Jag var på en föreläsning igår om sorgbearbetning. Den var verkligen bra! Riktigt bra, gav mig jättemycket!
Det är verkligen inte allt som funkar för alla när man ägnar sig åt personlig utveckling, har jag märkt. Det som frälser vissa kan vara helt meningslöst för andra och tvärtom. Därför är det lite svårt att veta i förväg om jag kommer att uppskatta det jag ger mig in på eller ej. Man skulle kunna tänka att jag efter ett tag lär mig lite bättre att i förväg avgöra vad som passar mig och vad som jag inte behöver lägga ner energi och pengar på, men riktigt så enkelt vill jag inte att det ska vara. För det som jag inte tror är något för mig skulle ju faktiskt kunna föra med sig nya insikter på någon nivå. Blir jag arg och irriterad kan ju även det vara något som ger mig en insikt. Och det handlar ju också om att ta mig utanför min egen låda av föreställningar om livet.
Tillbaks i tiden. Året var 2005, och jag fick genom jobbet möjlighet att på arbetstid gå en kurs i mental träning – om att man kan påverka sitt liv genom att arbeta med hur man tänker. Lite som ett gym för hjärnan, tyckte jag att det var. Det var första gången jag kom i närkontakt med något i den genren, och som tur var var det en riktigt bra kurs – konkret, pedagogisk och hyfsat oflummig. (Den ledde för övrigt till att jag sa upp mig...
)
Tidigare hade jag varit notoriskt anti mot allt som andades psyke, känslor, mental träning och personlig utveckling. Jag föraktade med hela mitt väsen allt som hade med ”sånt jävla trams” att göra, och kallade folk som höll på med sånt för ”strumpmänniskor” (vet inte om det kanske finns någon parallell här till barndomens Staffan Westerberg och hans jävla strumpor?...). Jag ville verkligen inte veta av sånt – herregud, livet består väl ändå av en radda konkreta händelser och vi är väl ändå logiska och intellektuella varelser ändå? Vad fan har psyket med saken att göra? Känslor är väl ändå bara ett tecken på svaghet? Inte fan lyssnade jag på några känslor. Försökte intala mig att jag inte hade några. Det är väl för fan bara att skärpa till sig, bita ihop och kötta på!
Ja, sån var jag. Och nog fan köttade jag på. Rakt in i en rejäl ohälsa, som höll på att ta ifrån mig allt. Krossad och förtvivlad svor jag att göra ALLT för att hitta tillbaks till hälsan igen. Jag insåg nog ganska tidigt att jag skulle bli tvungen att glänta på luckan till ”det där jävla tramset”, men jag försökte skjuta upp det så länge det gick och pluggade andra saker först, som kost och näringslära och lite sånt. Tillslut, för kanske omkring 4 år sedan, så började jag sakta inse att den fysiska hälsan faktiskt är ihopkopplad med den psykiska hälsan, och att känslohantering i allra högsta grad har med hälsa att göra. Jag fick resignera. Jag kan dock fortfarande känna en ryggradsreaktion av förakt när jag hör ord som ”verktyg” och ”känslohantering” och när det pratas om att gräva i barndomen, även om jag nu både logiskt och praktiskt förstår vikten av begreppen.
Jag har till och med läst om forskning som tyder på att andlighet kan ge ett skydd mot depression. Att det alltså faktiskt kan finnas en poäng med att lära mig praktisera tro och andlighet. Jag är nu inte längre helt anti mot religion, vilket jag var tidigare (och vilket de flesta i Sverige verkar vara). Har till och med börjat försöka utveckla en andlig och troende sida.
Därav mitt intresse för denna genre: personlig utveckling. Jag känner mig fortfarande bara som en nybörjare inom området. Ändå inser jag att jag faktiskt har hunnit sätta mig in i en hel del under de senaste åren. Och jag mår verkligen bara allt bättre, så effekt verkar det ju ha. Men som sagt, det kan vara lite svårt att navigera i det hela...
För några veckor sedan gick jag på en föreläsning med några bekanta. Föreläsningen skulle handla om attraktionslagen. I pausen tittade vi på varandra och någon frågade försynt om vi andra tyckte att det var bra, varpå vi nästan samstämmigt reste på oss och gick därifrån. För just oss var det helt värdelöst, men det fanns andra åhörare som verkade uppskatta föreläsningen. Och det är ju individuellt förstås – det säger jag inget om. Just attraktionslagen har jag dock haft ”otur” med, för varje gång jag har försökt sätta mig in mer i den genom webföreläsning, föreläsning eller böcker så har det varit just pissdåligt. Så jag lägger nog ner den för en stund.
