Positivt

Jag tänkte ge mig själv en utmaning. Får se om jag tänker anta den…
Jag tänkte att jag skulle skapa ett utrymme där jag bara fokuserar på något jag är glad eller tacksam över.

Idag skulle ju kunna vara en bra dag att börja, eftersom jag har fått mig ett riktigt gott skratt.
Förra året installerade jag ett avlopp och var då i kontakt med kommunen. I samband med tillståndsansökan skulle jag kontakta den delen av kommunen som har hand om slamtömningen. De berättade då att de kommer och slamtömmer i mitt område i juli varje år. Då informerade jag om att jag bor inne i en djurhage och i juli är det sannolikt djur i hagen, så de måste vara noga med att stänga grindarna efter sig.
“Nej, det kan vi inte ta ansvar för!”
“Ja, men nu ligger min fastighet inne i en hage. Ni måste stänga grindarna efter er, annars släpper ni ut djuren.”
“Nej, vi kan inte hålla på och hantera några grindar!”
“Nähä, i så fall får ni ringa och boka tid med mig när ni tänker komma, så kan jag vara behjälplig med grindarna.”
“Nej, det kan vi inte göra. Vi har inget system för avisering. Det enda vi kan säga är att vi kommer under juli månad.”
“Ja men ni får inte släppa ut djuren. Hur ska vi lösa det då?
“Eeeeh jaha, jaa då kan vi kanske komma i januari istället. Det är vår reservmånad för det område du bor i.”
“Ja, i januari är det inga djur i hagen så då ska det gå bra, då får det väl bli så.”

Så vi bokade januari, och jag blev informerad om att de skulle komma nångång i januari. Men de skulle inte kunna säga när, och de skulle inte kunna avisera.

Sen föll det sig så att det sket sig lite med den slamsugningsslang som jag själv måste stå med (först beställde jag en för kort slang och sen blev det en massa trassel med beställningen av förlängning), så det hela var en rätt nervös historia. Jag blundade och hoppades på att slamtömmare också tar mellandagsledigt, och fick så tillslut slangen på plats efter trettonhelgen, alltså en bit in i januari. Pust!

Bara det att januari bjöd på ett rätt jävligt väder i år. Jag skottade och skottade och skottade. Jag hade fått noggranna mått på hur bred vägen måste vara och hur många meter som måste finnas fritt för slambilen att vända på, och jag tyckte mig ha mätt upp att min vändplan precis skulle räcka, men var inte helt säker.
Bara det att det kom snö. Och mer snö. Och ännu mer snö.

Bonden som snällt plogar fram till min tomt gör det bara framkomligt för personbil - han gör ju inget balsalsgolv av min vändplan direkt. Så på vändplanen låg det en stor ploghög av snö, plus att varje gång han plogade så blev det vallar som jag var tvungen att försöka skotta bort. Och jag har bara en snöskyffel. Inga tekniska eller motordrivna hjälpmedel. (Jag flyttade liksom söderut i landet och trodde i min enfald att det inte skulle komma så mycket snö på vintern på dessa breddgrader… )

Jag var ute flera gånger om dagen större delen av januari - ibland var jag ute kl 5 på morgonen för att skotta bort plogvallarna innan jag åkte till jobbet och sedan samma sak igen på kvällen när jag kom hem från jobbet. Jag var så trött, så uppgiven på all jävla snö, så ibland satt jag ner i snön och försökte hacka bort de hårda och tunga vallarna sittandes, medans jag svor högt och grät….

Ja alltså, kanske är jag lite dramaqueen ibland , men det har varit ett riktigt helvete att försöka hålla de antal meter öppna som slamtömningsbilen behöver.

Varje dag har jag gått och hoppats på att NU skulle de ha varit här, så att jag kan få slippa ha snöjour varenda dag, slippa vara nervös över framkomligheten för slambilen, och kunna plocka undan slangen som ligger tvärsöver hela tomten. Men nej. Ingen har kommit.

Idag, sista januari, kunde jag inte låta bli att ringa till dem.
“Hej! Jag skulle ha slamtömning i januari och jag undrar om det är OK att jag plockar bort min slang nu, för januari är ju slut? Det har inte varit någon här och slamtömt, men jag vet inte om det kanske har blivit en bomkörning på nåt sätt? Kan du se det?”
“Ja, det är OK att du tar bort slangen nu! Jag ser här att det står att du har slamtömning vecka 3, men det har ju varit. Det står inte att de har varit där men det står inget annat heller. I så fall så blev det helt enkelt inte av i år. Behöver det tömmas?”
“Eeeeh, nej, avloppet är ju nytt sen förra året och jag har bara BDT så det blir nästan inget slam, men enligt era regler måste ju minireningsverk slamtömmas varje år?”
“Ja men om det inte är nån fara så kommer vi nästa år istället. Om du skulle behöva en tömning är det bara att du kontaktar oss igen! Tack och hej!”

