Perspektiv

Jag har funderat en del på det där med hur olika perspektiv man kan ha på samma händelser eller personer.

Min mamma har gått ner sig totalt i konspirationsteoriträsket, men redan innan det, och oberoende av det, så har hon varit missnöjd med det mesta jag gjort i livet.

Så jag satte mig ner och pillade ihop en text, där jag föreställe mig hur ett inlägg från henne hade kunnat se ut, om hon hade skrivit om mig och mina barn här, eller på något liknande ställe. Där hon ojar sig över den hemska situaionen vi är i, hur jag har förstört mitt liv, med alla detaljer som hon har förfasat sig över genom åren, allt från att våra smådjur får gå lösa stund dagligen, till att jag äter fel, umgås med fel människor och att vårt hus är obeboeligt pga av mögel (det är inte det minsta mögelangripet).

Ja, jag verkade enligt den texten vara en helknäpp person som handlar helt utan rim och reson. Nu var det ju bara mitt tankeexperiment, men säg att hon faktiskt ser mig på det viset. Det hade förklarat en del av hennes i mitt tycke irrationella beteende mot mig.

Då kvarstår väl frågan, vem av oss är knäpp

 

[sardellen]

Det viktiga kanske inte är att bestämma huruvida någon är knäpp, utan mer varför ska du överhuvudtaget bry dig om vad din mamma tycker? Det låter som att det var en bra idé att se saker ur hennes perspektiv för att komma till en förklaring till hennes beteende, men mer än så behöver du inte bry dig om hennes åsikter!

Jag tycker att det rimliga i denna situation är att utgå från att DITT perspektiv på DITT liv är det enda vettiga. Jag tycker det är orimligt när en förälder går in med sina egna preferenser och petar i sitt vuxna barns liv, men det är trots allt vanligt, det blir ju en slags kontroll, som för föräldern kan upplevas som att man bara vill hjälpa till (och att hjälpen behövs eftersom saker och ting är helt fel enligt förälderns preferenser) men som ju också inte blir att föräldern tar in att barnet inte längre är ett barn utan en vuxen person.

Du är inte knäpp! Ni har olika preferenser om hur livet ska se ut, olika värderingar och är olika personer. Strunta helt i vad din mamma tycker! Så länge du känner dig nöjd, så är det det enda som räknas. Med tiden kommer den där osäkra rösten som gör att du ens behöver fundera på om du är knäpp att tystna!

Om jag skulle leva enligt min mammas vilja så skulle mitt liv se helt annorlunda ut, jag skulle vara väldigt olycklig och känna mig ofri. Ett litet av många exempel: min mamma har jättetydliga preferenser om kläder, det roliga är att en vanlig person skulle antagligen tycka att jag har rätt så proper stil, men min mamma tycker att jag är en slashas som borde klä mig mer som en "lady" Det är svårt att frigöra sig från sina föräldrars åsikter, de är ju trots allt ens föräldrar. Men de vet inte särskilt mycket mer om livet än man själv på det stora hela och inte heller vad som är bäst för en själv - det kan man bara själv veta

 

[Tuvstarr]

Det viktiga kanske inte är att bestämma huruvida någon är knäpp, utan mer varför ska du överhuvudtaget bry dig om vad din mamma tycker? Det låter som att det var en bra idé att se saker ur hennes perspektiv för att komma till en förklaring till hennes beteende, men mer än så behöver du inte bry dig om hennes åsikter!

Jag tycker att det rimliga i denna situation är att utgå från att DITT perspektiv på DITT liv är det enda vettiga. Jag tycker det är orimligt när en förälder går in med sina egna preferenser och petar i sitt vuxna barns liv, men det är trots allt vanligt, det blir ju en slags kontroll, som för föräldern kan upplevas som att man bara vill hjälpa till (och att hjälpen behövs eftersom saker och ting är helt fel enligt förälderns preferenser) men som ju också inte blir att föräldern tar in att barnet inte längre är ett barn utan en vuxen person.

