Anonymisten
Trådstartare
Hej på er alla kloka!
Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips.
Jag har sen en tid tillbaka träffat en alldeles fantastisk man. Han är tryggheten själv och otroligt fin med sitt 7-åriga barn. Det jag kanske inte räknade med i den här relationen var att den kan innehålla ett ohälsosamt ex.
Föräldrarna har delad vårdnad veckovis. Det har fungerat lite sådär med mamman. Det började med att hon la sig i hur vi skulle träffas. Hur ofta vi skulle träffas, vilken plats vi skulle ses på, att barnet skulle bli traumatiserad osv. Otroligt snäv terräng att orientera sig i. När vi började spendera nätter ihop så började det gnällas på vart barnet sov, hurvida barnet sov mellan oss eller inte. Barnet kommer alltid självmant in på natten och var väldigt noga med att hen ville ligga mellan oss. Det är inget vi styrt på något sätt.
Jag och barnet kommer oerhört bra överens. Hen vill gärna att jag läser sagor, hen följer med på promenader, är med och lagar mat, handlar och vill krypa upp nära i soffan när det vankas film. Ett otroligt fint barn!
Problemet är att mamman lider av psykisk ohälsa. Det är ångest, utbrändhet, depressioner om vartannat. Ett sjukligt kontrollbehov, ett galet hett temperament och väldigt mycket oro. Vi har ställt upp massor för henne under tider hon behövt avlastning (barnet är tydligen jättejobbig hemma hos mamma, med utbrott, svårt med sömn osv).
Nu har hon fått för sig att laga sina traumatiska lämningar på skolan med att byta överlämnardag. Tidigare har man bytt på skolan, det har skett väldigt naturligt och utan svårigheter. Men mamma har otroligt svårt för att lämna barnet och har haft det i alla år. Alla lämningar blir utdragna, båda två kan gråta osv. Det är otroligt jobbigt för båda två. Separationsångesten mamman bär med sig åker rätt ner till sitt barn. Jag anser att dom har en väldigt ambivalent anknytning. Barnet är ofta oroligt med mamma, humörsvängningar, mycket gråt och oro.
Pappan gick med på att testa att byta dag till en helgdag. En gång. Det blev katastrof. Barnet var otroligt ledset under den utdragna lämningen (mamma ska ”trösta” klart först). Sen fortsatte det ledsna hela dagen. Barnet berättade självmant för mig hur jobbigt det var att det blev fel dag, frågade varför det inte kan vara som vanligt osv. Jag försökte pedagogiskt svara att man vill testa och se om det kanske får alla att bli lite gladare osv. Barnet var den veckan inte alls sig själv. Från att ha varit otroligt glad, sprudlande och härlig så märktes det att något var fel. Och två dagar innan överlämningen började barnet prata mycket om sin mamma och sin padda ”med alla spel på”.
Pappan sa sedan att detta inte kommer funka. Att man faktiskt bytte till byte på skolan tidigare av just den här anledningen. Att barnet blir för ledset för länge. Och att dom istället ska fortsätta som dom gjort. Han försökte också förklara att många barn har svårt med ny skola, vänner och fröknar. Det gick mamma inte med på. Istället har hon varit otroligt elak hela tiden. Hon häcklar honom, är nedvärderande, han tänker inte på barnets bästa, hon ska minsann tala om för barnet att pappa inte vill hämta på på utsatt dag, han är en stor egoist, att alla hon känner tycker han är dum i huvudet osv. Detta har förekommit otaliga gånger förut när dom varit oense.
Min sambo har under flera år utsatts för psykisk misshandel av den här kvinnan. I form av slag, kasta saker, skrika elaka saker osv. Han säger sig själv vara van vid hennes utbrott men är samtidigt livrädd för att hon hela tiden vänder barnet emot honom. Barnet har vi flera tillfällen sagt saker som ”pappa bryr sig inte om mig som mamma gör”. När han frågat vad hen menar så finns inget svar. Hen upprepar samma sak igen. Till slut säger barnet att ”hos mamma får jag typ göra vad jag vill. Jag får ha min padda hela tiden. Jag får till och med godis till frukost”. De där ordet med att pappa inte bryr sig om barnet som mamma gör är mammans egna ord som hon själv skrikit till min sambo.