Eeeehh, ursäkta mig….. ??
Alltså, här började jag gapskratta!!
SOM jag har slitit för detta!!!! Med att få slanghelvetet på plats, med att sätta upp skyltar, med snöskottningen, med framkomligheten, med vändplan, med att inte veta om de överhuvudtaget kan komma fram på min väg eller ej, med att varje dag gå och känna på locket till tanken så att det gick att öppna och inte hade frusit fast!
Jag har faktiskt tagit det här på största allvar!
Och så dyker de bara inte upp, utan att ens kunna förklara varför!
Vad överraskad jag blev. “Där lurade ni mig allt!”...

Hur funkar det egentligen på slamtömningsavdelningen i den här kommunen? Är det kanske så att de varje månad har en tombola med lottdragning över vilka fastigheter som ska få eller slippa slamtömning?
“I år åker vi till Andersson, men Svensson blir utan...”
Alla regler, alla blanketter jag har fyllt i, allt meck med att bestämma tömningsmånad…
“Nähäpp, vi kom visst inte till dig i år!”
Snacka om mañana mañana!
Får se om jag har bättre “tur” nästa år?...
Oj vad jag har skrattat!....

Hoppas nu verkligen att jag slipper betala något också!
Och så hoppas jag på att ett gott skratt verkligen förlänger livet, för i så fall kan avloppstömning rentav vara en livsförlängande historia!...

 

[athena_arabians]

Lite Monty Python över det hela!

 

[cassiopeja]

Jag har haft ett par arborister hemma som har hjälpt mig att frisera till en gammal ek som for illa i snöstormen strax innan jul. Jag bad dem lämna kvar nedsågade kvistar, grenar och stockar eftersom jag kunde tänka mig ett flertal användningsområden för dem (=flisa upp de finare grenarna och ha de lite grövre som kant till odlingsbädd, som grund i odlingsbädd, huggkubbar, som multnande vedhög till insekter i trädgården, ved, mm, mm). Och samtidigt fick jag något att slita med i trädgården (vilket jag älskar! ) med att sortera upp alla grenar i storleksordning. Så igår och idag har jag gått och klippt grenar och släpat stockar. Har faktiskt kommit längre än jag trodde att jag skulle göra.

Min motivation är ett fuxsto och man vet väl aldrig riktigt var man har henne, vad hon kan tänka sig att ställa upp på eller när hon plötsligt tröttnar , men tröskeln för att hämta grensaxen med ansatsen “jag kan ju alltid ta 5 minuter och klippa till några grenar, nåt mer behöver jag inte göra just nu” är så låg att tillochmed hon går på den lätta! Sen är vi igång och då blir det lätt flera timmar istället.

Idag släpade jag grenar som bäst när jag helt plötsligt blev medveten om vilka fantastiskt vackra kreationer av mossor och lavar som grenarna var täckta med! Vissa grenar var långhåriga och lurviga som vinterpälsade islandshästben. Plötsligt var röjningsuppgiften som bortblåst och istället sjönk jag ner mitt bland alla grenar och utforskade, fotograferade, pillade, luktade, hänfördes och kände på alla lav-kreationer. Så många olika det finns! I väldigt många utföranden, former, konsistenser och färger. Alltså det var så vackert! Jag blev så glad av naturens oändliga skönhet!

Och då slog det mig: Vad glad och tacksam jag är att jag kan få göra en sån liten förundran-paus i arbetet! På den tiden jag var gift skulle jag ha fått fett med skäll för en sån sak. “Sluta larva dig och gör nån jävla nytta istället!” Jämt och ständigt var det skäll, skäll, skäll. För allt jag gjorde. Jag fick till och med skäll för vilken kastrull jag använde för att laga mat i. Och att följa spontana knasiga infall för vadsomhelst (typ som att börja utforska lavar på grenar) var otänkbart. Men NU, som ensamlevande, så kan jag göra VAD JAG VILL!!! Utan att få det minsta skäll!! Och det är så fantastiskt underbart oändligt befriande SKÖNT!!!!

Jag kommer ihåg när jag var rätt nyskild och på väg hem från jobbet fick en längtan efter att stanna vid ett naturområde och ta en promenad istället för att åka direkt hem - och jag kunde göra det!! DEN frihetskänslan. Helt fantastiskt. Jag tror att det är svårt att riktigt förklara hur härligt det känns att efter flera år av kritisk övervakning och ständig oro för att få skäll plötsligt kunna göra vad jag vill utan att få skäll. Och jag kom att tänka på det idag när jag fastnade för att utforska de fina lavarna: Fan vad lycklig jag är som (åtminstone till viss mån) kan vara fri att göra vad jag vill och följa mina infall!