När det gäller självmedkänsla så har jag läst flera böcker och gått flera kurser. En av kurserna var till och med ”IRL” med fysiska träffar, och det borde ju smälla högst, eller hur? Men den kurs som verkligen gav mig mest var en onlinekurs på engelska. Det handlar om kursledarens kommunikationssätt, kursupplägget, pedagogiken – ja det är mycket som spelar in. En annan föreläsning i ett annat ämne (öööh kvantfysik ur newage-perspektiv tror jag det var) som jag gick på var jag tveksam till redan i förväg, sedan när jag kom dit tyckte jag först att det var bland det sämsta jag gått på för föreläsaren var komplett urusel. Men en bit in i föreläsningen hände något som jag inte kan beskriva med intellektet. Det var mer av en känslomässig/energimässig/religiös upplevelse! Skithäftigt! Plötsligt fick jag ett smakprov av en dimension som jag inte alls brukar uppleva.
(Mer imaginärt knark åt folket! )
Nåja, det var verkligen en undantagsupplevelse. Åtminstone hittills.
Sorgbearbetningsföreläsningen igår tyckte jag satte fingret på flera jätteviktiga punkter, och grundtankarna upplevde jag vävde in en hel del i Brene Browns böcker om att hantera motgångar. Livet i sig innebär att vi kommer att möta både glädje och sorger, och de upplevelserna kommer att vara en stor del av våra liv. Ändå är kunskapsöverföringen om hur vi hanterar motgångar eller sorger ytterst bristfällig. Hur många har pratat om sorg- och motgångshantering under uppväxten? Det var aldrig något jag var med om i alla fall. Tvärtom upplevde jag att det förväntas att ”man ska” bita ihop och vara glad och aldrig låtsas om det som känns jobbigt. Jag känner själv fortfarande jättemycket skam över egna känslor jag har som jag upplever är ”opassande” och som jag helst inte låtsas om (även om det är ett stort framsteg för mig bara att konstatera detta, eftersom jag tidigare var helt övertygad om att jag inte ens hade några känslor överhuvudtaget, och var tvungen att börja med att bara försöka lära mig vad känslor är och hur man lyssnar på dem). Jag hoppas dock att det här är något som är på väg att vända. För det är av yttersta vikt att vi bemöter våra känslor, sätter ord på det som känns jobbigt och helst av allt har möjlighet att prata med någon om det. Ingen läkning kan ske om man försöker förtränga, bita ihop och döva.
Och varför skulle vi inte kunna vara mer ärliga mot oss själva med vad vi känner, och lyssna bättre på det?
Som föreläsaren sa: Livet ska inte vara en kamp, det ska vara lätthet.
Och jag är övertygad om att det går!
Det är verkligen inte allt som funkar för alla när man ägnar sig åt personlig utveckling, har jag märkt. Det som frälser vissa kan vara helt meningslöst för andra och tvärtom. Därför är det lite svårt att veta i förväg om jag kommer att uppskatta det jag ger mig in på eller ej. Man skulle kunna tänka att jag efter ett tag lär mig lite bättre att i förväg avgöra vad som passar mig och vad som jag inte behöver lägga ner energi och pengar på, men riktigt så enkelt vill jag inte att det ska vara. För det som jag inte tror är något för mig skulle ju faktiskt kunna föra med sig nya insikter på någon nivå. Blir jag arg och irriterad kan ju även det vara något som ger mig en insikt. Och det handlar ju också om att ta mig utanför min egen låda av föreställningar om livet.
Tillbaks i tiden. Året var 2005, och jag fick genom jobbet möjlighet att på arbetstid gå en kurs i mental träning – om att man kan påverka sitt liv genom att arbeta med hur man tänker. Lite som ett gym för hjärnan, tyckte jag att det var. Det var första gången jag kom i närkontakt med något i den genren, och som tur var var det en riktigt bra kurs – konkret, pedagogisk och hyfsat oflummig. (Den ledde för övrigt till att jag sa upp mig...
)Tidigare hade jag varit notoriskt anti mot allt som andades psyke, känslor, mental träning och personlig utveckling. Jag föraktade med hela mitt väsen allt som hade med ”sånt jävla trams” att göra, och kallade folk som höll på med sånt för ”strumpmänniskor” (vet inte om det kanske finns någon parallell här till barndomens Staffan Westerberg och hans jävla strumpor?...
