- Svar: 11
- Visningar: 2 899
Jag har tvingats undersöka min relation till pengar på djupet. Jag vet att pengar är ett känsligt ämne och att folk lätt stör sig på hur andra hanterar pengar, och gärna vill påpeka antingen att de själva minsann har det mycket värre eller lyfta fram pekpinnar och skammande. Jag bryr mig inte särskilt mycket om hur andra gör, utan tänker mest att alla har vi olika förutsättningar och olika erfarenheter och alla gör väl så gott de kan. Däremot upptäckte jag att jag inte alls kände mitt eget förhållande till pengar på djupet…
När jag var runt 20 och precis hade köpt min första lägenhet så hade jag det rätt skralt minns jag, men sen vände det och ända sedan 25-årsåldern så har jag haft rätt gott om pengar. Det var absolut ingen gränslös källa men jag har inte behövt snåla - ville jag ha nåt så köpte jag det (jag har dock aldrig haft några direkt exklusiva begär och har aldrig ägt nån egen häst, he he…) och jag har aldrig behövt bry mig om att titta på några prislappar när jag handlat mat utan alltid valt de bästa ekologiska och närproducerade produkterna. Har jag hittat nån spännande privat utbildning jag har velat gå så har jag gjort det, och jag har lagt massvis med pengar på intressanta hälsobehandlingar, föreläsningar, kurser, fritidsintressen, skor
, finare restaurangbesök, naturviner, mm, mm.
Levt livets goda, kan man säga.
Men nu är det slut med det. Jag har blivit ensamstående, bytt jobb och gick ner en del i lön, köpte mig ett maxbelånat hus, och nu med aktuella stigande räntor, elpriser och drivmedelspriser så har jag ställts inför det faktum att jag lever över mina tillgångar.
Nu kanske jag ska nämna att jag inte sitter i skiten då jag har ett sparkonto, men jag vill inte behöva nalla av det hela tiden. Och då ser jag plötsligt en rejält tajt gräns framför mig.
Jag har faktiskt redan tidigare börjat känna mig rätt mätt på konsumtionen och velat downsiza och bryta mig loss från den ständiga konsumtionshetsen och vända det materialistiska samhället ryggen. Men jag har inte lyckats bryta mina konsumtionsvanor, pinsamt nog. Eftersom de flesta av mina pengar har gått till bra mat, tjänster och lokala småföretagare och inte till billiga kinesiska prylar eller billiga kläder tillverkade av barn i fattiga länder så har jag känt att jag ändå har gjort “en bra sak” med mina pengar, och tagit det som en ursäkt för att fortsätta konsumera.
Nu när jag försöker dra i handbromsen allt vad jag har så har jag märkt att det är förbannat svårt att bryta mina vanor. Mycket svårare än jag hade en aning om!
Det här med att spendera pengar sitter djupare i ryggmärgen på mig än jag nånsin trodde, och jag märker att det är massvis med känslor kopplade till det också. Framförallt en vansinnigt belönande känsla så fort jag låter pengar rulla…
Jag trodde faktiskt inte det om mig själv - att jag var så indoktrinerad och satt så djupt i skiten… Kunde faktiskt inte låta bli att bli besviken på mig själv och skämmas.
På ett sätt är det intressant, för jag kände verkligen inte till den här sidan av mig själv…
Jag har jobbat i flera månader på att försöka minska ner min konsumtion. Har tvingat mig själv att skriva ner en analys inklusive förklaring varje gång jag har lagt pengar på nånting annat än vardagsmat och räkningar, för att försöka förstå vad det är jag har att jobba med. Det som dyker upp är ett väldigt känslostyrt beteende som i grund och botten (förutom ren vana) verkar handla om tröst, skam, belöning, bedövning, överslagshandlingar, och bristande egenvärde…
Sen är det det här med umgänge också. Flera av mina vänner umgås helst över fin mat på nån trevlig restaurang, och jag tycker att det är jättejobbigt att säga att jag inte har råd med det längre. De vänner jag har försökt säga det till skämtar bort det och säger att det kan väl inte vara så illa och lite måste man väl ändå få unna sig, och då känns det bara jättepinsamt att stå fast vid att jag faktiskt inte har råd…
I slutet av sommaren träffade jag en vän i Stockholm på en hotellvistelse med spa-paket och fin middag. Det var verkligen enormt trevligt, och när jag satt där på restaurangens veranda vid mälarens strandkant och sippade på fördrinksbubblet och tittade på båtarna som var på väg ut i skärgården så försökte jag iaktta mig själv och vad som hände i mig. Och det var rätt intressant att konstatera att det fanns massvis med känslor av att känna mig värdefull, att få “unna” mig, att “vara någon”, etc. Det var njutningsfulla känslor, men samtidigt kände jag mig besviken på mig själv och skämdes. Jag har en bild av mig själv där inte den sidan ingår.