 

[athena_arabians]

Ek är jättegott att använda som rökved och passar perfekt till fisk och skaldjur

 

[cassiopeja]

Ek är jättegott att använda som rökved och passar perfekt till fisk och skaldjur

Åh, tack för tipset, det låter som något jag borde testa!

 

[cassiopeja]

Dagens gapskratt!!!!
"Ganska ovärdigt sätt att dö på."....
"Lite bibliskt..."
Jag kunde knappt sluta skratta!!!
Så galet det kan bli!

https://www.mitti.se/nyheter/sprangning-blev-mystisk-bajskanon-6.3.203751.a5f73522ff

 

[cassiopeja]

OK, jag ska försöka lämna den extremt roande och surrealistiska bilden jag får framför ögonen av att ett hemligt rör i marken plötsligt förvandlas till en kanon som skjuter ut en explosion av söndersmackade hundbajspåsar över stan! Och fokusera på vad mer jag ser som positivt. Och då landar jag i min hälsa.

Jag tänkte på det pga en tråd jag skrev i nyligen - att jag blev av med ett sexsiffrigt sparkonto pga att jag blev för sjuk för att klara av att jobba men inte fick nån hjälp av sjukvården eller samhället. Och jag tänkte på att jag skäms över att jag känner en bitterhet över att det blev som det blev, över att jag tvingades se mina sparpengar bara försvinna pga ohälsa. För jag var ju ändå väldigt lyckligt lottad som faktiskt hade ett sparkonto att tömma.
Vad hade hänt om jag inte hade haft det?

Jag var faktiskt ändå på väg att gå i personlig konkurs där ett tag. I sista sekund så uppenbarade sig plötsligt en lösning, men det var fruktansvärt. En av flera fruktansvärda perioder av mitt liv…

Vissa saker man är med om i livet gör att man aldrig riktigt blir densamma igen. Jag blev väldigt besviken både på vården och samhällets skyddsnät, och det tappade förtroendet har nog färgat mig mycket sedan dess.

Jag har alltid haft hälsoproblem i typ hela mitt liv. Alltså jag har lidit av så många konstiga saker att jag inte ens minns allt, men framförallt är det väl orkeslöshet, depression, kognitiva problem och smärta som har varit det jobbigaste, ihärdigaste och mest framträdande.

Några andra exempel är att som ung så “poppade” mina knän lite då och då, dvs de hoppade ur led och tillbaks igen (det gjorde ont!). Jag hade också vad jag kallade för “ett buggigt nervsystem”. Helt plötsligt kunde jag förlora muskeltonus i kroppen under en millisekund, så plötsligt kunde jag bara förvånat ramla ihop och ligga i en hög på marken. Och ibland förlorar jag synen för en timme. Jag har också varit med om att tillfälligt förlora förmågan att prata, att läsa, att förstå vad andra människor säger, att se färger, och andra lustiga fenomen. Jag har varit med om att alla sinnen har blivit hypersensitiva så att det har varit rent plågsamt att uppleva ljus, ljud, lukter och känsel. Har upplevt att inte komma upp ur sängen. Hormonell obalans, mensproblem/blödningsproblem, stressproblem, fetma, munsmärta, temperaturregleringsproblem, problem med svullnader, benskörhet, hudproblem, muskelsmärta och kramper, domningsproblem, sömnproblem, ledproblem, blodtrycksproblem, hungerproblem, andningsproblem…

När det var som värst och jag led av typ allting samtidigt så var det bara outhärdligt. Då var jag nästan beredd att ge allt för att bara få avsluta, lämna, slippa leva vidare…

Jag har besökt så många olika läkare, så många olika vårdinrättningar, bett om hjälp på så många olika ställen, men ingenstans har de kunnat hjälpa mig. Mina problem har varit för konstiga och jag har inte passat in i någon diagnosmall.

I brist på andra lösningar började jag tillslut försöka läsa på om hälsa själv. Jag startade verkligen från noll, visste absolut ingenting om vad som bygger hälsa. I ca 10 år “pluggade” jag hälsa. Läste allt jag kunde komma över, gick mängder med kurser och föreläsningar. Tillslut landade jag i vad jag ansåg var grunderna för att kroppen ska kunna bygga god hälsa (livsstilsmedicin), och efter det så hittade jag funktionsmedicinen, som stämde ganska mycket med vad jag själv kommit fram till.

Med långtgående livsstilsförändringar, biohacking och funktionsmedicinsk hjälp så har jag faktiskt lyckats förändra min hälsa helt och hållet.
Nu äntligen som 51-åring (=jag är ju nästan redan så gott som död! ) så mår jag bättre än jag nånsin gjort tidigare i hela mitt liv!!!!

