleksliv. Denna målsättningen kan man komma närmare genom att ge dem en optimal miljö och genom att hålla ett bestånd av fiskar som trivs ihop. Så enkelt och så svårt är det!
Citat ur svenska ciklidbladet:
Acceptabla metoder
Den hårdslående metoden går i sin enkelhet ut på att man tar upp fisken, lägger den i en plastpåse utan vatten och slår den HÅRT mot ett HÅRT underlag. Man skall slå till så att fisken dör vid det första slaget. När det gäller stora fiskar kan man också ta fisken i stjärten och slå den direkt mot ett hårt underlag. Med bägge teknikerna gäller det att döden inträffar ögonblickligen, fisken får inte registrera smärta. Slaget skall förstås utdelas direkt efter uppfångandet - och så måste du naturligtvis träffa rätt! Om man vill bevara fisken intakt för obduktion kan avlivningen ske genom att fisken släpps ned i en skål med 5% formalinlösning.
Frysmetoden går ut på att fisken släpps ned i en skål med vatten som sedan stoppas in i frysen. Eftersom fiskar är växelvarma, kommer kroppstemperaturen att falla i takt med vattnets. Döden inträffar stilla och lugnt vid ca 5 C. Fördelen med denna metod är att du har fisken intakt för obduktionen. En annan fördel med formalin- och frysmetoderna är att de inte kan gå snett.
De rena snittmetoderna är snabba när en van hand hanterar kniven. Man tar en skarp kniv och skär av huvudet med ett hårt, precist snitt. Man skall inte behöva skära två gånger. Knivens blad skall vara kraftigt och vasst. Kom ihåg att underlaget måste vara hårt.
Helt oacceptabla metoder
Följande avsnitt handlar om allt som du inte skall göra. Avlivningen är en sista barmhärtighetsåtgärd, men många har nog mot sin vilja gjort sig skyldiga till mer eller mindre grovt djurplågeri.
Ett exempel, som inte är med i den artikel där upplysningarna har hämtats, har jag själv hört från en före detta medlem. Han hade några stora ciklider, några Geophagus, som han inte kunde bli av med eftersom de led av olika väl synliga fel. Vår vän, som jag kallar honom eftersom han är en snäll och välmenande människa, ville därför avliva sina fiskar. Med den avsikten kokade han upp vatten i en panna på spisen. I det kokande vattnet släppte han ned de stackars fiskarna. "Det bankade ganska hårt i locket", berättade han. Ja, det tror jag det! Ett par MINUTER senare var de döda, men vilka minuter!!! Om fiskar kan komma till helvetet, så måste det vara i form av en kokande gryta.
Ur samma skräckkabinett nämner T.F.H. den sorgligt utbredda metoden att hälla kokande vatten över fisken. "Det dör den av", säger de naiva. Ja, visserligen, men först efter en mycket smärtsam brännskada. Återigen ett helt meningslöst lidande!
I USA, men förhoppningsvis inte här, brukar somliga helt enkelt plocka upp fisken ur vattnet, för "utan vatten dör den". Det är nog rätt, men det är också det enda man vet. Några fiskar dör nästan omgående, men andra, som t.ex. malar, klarar sig ofta flera timmar utan vatten. De sista timmarna, de som ligger utanför toleransgränsen, blir en enda lång utdragen dödskamp. Det var ju just detta som man vill bespara fisken!
Slutligen har vi W.C. metoden. Den går ut på att spola ned fisken i denna inrättning som inte hyser många levande fiskar. Fisken slutar visserligen sin bana innan den hamnar i Århusbukten, men hur var resan? Fisken kommer levande ned i det kalla vattnet. Har den tur dör den av kylan, men ofta går färden ner i kloaken så snabbt att den lever när den kommer dit. I kloaken är den en exotisk miljö med massor av gifter. Där dör den till slut långt om länge, men varför utsätta den för denna plåga?
Den ideala situationen är ju att fisken dör av hög ålder, mätta på minnen och ett livligt kärleksliv. Denna målsättningen kan man komma närmare genom att ge dem en optimal miljö och genom att hålla ett bestånd av fiskar som trivs ihop. Så enkelt och så svårt är det!