Men jag måste också säga att jag börjar kunna se en viss effekt av mitt arbete. Min väldigt naiva inställning när jag började med svångremmen var att “det är väl bara att jag slutar att köpa nåt”, och när jag upptäckte att jag inte klarade av att följa den tanken så kändes det rätt nattsvart. Men efter att ha satt strålkastaren på mitt eget beteende kring pengar och konsumtion i flera månader nu så börjar jag sakta men säkert kunna märka en viss förändring. Jag lyckas allt mer med att dra ner på min konsumtion och samtidigt känna mig tillfreds med det och ha ett lugn i kroppen. Snart hoppas jag att alla mina känslomässiga “troll” kring konsumtionsbeteende har dykt upp så att jag har kunnat sätta strålkastaren på dem och fått dem att krympa. Plus att jag också har lyckats analysera vad jag verkligen behöver köpa varje månad (typ förbrukningsvaror) - där jag också har rensat upp, ska sägas.
Jag tar till samma metod som jag använde när jag skulle bryta mitt beroendeliknande beteende kring mat - att dela upp tiden i små överskådliga bitar. När det gällde ätande så var jag tvungen att fokusera på kvartar - “jag ska inte äta något den närmaste kvarten, men SEN får jag äta”, och när kvarten hade gått: “jag överlevde att inte äta något i 15 minuter så jag kan ju prova en gång till och se om jag klarar 15 minuter till, men SEN får jag äta”. När det gäller min konsumtion behöver jag inte ta till kvartar, utan nu kör jag dagar istället. “IDAG ska jag inte göra några utlägg alls, inte köpa nånting överhuvudtaget, utan om det dyker upp något som jag känner att jag måste köpa får jag vänta med det till imorgon”, och dagen efter försöker jag tänka likadant.
Det känns lite muppigt, men vafan - bara det funkar så…
Jag är inte i mål än. Inför det nya året reviderade jag min budget och insåg att jag har ännu mindre pengar att röra mig med 2023 än 2022, och jag vet ännu inte om det ens är möjligt att leva efter den budgeten (måste bli påhittig och jaga spartips!). Kanske kommer jag att behöva leva på mitt sparkonto till viss del under 2023 (och då blir det inte tal om några spa-besök kan jag ju säga!). Men jag vill verkligen försöka ta så lite som möjligt av det, så jag hoppas verkligen att jag ska kunna nå mitt mål och i grunden förändra mitt beteende kring pengar och bryta mig loss från mina konsumtionsvanor (som jag inte ens var medveten om att jag satt fast i)!
(så pinsamt!)
När jag var runt 20 och precis hade köpt min första lägenhet så hade jag det rätt skralt minns jag, men sen vände det och ända sedan 25-årsåldern så har jag haft rätt gott om pengar. Det var absolut ingen gränslös källa men jag har inte behövt snåla - ville jag ha nåt så köpte jag det (jag har dock aldrig haft några direkt exklusiva begär och har aldrig ägt nån egen häst, he he…) och jag har aldrig behövt bry mig om att titta på några prislappar när jag handlat mat utan alltid valt de bästa ekologiska och närproducerade produkterna. Har jag hittat nån spännande privat utbildning jag har velat gå så har jag gjort det, och jag har lagt massvis med pengar på intressanta hälsobehandlingar, föreläsningar, kurser, fritidsintressen, skor
, finare restaurangbesök, naturviner, mm, mm.Levt livets goda, kan man säga.
Men nu är det slut med det. Jag har blivit ensamstående, bytt jobb och gick ner en del i lön, köpte mig ett maxbelånat hus, och nu med aktuella stigande räntor, elpriser och drivmedelspriser så har jag ställts inför det faktum att jag lever över mina tillgångar.
Nu kanske jag ska nämna att jag inte sitter i skiten då jag har ett sparkonto, men jag vill inte behöva nalla av det hela tiden. Och då ser jag plötsligt en rejält tajt gräns framför mig.
Jag har faktiskt redan tidigare börjat känna mig rätt mätt på konsumtionen och velat downsiza och bryta mig loss från den ständiga konsumtionshetsen och vända det materialistiska samhället ryggen. Men jag har inte lyckats bryta mina konsumtionsvanor, pinsamt nog. Eftersom de flesta av mina pengar har gått till bra mat, tjänster och lokala småföretagare och inte till billiga kinesiska prylar eller billiga kläder tillverkade av barn i fattiga länder så har jag känt att jag ändå har gjort “en bra sak” med mina pengar, och tagit det som en ursäkt för att fortsätta konsumera.