Alltså det känns nästan ofattbart. Men jag känner mig stark, pigg och frisk.
Hela min bild av mig själv som svag, trasig och sjuklig har omkullkastats. Det är en obeskrivlig känsla. Jag kan faktiskt inte förmedla hur det känns. Jättekonstigt.
Jag har nu uppnått något jag inte tidigare trodde var möjligt!

Visst, vissa smärre hälsoproblem kvarstår väl. Men i jämförelse med hur jag mådde tidigare så är det som natt och dag. Om det är såhär det kan vara att leva fattar jag plötsligt varför “alla andra” människor har verkat vara så övermänskligt duktiga och starka i mina ögon. Jag har alltid utgått från min egen situation eftersom jag inte har känt till nåt annat såklart, så jag har alltid känt mig så värdelös som aldrig har kunnat/orkat hänga med och leva och göra som “alla andra” har gjort. Men nu fattar jag. Om man kan må såhär som jag mår idag så är det ju inga problem. Själv har jag kämpat som en galning bara för att försöka hänga med på gympa och fysiska aktiviteter med all orkeslöshet och smärta som jag har dragits med. Jag har alltid trott att det var jag som inte försökte tillräckligt hårt…

Så konstigt det kan bli. Jag har alltid trott att hälsan bara skulle bli sämre och sämre med åren. Men jag har aldrig känt mig så stark och frisk som jag gör nu.
Jag är fortfarande förvånad. Och förundrad. Och OÄNDLIGT tacksam!

 

[cassiopeja]

Livet har återvänt.

I höstas skapade jag en nedräkningsalmanacka - ett kalenderblock där man river av en lapp varje dag. På varje dag skrev jag en siffra, vilket representerade antalet dagar kvar till första mars. Jag började nånstans på 130. Var vid rätt gott mod ganska länge den här vintern ändå, men en bit in i december orkade jag inte stå emot längre utan började tackla av. Sen har resten av vintern känts som en skärseld varje dag och ett rent helvete.

Jag har ett problem med månaderna november till och med februari. Jag mår verkligen skit då. Det är som att nånting annat tar över mig, och jag behöver uppbåda all kraft jag har bara för att överleva, sitta still, vänta ut. Har bingeat popcorn och spelat meningslösa spel på mobilen - dag ut och dag in. Bara för att få minutrarna att gå. Att räkna ner dagar håller hoppet uppe ett tag, men framåt mitten av januari skiter jag i det också. Då är allt jag längtar efter att jag skulle hitta nån substans som kan ta udden av helvetet.

Nån dag framåt slutet av februari så kände jag hur hela min sinnesstämning och energi förändrades. Det var som om belägringen upphörde. Nånting tungt lyftes bort från mig och försvann, och det var som om jag plötsligt återfick kontakten med både livet och mig själv igen. “Nämen hej - är du här?!”

Det är en sån fantastisk lättnad! I’m alive!!! Äntligen lever jag igen. Äntligen är ljuset, livet och hoppet åter!
Äntligen är livet uthärdligt igen! Jag är pånyttfödd!

Jag firar första mars. För mig är det dagen för livets återkomst.
Tänk vad lite LJUS kan göra!
Nu har jag 8 månader av levande liv framför mig.

 

[cassiopeja]

Jag märker att jag har svårt att styra in på positiva tankar, för det verkar som att vissa negativa saker har kletat sig fast i min hjärna och går på repeat… Då går all processorkraft åt till att försöka bearbeta de sakerna och hitta förhållningssätt till dem. Men nu jäklar – nu tror jag att jag har lite feeling på att skriva nåt positivt igen!

Två väldigt positiva saker jag har i mitt liv är mitt boende och mitt jobb.

När det gäller min bostad så har jag bott här i drygt 1½ år nu. Så fort det går. Känner mig fortfarande nyinflyttad.
Och det känns faktiskt fortfarande lite galet, som att jag har gjort nåt busigt och bara fnissar åt det osannolika i att just JAG har hamnat just HÄR!... En ensam gammal kvinna som flyttar jättelångt ut på landet till en 1800-talsstuga som stått obebodd en längre tid… Mitt inne i en djurhage, jättelångt bort från allting (men ändå bara med en dryg halvtimmes bilresa till två städer). Så GÖR man ju bara inte.

