Efter den debatt om kanelens farlighet som vajat lite fram och tillbaks i media under några år, så beslutade jag mig tillslut för att sätta mig in i det hela.
Jag äter kanel varje morgon till min frukost. För något drygt år sedan, när jag beslutade mig för att satsa mer helhjärtat på ekologisk mat, så bytte jag ut den vanliga ”santamariakanelen” till ekologisk mald kanel. Och nu var det alltså dags att byta igen.
Det som ligger bakom det hela är att kanel naturligt innehåller det leverskadande ämnet kumarin. Vissa människor tål kumarin sämre än andra, och man har väl inte alltid riktigt koll på om just man själv skulle råka tillhöra den typen som lättare kommer få leverskador av sitt kanelintag... Och det vore ju himla synd om man skulle gå och dra på sig det, det vill man väl försöka undvika om man kan.
Det finns olika sorters kanel på marknaden. Den kanel som vanligtvis säljs kallas cassiakanel. Sedan finns det en ovanligare och dyrare variant som kallas ceylonkanel. Detta är dock inte dom enda sorterna – inom kanelsläktet finns det många underarter. Ceylonkanelen har även kommit att benämnas ”äkta kanel”, vilket dock är en översättning av dess latinska namn och betyder inte att de andra arterna skulle vara oäkta på något vis – alla är dom kanel. Ceylonkanelen innehåller dock mer än hundra gånger lägre halter av kumarin än vad cassiakanelen gör.
Köper man kanel i en affär är sannolikheten stor att man får cassiakanel eller liknande. Vill man ha ceylonkanel får man leta efter den. Och min tanke var att om jag nu petar i mig kanel varje dag så kanske det vore en bra idé att minska halten kumarin genom att köpa en annan sort? Sagt och gjort – jag hittade en burk med ceylonkanel och köpte hem.
Men nu till den bittra sanningen:
Det smakar skit.
Ceylonkanelen smakar inte som cassiakanel. Den smakar något parfymerat äckligt kvalmigt damm. Jag har även läst att ceylonkanelen inte klarar av att värmas upp och användas i bakning och matlagning på samma sätt som ”vanlig” kanel, och jag förstår nästan varför. För det smakar redan från början inte kanel alls, åtminstone inte den kanelsmak som våra svenska munnar blivit betingade på.
Efter att tappert ha försökt stå ut i några veckor för att se om jag möjligtvis kunde vänja mig, så har det blivit så att jag faktiskt inte längre använder kanel på min frukost, för jag undviker helst ceylonkanelen. Och jag saknar min vanliga kanel.
Så, ja, summa summarum av allt detta blev att jag kommer att gå tillbaks till att köpa den ekologiska cassiakanelen, med över hundra gånger högre halt av kumarin. Jag får väl vara lite noga med att jag inte ska ta för mycket kanel (och inte dricka så mycket av kryddiga teer med kanel i!...). ½-1 tsk kanel om dagen har jag räknat ut att jag ”får” äta, utifrån min kroppsvikt och dom rekommendationer och den kunskap som finns idag.
Men jahapp, nu vet jag i alla fall det och har blivit en kunskap rikare. :-)
Jag äter kanel varje morgon till min frukost. För något drygt år sedan, när jag beslutade mig för att satsa mer helhjärtat på ekologisk mat, så bytte jag ut den vanliga ”santamariakanelen” till ekologisk mald kanel. Och nu var det alltså dags att byta igen.
Det som ligger bakom det hela är att kanel naturligt innehåller det leverskadande ämnet kumarin. Vissa människor tål kumarin sämre än andra, och man har väl inte alltid riktigt koll på om just man själv skulle råka tillhöra den typen som lättare kommer få leverskador av sitt kanelintag... Och det vore ju himla synd om man skulle gå och dra på sig det, det vill man väl försöka undvika om man kan.
Det finns olika sorters kanel på marknaden. Den kanel som vanligtvis säljs kallas cassiakanel. Sedan finns det en ovanligare och dyrare variant som kallas ceylonkanel. Detta är dock inte dom enda sorterna – inom kanelsläktet finns det många underarter. Ceylonkanelen har även kommit att benämnas ”äkta kanel”, vilket dock är en översättning av dess latinska namn och betyder inte att de andra arterna skulle vara oäkta på något vis – alla är dom kanel. Ceylonkanelen innehåller dock mer än hundra gånger lägre halter av kumarin än vad cassiakanelen gör.
Köper man kanel i en affär är sannolikheten stor att man får cassiakanel eller liknande. Vill man ha ceylonkanel får man leta efter den. Och min tanke var att om jag nu petar i mig kanel varje dag så kanske det vore en bra idé att minska halten kumarin genom att köpa en annan sort? Sagt och gjort – jag hittade en burk med ceylonkanel och köpte hem.
Men nu till den bittra sanningen:
Det smakar skit.
Ceylonkanelen smakar inte som cassiakanel. Den smakar något parfymerat äckligt kvalmigt damm. Jag har även läst att ceylonkanelen inte klarar av att värmas upp och användas i bakning och matlagning på samma sätt som ”vanlig” kanel, och jag förstår nästan varför. För det smakar redan från början inte kanel alls, åtminstone inte den kanelsmak som våra svenska munnar blivit betingade på.
Efter att tappert ha försökt stå ut i några veckor för att se om jag möjligtvis kunde vänja mig, så har det blivit så att jag faktiskt inte längre använder kanel på min frukost, för jag undviker helst ceylonkanelen. Och jag saknar min vanliga kanel.
Så, ja, summa summarum av allt detta blev att jag kommer att gå tillbaks till att köpa den ekologiska cassiakanelen, med över hundra gånger högre halt av kumarin. Jag får väl vara lite noga med att jag inte ska ta för mycket kanel (och inte dricka så mycket av kryddiga teer med kanel i!...). ½-1 tsk kanel om dagen har jag räknat ut att jag ”får” äta, utifrån min kroppsvikt och dom rekommendationer och den kunskap som finns idag.
Men jahapp, nu vet jag i alla fall det och har blivit en kunskap rikare. :-)
