Räddningshund

[Marna]

Sv: Räddningshund

KL

Oj vad ni läser, vad roligt.

Jag kan berätta att jag inte var en framstående hundtränare när jag blev räddningshundförare utan en helt vanlig amatörbrukshundsägare som tränat och tävlat lite lägre klasser med schäfer (lydnad o spår) och även med rottisen Sara i spår o sök med blandat resultat p.g.a. min oerfarenhet, störde henne oftast i söket, litade inte på henne, vilket jag tror inte var till skada, hon lärde sig att lita på sig själv?

Jag var inte heller en framstående gymnast. Jag (är ganska bekväm av mig) ville inte heller fortsätta med träning/tävling utan var på provet som sällskap till en kompis vars hund fallerade och då sa man, prova du … och det gick bra, Sara tycktes vara en naturbegåvning för sökhundsjobbet.

Hade jag vetat vad utbildningen skulle innebära hade jag direkt dragit mig tillbaka.
Men det fick jag inte DÅ eller så lyssnade jag inte? Jag var 47, och inte särskilt framgångsrik när det gäller fysiska övningar i naturen men det blev liksom steg för steg … 14 dagar tränar ni det här … sen blir det en träningshelg i X?, och sedan ses vi om 3 veckor, besked om plats kommer, jag tog helt enkelt en sak i taget och det rullade bara på, jag tyckte det var skönt att komma iväg och jag såg ju hur toppad min hund blev när hon förstod att det var packning=träning på gång.

Sara föddes alltså 1985, korad 1988 i Södertälje, vi bodde då i Stockholm och fick sitt Tjänstehundcertifikat 1990 i Rosersberg, 1992 flyttade vi till Skåne där vi välkomnades i Osby brukshundklubb som hade en sökgrupp och fortsatte vår träning med Räddningsverket, som bl.a. hade/har? Bjuv en ruinstad, Revinge välkomnade oss liksom Örtofta sockerbruk.

Hundarna/hundförarna måste 1 g/år genomgå en godkänd repetionsövning för att kvarstå på Räddningsverkets Larmlista samt skriva under på att man var villig att ställa upp att snabbt åka utomlands eller vartsomhelst vid larm ex. tåg-, flygplanskatastrofer, jordbävningar m.m.

Man kan väl säga att jag är en ganska vanlig människa som köpte en rottisvalp som senare visade sig vara synnerligen lämpad för en speciell uppgift och fann sin plats i livet, nämligen att söka, hon sökte vad som helst, folk, nyckelknippor, enkronor … (inte så farligt om hon sväljer en tänkte jag, det gjorde hon aldrig, spottade ut enkronan i min hand) - vi växte tillsammans.

Om ni funderar över bedömningsprotokollet så kan jag berätta att efter order av sökområde skulle man tala om hur man tänkte lägga upp det hela med hänsyn taget till vindriktning, framkomlighet för en själv o hunden på bästa sätt.

Hej alla tappra läsare.

 

[Marna]

Sv: Räddningshund

Hej alla läsare,

nu dör väl den här tråden (889 har läst), inte så mycket att tillägga men visst är det väl underbart att kunna framhålla hundens betydelse som nyttodjur och älskad familjemedlem i vårt samhälle, som människans bästa vän söker hunden genom ruiner/snöraviner efter överlevande, sällskapshunden tvingar folk (jag ser varje dag i vårt lilla samhälle äldre människor med rollator promenera sina små hundar) att röra på sig varje dag och bidrar till kontakter med andra människor, brukshundklubbar med sina kurser och den gemenskap mellan hundägare de skapar och som väktare av våra hem,

jag ber därför att få avsluta denna tråd med bilder på ett par hundpersonligheter som jag numera lever med och som såvitt jag kan bedöma lever sina liv lite på sina egna villkor (mer eller mindre), jag anpassar mig till dem,
den majestätiska irländska varghunden med sitt milda sinnelag och sin näst intill kattlika nonchalanta läggning och bullmastiffen med sin envishet, ”töm du diskmaskinen mens du väntar, jag kommer så småningom”, det ska då föreställa en inkallning.

Allt har sin tid, en räddningshund har sin tid och sängvärmare har sin tid.

Tack för mig och tack till er alla som tittat och läst.