När jag har varit bortrest nånstans och åker hem igen och åker in på vägarna som leder hem till mig - vägarna som bara leder allt längre och längre ut i ödemarken ingenstans, vägarna som bara blir allt mindre och mindre tills närmare en halvmils grusväg slutar i två hjulspår som leder in i en hage - då känner jag nånting som jag inte riktigt vet vad det är. Kanske trygghet. Kanske en hemmakänsla. Kanske en slags nöjdhet. Kanske trivsel. Kanske stolthet och upprymdhet över att på egen hand vara ute på ett spännande äventyr. Kanske förälskelse i platsen, huset och det galna i att bo här…

Jag älskar att vara hemma. Kan vara hemma och gå omkring och känna mig helt nöjd med att bara vara här. Vill inte vara nån annanstans. Känner mig förälskad i mitt gamla lilla torp och de starka och egensinniga energierna här. Har inte riktigt upplevt en sån känsla förut. För det mesta har nog bostäder för mig varit nåt slags “nödvändigt ont” som man måste ha och som jag har försökt att boa in mig i så gott det gått, men sedan haft dagar fullproppade av aktiviteter och mest flängt runt och sällan varit hemma. Men jag har inte riktigt varit medveten om att jag har sett det så - förrän jag kom hit. Jag var visserligen enormt förtjust i det stora “lyxhuset” vid havet som jag och min exman bodde i när vi skildes. Men där hade jag heller aldrig lugnet inombords att kunna njuta på samma sätt av att bara hänga hemma, som jag har här. Det här är en ny känsla för mig.

Till och med på vintern, när jag kör hem i beckmörker och kliver ut ur bilen rakt under stjärnhimlen och bara hör djurläten, så känner jag mig lugn, trygg och som hållen av en varm famn. Även om det känns övermäktigt och tufft och enormt ensamt ibland, så kan jag ändå inte låta bli att trivas.

Jag var väldigt pressad när jag letade hus, eftersom jag var bostadslös och bodde (olovligt) i en husvagn då. Var nästan beredd att ta “lite vad som helst”. I och med den situationen så var jag rädd för att jag skulle köpa något som egentligen var mindre bra. Men när jag nu tänker tillbaks på alla andra objekt jag var och tittade på, så inser jag att det här huset är bättre än alla andra! Vilken tur! Det enda var väl att jag gav alldeles för mycket pengar för det, men det får jag väl kanske ta. Nån miss gör man väl alltid.

Jag inser att det här inte är ett hus att bli gammal i. Men just nu funkar det. Varje dag här är ett äventyr - och jag älskar varje sekund av att bo här! Mot allt sunt förnuft!

 

[cassiopeja]

Jag läste några kommentarer i nån tråd som verkade anse att jobb bara var nånting som man måste lida sig igenom om dagarna. Det håller jag verkligen INTE med om!! Jag har som krav att det jag ägnar större delen av min vakna tid åt på vardagarna ska vara något som är roligt och som jag trivs med – nåt annat tänker jag inte acceptera! Dels anser jag att livet är alldeles för kort för att slösa bort tid på lidande, dels har jag själv väldigt svårt för att ”stå ut” med saker. Jag är sån att jag behöver vara engagerad och må bra, annars kraschar jag. Och då är det ju himla bra att jag nu har ett jobb som jag trivs jättebra med!

När jag var ung satt jag i klorna på en depression i ca 11 års tid. I början av tonåren sa jag till mina föräldrar att jag ville ta livet av mig, och ville på nåt sätt ha deras OK på att jag var fri att avsluta mitt liv. Deras svar blev typ ett surt ”Du ska inte tro att du är unik, alla människor lider sig igenom sina liv, det är så det är att leva så det är bara att tugga i dig och stå ut!!!” Efter att jag många år senare faktiskt tog mig ur depressionen levande, så lovade jag mig själv att jag ALDRIG skulle bara ”tugga i mig och stå ut”!! Mitt sätt att överleva på är att lyssna på mitt hjärta och följa min övertygelse att livet måste tas tillvara och levas och njuta av. Jag vill inte bara fylla livet med en massa dagar - jag vill fylla mina dagar med liv.
Det ska va’ GOTT att leva! ️
Och det gäller såklart även den delen av livet jag ägnar åt att vara på jobbet.

Jag har haft många olika jobb genom livet. Testat mig fram, och har jag inte varit nöjd har jag gått vidare. Efter att ha testat en massa olika jobb har jag tillslut kommit fram till vad det är som är viktigt för mig och vad jag vill ha. För mig har det kokat ner till några specifika punkter:

• Dels att verksamheten ska ha ett bra syfte – jag ska jobba för något ”bra” som jag tycker är viktigt och som stämmer med mina värderingar
• Dels ska arbetsgivaren visa uppskattning och respekt för sina medarbetare och ha bra arbetsvillkor
• Jag vill jobba med något som är omväxlande, fritt och flexibelt, lite lagom utmanande och komplicerat (gärna problemlösning) men sen vill jag kunna lämna det bakom mig när jag går hem och inte behöva jobba övertid eller grubbla på jobbproblem på fritiden
• Och det absolut viktigaste för mig är att det ska vara bra stämning, bra sammanhållning och att jag ska ha ett bra och roligt gäng att jobba tillsammans med!