Du är inte knäpp! Ni har olika preferenser om hur livet ska se ut, olika värderingar och är olika personer. Strunta helt i vad din mamma tycker! Så länge du känner dig nöjd, så är det det enda som räknas. Med tiden kommer den där osäkra rösten som gör att du ens behöver fundera på om du är knäpp att tystna!

Om jag skulle leva enligt min mammas vilja så skulle mitt liv se helt annorlunda ut, jag skulle vara väldigt olycklig och känna mig ofri. Ett litet av många exempel: min mamma har jättetydliga preferenser om kläder, det roliga är att en vanlig person skulle antagligen tycka att jag har rätt så proper stil, men min mamma tycker att jag är en slashas som borde klä mig mer som en "lady" Det är svårt att frigöra sig från sina föräldrars åsikter, de är ju trots allt ens föräldrar. Men de vet inte särskilt mycket mer om livet än man själv på det stora hela och inte heller vad som är bäst för en själv - det kan man bara själv veta

Ja lite märkligt det där, hur mycket jag låter mammas åsikter påverka mig.
Lösningen har varit att prata allt mindre med henne och berätta allt mindre, eftersom allt ändå är fel. För hon blir helt skvatt galen om man säger emot henne, att jag tänker köpa en volvo om hon bestämt att volvo är en omöjlig bil.

Men nu verkar andra i släkten och familjen ha vaknat till lite, och det har börjat pratas om att mamma nog kanske trots allt har någon personlighetsstörning, det är lite för mycket märkligheter som hänt den sista tiden.

Varför jag funderade på om det kanske är jag som är lite konstig är pga något jag läste, att då idioterna runt en blir allt fler, då är det kanske man själv som är problemet

 

[sardellen]

Ja lite märkligt det där, hur mycket jag låter mammas åsikter påverka mig.
Lösningen har varit att prata allt mindre med henne och berätta allt mindre, eftersom allt ändå är fel. För hon blir helt skvatt galen om man säger emot henne, att jag tänker köpa en volvo om hon bestämt att volvo är en omöjlig bil.

Men nu verkar andra i släkten och familjen ha vaknat till lite, och det har börjat pratas om att mamma nog kanske trots allt har någon personlighetsstörning, det är lite för mycket märkligheter som hänt den sista tiden.

Varför jag funderade på om det kanske är jag som är lite konstig är pga något jag läste, att då idioterna runt en blir allt fler, då är det kanske man själv som är problemet

Jaa, eller det är ju jättebra att du lagt märkte till det så det långsamt kan förändras. Du och jag och många andra är i den sitsen att man påverkas mycket av vad ens mamma tycker, men det kommer bättre och bättre!
Det låter som en jättebra lösning, jag gör likadant! Det är trist men också otroligt skönt! Jättebra att bli fredad från åsikter om saker, i alla fall för ett tag, för i början av processen att bry sig mindre tar man ju ändå åt sig och funderar på åsikten man fått höra och tappar bort sig själv liksom!
Och tänker det där med bilen är ju ett bra exempel på att hon kanske inte är så vettig, liksom volvo är ju en stabil bil?

Dåså! Då är det inte bara du! Skönt att inte vara den enda som känner så, ni är antagligen nåt på spåren, i alla fall än mer bekräftelse om att inte lyssna på hennes åsikter.

Åh jag förstår! Fint att du rannsakar dig själv, jag har också läst den grejen (och också funderat i samma banor) men alltså ibland är man verkligen bara "omringad" av orimliga personer (nu vet jag inte hur många det rör sig om men när det gäller familjen har man ju inte valt dem så det är sällan det reflekterar något hos sig själv). Du har haft otur helt enkelt! Och tror inte någon som är helt ute och cyklar skulle ifrågasätta sig själv, så du kan vara lugn