Mamman har exempelvis ringt upp min sambo sent en morgon och krävt att han ska komma hem omedelbart och hämta barnet för att det är magsjukt. Och skrikit rakt ut att hennes nyfödda och hennes kille med diabetes kan DÖ om dom blir smittade. När han försökte förklara att han inte kan komma då vi inte är hemma så blev hon ännu mer arg och skrek det ena och andra för att sen slänga på luren. Sen haglar som vanligt sms in, hon ska minsann berätta för barnet att pappa inte kommer hämta barnet för att han har ”INGET ANNAT FÖR SIG ÄN ATT GÖRA INGET!!!”.
När barnet sedan kom till oss på utsatt dag (dagen efter) så var barnet helt plötsligt livrädd för att kräkas. Började gråta för att hen var magsjuk och livrädd för att smitta. Så oavsett vad mamman medvetet sagt så tyckts barnet ha hört otroligt mycket saker som inte ska ligga på ett barns axlar.
Barnet började också gråta ganska nyligen när mamma ringde. Barnet sa först nej till att vilja ringa sin mamma, pappa tjatade lite för att ”mamma säkert vill veta vad du gjort i veckan”. Till slut pratade barnet med mamma och började snabbt gråta. Mammans samtal går direkt ”ner i källaren”. Det är inte så att mamma med positiv ton frågar hur veckan har varit. Nej nej. ”Hej älskade… har du varit ledsen på skolan? Har du gråtit? Ooooh… lilla du… puttisnutti”. Barnet la till slut på och var otroligt ledsen. Jag frågade vad som hände och barnet svarade att det ibland är jobbigt att prata med mamma, att mamma får henne att bli ledsen, att hon inte ville prata med mamma för att mamma får henne att bli trött och ledsen. Det gör så otroligt ont i hjärtat att barnet ska behöva må så här och jag kan bara stå vid sidan…
Detta börjar bli ohållbart. Barnet mår dåligt och blir orolig. Vi har aldrig haft problem med oro när barnet varit här och förstår inte alls bilden mamman målar upp kring hur barnet är hemma hos henne. Vi förstår att mamma har svårt att lämna på måndagar, men det känns som att vi inte kan påverka det. Mamma skriker själv att alla dagar är KAOS att lämna, att det alltid varit fruktansvärt att lämna i alla år. Allt sånt här skriker hon gärna framför sitt barn trots att min sambo talar om att dom gärna kan höras på telefon istället.
Inget min sambo säger till henne funkar. Han har tipsat henne om att låta barnet bestämma hurvida hen vill komma innan frukost eller efter frukost, om hur viktigt det är med gränssättning även vid lämning, att man lämnar fort och inte dröjer sig kvar så att någon pedagog kan få trösta. Inget hjälper. Istället blir hon arg och menar att ”hur fan ska han kunna hjälpa henne när allt funkar hos honom!!!!”
Barnet har sedan ett tag tillbaka vetat att pappa kommer åker iväg en natt och att jag och barnet ska ha myskväll själva. Vi ska hämta favoritmat och kolla film. Barnet har verkligen sett fram emot det här och har varit så pepp. Nu heter det istället från mammas sida att barnet har gråtit flera gånger av oro för att jag ska vara barnvakt. Vi förstår inte alls vad det här kommer ifrån? Det gör oss båda otroligt ledsna och frustrerade över att mamman skapar sån oro hos sitt barn hela tiden över exakt allt.
Jag sa till min sambo att återigen kontakta familjerätten och faktiskt våga var ärlig med hur mamman behandlar honom. Så som föräldraalienation och umgängessabotaget som pågår. Om hennes elaka sms där hon hotar honom med att hon minsann ska berätta för hen hur… osv.
Hur löser man det här? Det enda vi vill är att barnet ska vara trygg hos båda sina föräldrar. Vi vill inte att barnets helg här hemma ska vara förstörd för att mamma har svårt att lämna på måndagar (och alla andra dagar). Det känns som att mamman har fått för sig att den enda som vill barnet väl är hon själv när det i själva verket har med deras egna relation att göra.