Jag hade mitt livs ”drömjobb” i drygt 4 år, och där hade jag lätt kunnat stanna för resten av mitt liv! Där hade jag hur roligt som helst!! Men tyvärr tvingades den arbetsplatsen att lägga ner. Jag testade några andra jobb efteråt, men konstaterade att jag ville ha något som var så likt mitt tidigare jobb som möjligt. Vilket jag faktiskt hittade! Fast jag fick flytta till en annan stad då… Men det var det absolut värt! (jag ville ändå lämna Sthlm) Nu har jag haft mitt nuvarande jobb i över 4 år, och jag tycker fortfarande att det är SKITROLIGT!! OK, det är inte riktigt på samma nivå som ”drömjobbet” som jag miste, men nästan!

Jag jobbar som administratör nu, vilket är en arbetstitel som kan innebära nästan vad som helst. Men i min nuvarande roll så handlar det om att tillsammans med några andra stödpersoner hjälpa min avdelning på ca 150 experter att kunna fokusera på sina expertområden. Det är en väldigt stimulerande miljö, med mycket detektivarbete, många kluriga frågor och problem som behöver lösas, många olika system man måste behärska, många ”projekt” att driva och lösa efter eget huvud, och även att arrangera en hel del mindre och större event och konferenser – och allting sker på utrikiska. Nu är jag ingen klippa på språk, men det är också så himla skönt – det är inga krav på att man måste prata perfekt engelska, utan huvudsaken är att man kan göra sig förstådd.

Ytterligare en nivå på utmaningen är att organisationen styrs av väldigt hårda och snåriga regler, och ibland känns det som att allting är förbjudet och att den snåriga regelskogen gör vårt arbete omöjligt. Då är det min och mina närmsta kollegors roll att försöka hitta workarounds så att den dagliga verksamheten överhuvudtaget kan fungera. Det finns dessutom centrala funktioner som har som uppgift att försöka stoppa oss eller försöka hitta fel vi gör, så det vill till att jag hittar bra och vattentäta workarounds! Det är nästan som ett dataspel!...

Rollen kan kanske upplevas som lite tuff och krävande – under min tid har det varit rätt stor omsättning på personal bland kollegor och jag märker att rollen inte passar alla. Om man trivs med att ha fasta och förutsägbara arbetsuppgifter och inte vill behöva ta så många egna initiativ utan ta det lite soft när man jobbar och tycker att det är jobbigt med problemlösning och att själv behöva hitta på “kreativa workarounds” och att bli jagad av granskare hela tiden, så kan den här rollen nog kännas helt övermäktig… Men för mig är det en perfekt och jätterolig roll!

Kom att tänka på att för en admintjänst som jag sökte innan jag fick min nuvarande så fick man göra olika personlighetstester, bl a ett som hette ”Master ACE”. Det ska tydligen vara ett test som utvärderar förmågan till logiskt/analytiskt tänkande. Men alltså SOM jag skrattade när jag fick resultatet!!! Vet ni vad det stod i mitt testresultat, som utvärdering av mig? Jo, följande:
”Den här personen kommer att prestera bäst:

• När problemlösning kräver tillämpning av avancerad logik inom högkomplicerade områden
• Vid uppgifter med extremt hög komplexitetsnivå
• När utvecklingen av nya, avancerade strategier och insikter är viktig för problemlösningen
• Vid kontinuerlig integrering av ny, komplex inlärning i avancerade lösningar”

Ha ha ha! Är det någon som ens begriper vad jag är bra på?..... Vad är ens poängen med ett sånt test? Vad säger det ens om en person som söker en tjänst som administratör??

Jag vet om att jag är lyckligt lottad som kan anpassa mig till mallen på hur man “ska” fungera som människa för att passa in på arbetsmarknaden. Jag har många och bestämda åsikter om allt möjligt som jag tycker är fel i dagens samhälle, varav arbetsmarknaden definitivt inte slipper undan mitt missnöje! Som inom så många andra områden så verkar man ha tappat bort själva MÄNNISKAN i jakten på ekonomisk vinning. När får vi se platsannonser som ser ut såhär?:

Nåväl, åter från sidospåret… I mitt nuvarande arbete jobbar jag dessutom i en grupp med andra stödfunktioner och vi är ett jättebra gäng som har kul tillsammans, stöttar varandra och ser till att vi trivs. Det är för det mesta ROLIGT att gå till jobbet och att vara där! Vi stångas mot olika problem tillsammans och fikar ihop, alla med en vilja att bli bättre på det vi gör och ge en så effektiv och bra service som möjligt.