). Jag ville verkligen inte veta av sånt – herregud, livet består väl ändå av en radda konkreta händelser och vi är väl ändå logiska och intellektuella varelser ändå? Vad fan har psyket med saken att göra? Känslor är väl ändå bara ett tecken på svaghet? Inte fan lyssnade jag på några känslor. Försökte intala mig att jag inte hade några. Det är väl för fan bara att skärpa till sig, bita ihop och kötta på!Ja, sån var jag. Och nog fan köttade jag på. Rakt in i en rejäl ohälsa, som höll på att ta ifrån mig allt. Krossad och förtvivlad svor jag att göra ALLT för att hitta tillbaks till hälsan igen. Jag insåg nog ganska tidigt att jag skulle bli tvungen att glänta på luckan till ”det där jävla tramset”, men jag försökte skjuta upp det så länge det gick och pluggade andra saker först, som kost och näringslära och lite sånt. Tillslut, för kanske omkring 4 år sedan, så började jag sakta inse att den fysiska hälsan faktiskt är ihopkopplad med den psykiska hälsan, och att känslohantering i allra högsta grad har med hälsa att göra. Jag fick resignera. Jag kan dock fortfarande känna en ryggradsreaktion av förakt när jag hör ord som ”verktyg” och ”känslohantering” och när det pratas om att gräva i barndomen, även om jag nu både logiskt och praktiskt förstår vikten av begreppen.
Jag har till och med läst om forskning som tyder på att andlighet kan ge ett skydd mot depression. Att det alltså faktiskt kan finnas en poäng med att lära mig praktisera tro och andlighet. Jag är nu inte längre helt anti mot religion, vilket jag var tidigare (och vilket de flesta i Sverige verkar vara). Har till och med börjat försöka utveckla en andlig och troende sida.
Därav mitt intresse för denna genre: personlig utveckling. Jag känner mig fortfarande bara som en nybörjare inom området. Ändå inser jag att jag faktiskt har hunnit sätta mig in i en hel del under de senaste åren. Och jag mår verkligen bara allt bättre, så effekt verkar det ju ha. Men som sagt, det kan vara lite svårt att navigera i det hela...
För några veckor sedan gick jag på en föreläsning med några bekanta. Föreläsningen skulle handla om attraktionslagen. I pausen tittade vi på varandra och någon frågade försynt om vi andra tyckte att det var bra, varpå vi nästan samstämmigt reste på oss och gick därifrån. För just oss var det helt värdelöst, men det fanns andra åhörare som verkade uppskatta föreläsningen. Och det är ju individuellt förstås – det säger jag inget om. Just attraktionslagen har jag dock haft ”otur” med, för varje gång jag har försökt sätta mig in mer i den genom webföreläsning, föreläsning eller böcker så har det varit just pissdåligt. Så jag lägger nog ner den för en stund.
När det gäller självmedkänsla så har jag läst flera böcker och gått flera kurser. En av kurserna var till och med ”IRL” med fysiska träffar, och det borde ju smälla högst, eller hur? Men den kurs som verkligen gav mig mest var en onlinekurs på engelska. Det handlar om kursledarens kommunikationssätt, kursupplägget, pedagogiken – ja det är mycket som spelar in. En annan föreläsning i ett annat ämne (öööh kvantfysik ur newage-perspektiv tror jag det var) som jag gick på var jag tveksam till redan i förväg, sedan när jag kom dit tyckte jag först att det var bland det sämsta jag gått på för föreläsaren var komplett urusel. Men en bit in i föreläsningen hände något som jag inte kan beskriva med intellektet. Det var mer av en känslomässig/energimässig/religiös upplevelse! Skithäftigt! Plötsligt fick jag ett smakprov av en dimension som jag inte alls brukar uppleva.
(Mer imaginärt knark åt folket!
)Nåja, det var verkligen en undantagsupplevelse. Åtminstone hittills.
Sorgbearbetningsföreläsningen igår tyckte jag satte fingret på flera jätteviktiga punkter, och grundtankarna upplevde jag vävde in en hel del i Brene Browns böcker om att hantera motgångar. Livet i sig innebär att vi kommer att möta både glädje och sorger, och de upplevelserna kommer att vara en stor del av våra liv. Ändå är kunskapsöverföringen om hur vi hanterar motgångar eller sorger ytterst bristfällig. Hur många har pratat om sorg- och motgångshantering under uppväxten? Det var aldrig något jag var med om i alla fall. Tvärtom upplevde jag att det förväntas att ”man ska” bita ihop och vara glad och aldrig låtsas om det som känns jobbigt. Jag känner själv fortfarande jättemycket skam över egna känslor jag har som jag upplever är ”opassande” och som jag helst inte låtsas om (även om det är ett stort framsteg för mig bara att konstatera detta, eftersom jag tidigare var helt övertygad om att jag inte ens hade några känslor överhuvudtaget, och var tvungen att börja med att bara försöka lära mig vad känslor är och hur man lyssnar på dem). Jag hoppas dock att det här är något som är på väg att vända. För det är av yttersta vikt att vi bemöter våra känslor, sätter ord på det som känns jobbigt och helst av allt har möjlighet att prata med någon om det. Ingen läkning kan ske om man försöker förtränga, bita ihop och döva.
Och varför skulle vi inte kunna vara mer ärliga mot oss själva med vad vi känner, och lyssna bättre på det?
Som föreläsaren sa: Livet ska inte vara en kamp, det ska vara lätthet.
Och jag är övertygad om att det går!