Nu när jag försöker dra i handbromsen allt vad jag har så har jag märkt att det är förbannat svårt att bryta mina vanor. Mycket svårare än jag hade en aning om!
Det här med att spendera pengar sitter djupare i ryggmärgen på mig än jag nånsin trodde, och jag märker att det är massvis med känslor kopplade till det också. Framförallt en vansinnigt belönande känsla så fort jag låter pengar rulla…
Jag trodde faktiskt inte det om mig själv - att jag var så indoktrinerad och satt så djupt i skiten… Kunde faktiskt inte låta bli att bli besviken på mig själv och skämmas.
På ett sätt är det intressant, för jag kände verkligen inte till den här sidan av mig själv…
Jag har jobbat i flera månader på att försöka minska ner min konsumtion. Har tvingat mig själv att skriva ner en analys inklusive förklaring varje gång jag har lagt pengar på nånting annat än vardagsmat och räkningar, för att försöka förstå vad det är jag har att jobba med. Det som dyker upp är ett väldigt känslostyrt beteende som i grund och botten (förutom ren vana) verkar handla om tröst, skam, belöning, bedövning, överslagshandlingar, och bristande egenvärde…
Sen är det det här med umgänge också. Flera av mina vänner umgås helst över fin mat på nån trevlig restaurang, och jag tycker att det är jättejobbigt att säga att jag inte har råd med det längre. De vänner jag har försökt säga det till skämtar bort det och säger att det kan väl inte vara så illa och lite måste man väl ändå få unna sig, och då känns det bara jättepinsamt att stå fast vid att jag faktiskt inte har råd…
I slutet av sommaren träffade jag en vän i Stockholm på en hotellvistelse med spa-paket och fin middag. Det var verkligen enormt trevligt, och när jag satt där på restaurangens veranda vid mälarens strandkant och sippade på fördrinksbubblet och tittade på båtarna som var på väg ut i skärgården så försökte jag iaktta mig själv och vad som hände i mig. Och det var rätt intressant att konstatera att det fanns massvis med känslor av att känna mig värdefull, att få “unna” mig, att “vara någon”, etc. Det var njutningsfulla känslor, men samtidigt kände jag mig besviken på mig själv och skämdes. Jag har en bild av mig själv där inte den sidan ingår.
Men jag måste också säga att jag börjar kunna se en viss effekt av mitt arbete. Min väldigt naiva inställning när jag började med svångremmen var att “det är väl bara att jag slutar att köpa nåt”, och när jag upptäckte att jag inte klarade av att följa den tanken så kändes det rätt nattsvart. Men efter att ha satt strålkastaren på mitt eget beteende kring pengar och konsumtion i flera månader nu så börjar jag sakta men säkert kunna märka en viss förändring. Jag lyckas allt mer med att dra ner på min konsumtion och samtidigt känna mig tillfreds med det och ha ett lugn i kroppen. Snart hoppas jag att alla mina känslomässiga “troll” kring konsumtionsbeteende har dykt upp så att jag har kunnat sätta strålkastaren på dem och fått dem att krympa. Plus att jag också har lyckats analysera vad jag verkligen behöver köpa varje månad (typ förbrukningsvaror) - där jag också har rensat upp, ska sägas.
Jag tar till samma metod som jag använde när jag skulle bryta mitt beroendeliknande beteende kring mat - att dela upp tiden i små överskådliga bitar. När det gällde ätande så var jag tvungen att fokusera på kvartar - “jag ska inte äta något den närmaste kvarten, men SEN får jag äta”, och när kvarten hade gått: “jag överlevde att inte äta något i 15 minuter så jag kan ju prova en gång till och se om jag klarar 15 minuter till, men SEN får jag äta”. När det gäller min konsumtion behöver jag inte ta till kvartar, utan nu kör jag dagar istället. “IDAG ska jag inte göra några utlägg alls, inte köpa nånting överhuvudtaget, utan om det dyker upp något som jag känner att jag måste köpa får jag vänta med det till imorgon”, och dagen efter försöker jag tänka likadant.
Det känns lite muppigt, men vafan - bara det funkar så…
Jag är inte i mål än. Inför det nya året reviderade jag min budget och insåg att jag har ännu mindre pengar att röra mig med 2023 än 2022, och jag vet ännu inte om det ens är möjligt att leva efter den budgeten (måste bli påhittig och jaga spartips!). Kanske kommer jag att behöva leva på mitt sparkonto till viss del under 2023 (och då blir det inte tal om några spa-besök kan jag ju säga!). Men jag vill verkligen försöka ta så lite som möjligt av det, så jag hoppas verkligen att jag ska kunna nå mitt mål och i grunden förändra mitt beteende kring pengar och bryta mig loss från mina konsumtionsvanor (som jag inte ens var medveten om att jag satt fast i)!
(så pinsamt!)