Jag vet om att saker och ting kan förändras snabbt och att ingenting är för evigt, så jag försöker att uppskatta mitt jobb så mycket jag bara kan. Ofta känner jag mig glad och nöjd efter att ha spenderat en dag på det där stället. Vilket är precis så som jag vill att det ska vara. Och jag är SÅ tacksam för mitt roliga arbete!!

 

[cassiopeja]

Nämenoj - jag hade helt och hållet glömt bort min positivitetsutmaningstråd, men så dök den plötsligt upp igen och gjorde sig påmind. Jag kanske borde ta upp utmaningen igen…

En positiv sak på sistone är min ljusramp som jag lät montera på bilen. Nu kanske det inte verkar vara något som är värt att ens lyftas - hur f-n kan en ljusramp kvala in till att bli nånting positivt? Men alltså jo. Min gamla bil dömdes ut och på den satt det ett halvdant extraljus som jag tyckte var rätt OK, eller ja - lite hjälpte det i alla fall. När jag var tvungen att byta bil så saknade jag extraljuset en del, men det kändes heeeelt omöööööjligt att få till ett extraljus - jag visste inte ens vart jag skulle vända mig eller var jag skulle börja. Kände mig lite ledsen över det men la ner frågan.

Sen blev jag övertalad att rostskyddsbehandla min nya fyrhjuliga kompis, och när bilen var inlämnad på behandling fick jag en lånebil som hade ett helt kärnkraftverk till ljusramp!!! Och jag blev totalt och fullständigt kär! Det blev rena rama dagsljuset där jag kom åkandes och det kändes som om jag såg vartenda levande kritter på flera kilometers avstånd.
OK, det fanns inga frågetecken längre. Bara rent och skärt habegär. Must. Have.

Så jag började dra i trådar och sparka på lik och stenar, och det resulterade i att det tillslut satt en ljusramp på min nya bilkompis. Det som jag tidigare inte såg hur det skulle kunna vara möjligt eller hur jag skulle få till. Och jag njuter verkligen varje gång den lyser upp vägen åt mig.

Nu misstänker jag att lånebilens extraljusuppsättning var något alldeles extra och kanske inte helt laglig (?), för riktigt den känslan av att jag spränger hela världen med ljusstrålning får jag inte av min egna ljusramp, men jag är ändå jättenöjd och tacksam över den jag har. Mörkret blev faktiskt lite mer uthärdligt, och jag är så himla glad över att jag lyckades få till det!

 

[cassiopeja]

Det är den 24 november och jag skördar fortfarande från mina sommarodlingar/pallkragar!
Idag plockade jag in ett vitkålshuvud, ett litet "bonusvitkålshuvud", grönkål och en rejäl purjolök.
Jag är både jätteförvånad och alldeles överväldigad av tacksamhet! Hade aldrig kunnat gissa att jag skulle kunna ha en så lång skördesäsong. Det känns enormt lyxigt.

 

[cassiopeja]

OK, mer positivt.
Och nu ska jag verkligen utmana mig…
Jag tror att jag börjar närma mig klimakteriet, och det är verkligen ett riktigt helvete med vad man ska behöva stå ut med... Jag lider. Rejält. På ett riktigt mångdimensionellt sätt. Ålderdomen är verkligen som en walk of shame på ovärdighetens estrad.

Å andra sidan har jag som jag skrev tidigare haft stora hälsoproblem större delen av mitt liv, så jag är rätt van vid lidande. Kul i alla fall att jag har fått chans att öva. *suck*

MEN!... Jag tror att jag har upptäckt en himla bra grej! Typ som en liten bonus i eländet. En “tack för att du står ut”-present, ungefär som när man fick ett bokmärke efter tandläkarbesöket som barn.
Jag upplever nämligen att mina bröst har blivit mindre!
(eller här kanske det skulle passa ännu bättre med dessa: )

Somliga kanske inte skulle sortera in en sån present i det positiva facket, men alltså jag har levt mitt liv med G-kupor och i mitt tycke har det bara varit otympligt, jobbigt, opraktiskt och tungt. Jag har ändå haft turen att inte drabbas av värre problem än “bara” att det är otympligt, men jag har alltid haft en längtan efter mindre bröst. Och - plötsligt händer det!! De känns inte alls lika stora och tunga längre, och de fyller inte ut BH:arna lika mycket längre. Nånting har verkligen hänt! Och jag är bara SÅÅÅÅ glad! Tänk att det fanns nånting positivt med klimakteriet ändå - det här hade jag faktiskt ingen aning om! Men egentligen är det ju inte helt osannolikt, då östrogen får bröst att växa och när östrogenet försvinner borde det ju kunna leda till att brösten minskar lite. Och just DEN effekten klagar jag verkligen inte över, utan tackar och tar emot. Tänk att jag kunde hitta nånting som var positivt i detta elände ändå…

 

[Luff]

Jag måste få veta. Kom slamtömmaren i somras istället? För ingen hade väl upplyst chauffören om vintertömning. Och stängde dom i så fall grindarna?