Finns det ens något man kan göra?
Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips.
Jag har sen en tid tillbaka träffat en alldeles fantastisk man. Han är tryggheten själv och otroligt fin med sitt 7-åriga barn. Det jag kanske inte räknade med i den här relationen var att den kan innehålla ett ohälsosamt ex.
Föräldrarna har delad vårdnad veckovis. Det har fungerat lite sådär med mamman. Det började med att hon la sig i hur vi skulle träffas. Hur ofta vi skulle träffas, vilken plats vi skulle ses på, att barnet skulle bli traumatiserad osv. Otroligt snäv terräng att orientera sig i. När vi började spendera nätter ihop så började det gnällas på vart barnet sov, hurvida barnet sov mellan oss eller inte. Barnet kommer alltid självmant in på natten och var väldigt noga med att hen ville ligga mellan oss. Det är inget vi styrt på något sätt.
Jag och barnet kommer oerhört bra överens. Hen vill gärna att jag läser sagor, hen följer med på promenader, är med och lagar mat, handlar och vill krypa upp nära i soffan när det vankas film. Ett otroligt fint barn!
Problemet är att mamman lider av psykisk ohälsa. Det är ångest, utbrändhet, depressioner om vartannat. Ett sjukligt kontrollbehov, ett galet hett temperament och väldigt mycket oro. Vi har ställt upp massor för henne under tider hon behövt avlastning (barnet är tydligen jättejobbig hemma hos mamma, med utbrott, svårt med sömn osv).
Nu har hon fått för sig att laga sina traumatiska lämningar på skolan med att byta överlämnardag. Tidigare har man bytt på skolan, det har skett väldigt naturligt och utan svårigheter. Men mamma har otroligt svårt för att lämna barnet och har haft det i alla år. Alla lämningar blir utdragna, båda två kan gråta osv. Det är otroligt jobbigt för båda två. Separationsångesten mamman bär med sig åker rätt ner till sitt barn. Jag anser att dom har en väldigt ambivalent anknytning. Barnet är ofta oroligt med mamma, humörsvängningar, mycket gråt och oro.
Pappan gick med på att testa att byta dag till en helgdag. En gång. Det blev katastrof. Barnet var otroligt ledset under den utdragna lämningen (mamma ska ”trösta” klart först). Sen fortsatte det ledsna hela dagen. Barnet berättade självmant för mig hur jobbigt det var att det blev fel dag, frågade varför det inte kan vara som vanligt osv. Jag försökte pedagogiskt svara att man vill testa och se om det kanske får alla att bli lite gladare osv. Barnet var den veckan inte alls sig själv. Från att ha varit otroligt glad, sprudlande och härlig så märktes det att något var fel. Och två dagar innan överlämningen började barnet prata mycket om sin mamma och sin padda ”med alla spel på”.
Pappan sa sedan att detta inte kommer funka. Att man faktiskt bytte till byte på skolan tidigare av just den här anledningen. Att barnet blir för ledset för länge. Och att dom istället ska fortsätta som dom gjort. Han försökte också förklara att många barn har svårt med ny skola, vänner och fröknar. Det gick mamma inte med på. Istället har hon varit otroligt elak hela tiden. Hon häcklar honom, är nedvärderande, han tänker inte på barnets bästa, hon ska minsann tala om för barnet att pappa inte vill hämta på på utsatt dag, han är en stor egoist, att alla hon känner tycker han är dum i huvudet osv. Detta har förekommit otaliga gånger förut när dom varit oense.
Min sambo har under flera år utsatts för psykisk misshandel av den här kvinnan. I form av slag, kasta saker, skrika elaka saker osv. Han säger sig själv vara van vid hennes utbrott men är samtidigt livrädd för att hon hela tiden vänder barnet emot honom. Barnet har vi flera tillfällen sagt saker som ”pappa bryr sig inte om mig som mamma gör”. När han frågat vad hen menar så finns inget svar. Hen upprepar samma sak igen. Till slut säger barnet att ”hos mamma får jag typ göra vad jag vill. Jag får ha min padda hela tiden. Jag får till och med godis till frukost”. De där ordet med att pappa inte bryr sig om barnet som mamma gör är mammans egna ord som hon själv skrikit till min sambo.