 

[cassiopeja]

Jag måste få veta. Kom slamtömmaren i somras istället? För ingen hade väl upplyst chauffören om vintertömning. Och stängde dom i så fall grindarna?

Nej, ingen slamtömning synes än!
Jag tror/hoppas att jag kanske får en ny chans i slamtömningslotteriet för januari 2025....

 

[cassiopeja]

Jag hade bott på min plats i över 2 år innan jag träffade mina grannar. Nu bor vi inte överdrivet nära - det är ett antal hundra meter mellan våra hus och vi har nog inte samma tider, så då springer man inte direkt på varandra. Men tillslut stötte vi ihop, och vi kom att prata om platsens historia. Jag berättade att jag har en vän som har kollat upp vilka som har bott i mitt hus sedan det byggdes för ca 150 år sen, och det tyckte grannarna lät spännande. Så kom det sig att jag blev inspirerad att söka efter grannhusets historia.

När jag var yngre var jag inte det minsta intresserad av historia. Det här intresset är något som sakta har vuxit fram under de senaste åren. Nu känner jag ändå att det tänds något slags intresse inom mig när det handlar om vår historia - ett slags nyfikenhet över hur människor levde förr, för att jag inser att jag själv är ett resultat av deras livsöden och känner mig på något sätt sammanlänkad med dem…

Jag har egentligen ingen kunskap om att söka i arkiven utan är verkligen en glad amatör. En vän till mig har gått en släktforskningskurs och har visat mig kyrkböckerna/husförhörslängderna, men that’s it. Jag högg dock glatt in på uppgiften att kolla upp vilka som hade bott i grannhuset.

Oj hur lite jag anade vilken resa det skulle bli….
Jag blev HELT uppslukad! Och timmarna bara flöööööög!….

Jag har verkligen haft jätteroligt! Dels har jag lärt mig mer om hur man söker information, och dels har jag grävt i gamla kyrkböcker och lärt mig mer om hur kyrkböckerna fungerar och är upplagda (och blivit i alla fall något bättre på att tyda gammal skrivstil… ).

Egentligen var min tanke bara att skriva ihop en lista över folk som bott i grannhuset, men det ville tydligen bli så väldigt mycket mer…

Jag började plötsligt bekanta mig med svensk landsbygdshistoria rent generellt, med torpare och statare, storgårdar, husförhör, hur flyttmönster har förändrat sig genom tiderna och hur kvinnors namn har förändrats.

Jag fick även insikt i många olika livsöden: hur många barn som dog, hur många kvinnor som dog i barnsäng, hur många som överhuvudtaget dog relativt unga och olika dödsorsaker, hur tidigt barn flyttade hemifrån och började arbeta som pigor och drängar, hur livet fortsatte för änkor och änklingar, vad som hände med äldre människor, hur många som blev “fosterbarn” hos släktingar när de antingen var födda utanför äktenskapet eller deras föräldrar plötsligt dog och hur familjer verkade ta hand om och ställa upp för varandra.

Det som berörde mig mest var att fördjupa mig i området där jag bor och försöka förstå hur det har sett ut genom tiderna på den här platsen. Jag har haft någon vag förutfattad uppfattning om platsens historia, men den visade sig inte alls stämma. Där mitt grannhus ligger har det bott folk i minst 400 år! Det finns flera gamla torparställen här runtomkring som är mycket äldre än storgården som numera äger hela marken. Och ännu fler torparställen som inte finns kvar längre. Jag har gått ut och letat i området efter gamla husgrunder, lagt min hand på rester efter skorstensstockar där jag vet att det har bott människor på 1600-talet - människor vars namn och livsöden jag har fått stifta bekantskap med...

Jag fick ihop en lista på över 450 namn på personer som har bott i grannhuset under de senaste 400 åren. Längre tillbaks än så har jag inte hittat några kyrkböcker för. Jag valde ut ett antal av dessa personer och grävde mer i deras livsöden, skrev ihop små berättelser om vad som hände dem. Det har känts som en riktigt stor ära att få lyfta upp namnen och livsberättelserna av några av de människor som levt här före oss - damma av minnena av deras livsöden och lyfta fram dem i dagsljuset igen.

Det har varit omvälvande, uppslukande och rent ut sagt skitroligt, och jag är väldigt tacksam över upplevelsen!