Mamman har exempelvis ringt upp min sambo sent en morgon och krävt att han ska komma hem omedelbart och hämta barnet för att det är magsjukt. Och skrikit rakt ut att hennes nyfödda och hennes kille med diabetes kan DÖ om dom blir smittade. När han försökte förklara att han inte kan komma då vi inte är hemma så blev hon ännu mer arg och skrek det ena och andra för att sen slänga på luren. Sen haglar som vanligt sms in, hon ska minsann berätta för barnet att pappa inte kommer hämta barnet för att han har ”INGET ANNAT FÖR SIG ÄN ATT GÖRA INGET!!!”.
När barnet sedan kom till oss på utsatt dag (dagen efter) så var barnet helt plötsligt livrädd för att kräkas. Började gråta för att hen var magsjuk och livrädd för att smitta. Så oavsett vad mamman medvetet sagt så tyckts barnet ha hört otroligt mycket saker som inte ska ligga på ett barns axlar.
Barnet började också gråta ganska nyligen när mamma ringde. Barnet sa först nej till att vilja ringa sin mamma, pappa tjatade lite för att ”mamma säkert vill veta vad du gjort i veckan”. Till slut pratade barnet med mamma och började snabbt gråta. Mammans samtal går direkt ”ner i källaren”. Det är inte så att mamma med positiv ton frågar hur veckan har varit. Nej nej. ”Hej älskade… har du varit ledsen på skolan? Har du gråtit? Ooooh… lilla du… puttisnutti”. Barnet la till slut på och var otroligt ledsen. Jag frågade vad som hände och barnet svarade att det ibland är jobbigt att prata med mamma, att mamma får henne att bli ledsen, att hon inte ville prata med mamma för att mamma får henne att bli trött och ledsen. Det gör så otroligt ont i hjärtat att barnet ska behöva må så här och jag kan bara stå vid sidan…
Detta börjar bli ohållbart. Barnet mår dåligt och blir orolig. Vi har aldrig haft problem med oro när barnet varit här och förstår inte alls bilden mamman målar upp kring hur barnet är hemma hos henne. Vi förstår att mamma har svårt att lämna på måndagar, men det känns som att vi inte kan påverka det. Mamma skriker själv att alla dagar är KAOS att lämna, att det alltid varit fruktansvärt att lämna i alla år. Allt sånt här skriker hon gärna framför sitt barn trots att min sambo talar om att dom gärna kan höras på telefon istället.
Inget min sambo säger till henne funkar. Han har tipsat henne om att låta barnet bestämma hurvida hen vill komma innan frukost eller efter frukost, om hur viktigt det är med gränssättning även vid lämning, att man lämnar fort och inte dröjer sig kvar så att någon pedagog kan få trösta. Inget hjälper. Istället blir hon arg och menar att ”hur fan ska han kunna hjälpa henne när allt funkar hos honom!!!!”
Barnet har sedan ett tag tillbaka vetat att pappa kommer åker iväg en natt och att jag och barnet ska ha myskväll själva. Vi ska hämta favoritmat och kolla film. Barnet har verkligen sett fram emot det här och har varit så pepp. Nu heter det istället från mammas sida att barnet har gråtit flera gånger av oro för att jag ska vara barnvakt. Vi förstår inte alls vad det här kommer ifrån? Det gör oss båda otroligt ledsna och frustrerade över att mamman skapar sån oro hos sitt barn hela tiden över exakt allt.
Jag sa till min sambo att återigen kontakta familjerätten och faktiskt våga var ärlig med hur mamman behandlar honom. Så som föräldraalienation och umgängessabotaget som pågår. Om hennes elaka sms där hon hotar honom med att hon minsann ska berätta för hen hur… osv.
Hur löser man det här? Det enda vi vill är att barnet ska vara trygg hos båda sina föräldrar. Vi vill inte att barnets helg här hemma ska vara förstörd för att mamma har svårt att lämna på måndagar (och alla andra dagar). Det känns som att mamman har fått för sig att den enda som vill barnet väl är hon själv när det i själva verket har med deras egna relation att göra.
Finns det ens något man kan göra?
