Sedan början av december, när jag fick kortisonsprutan i axeln, så hade jag inte varit något mer till ortopeden. Nu var det dock dags för ett återbesök.
När jag kom in i rummet och läkaren frågade hur jag mådde, så kunde jag bara inte låta bli utan jag sträckte upp armen mot taket och sa ”high five!!”
Läkaren blev alldeles tyst och hans ögon blev stora som tefat. Eftersom han såg väldigt oförstående ut så tänkte jag att jag måste fylla i lite, och började förklara
”jo det var såhär att du satte en kortisonspruta i axeln på mig i början av december för att jag inte kunde röra.....”
”Ja ja ja, jag vet det där!”, avbröt han mig, ”det är bara så otroligt! Du måste ha ett fantastiskt läkekött! För jag minns att ditt armbrott hade läkt väldigt bra när jag träffade dig förut, och nu detta! Jag som var lite orolig för att det skulle komma att ta låååång tid för att få ordning på din frozen shoulder... Såhär snabbt brukar det inte gå, även med kortison.”
Och så berättade han om att han hade flera till mig jämnåriga patienter som det hade tagit mycket längre tid för att läka, både armbrott och stelnad ledkapsel.
Och det måste jag ju säga att det var roligt att få höra att jag skulle ha ett bra läkekött. Jag kanske är bra på nånting i alla fall då...
Sen bad han mig röra på armarna, med och utan att han höll emot, och vifta med armarna uppåt och utåt och upp bakom ryggen och åt alla håll och kanter. Vilket jag glatt gjorde, varpå han var tyst igen och såg väldigt nöjd och fascinerad ut.
Sen tog han sig tid att gå igenom mina frågor. Angående min armbåge, som har krånglat lite efter att axeln slutade göra ont, så plockade han fram röntgenbilder från när jag var på akuten. Tydligen HADE dom röntgat min armbåge då i alla fall - något som jag inte visste. Och det var åtminstone inga trasiga ben i den, och eftersom den är mycket bättre nu så släppte vi den. Att den inte går att böja ihop helt beror på att överarmen har läkt ihop med en aningens bakåtvinkel, så armbågen går visst att böja ihop fullt – bara det att underarmen inte längre når övre delen av överarmen eftersom det har blivit en ny vinkel på överarmsbenet. Eventuellt kunde det bli bättre när ”klumpen” som kroppen har bildat runt benbrottet försvinner, eller så får jag helt enkelt leva med att underarmen inte längre kan nudda överarmen. Att armen inte går att sträcka ut helt rakt trodde han var en stretchgrej som skulle ge med sig, vilket inte kändes helt osannolikt med tanke på hur det känns i armen när jag försöker sträcka den.
Och sen ville jag berätta för honom om den konstiga hårväxten på armbågen, men jag tror att jag misslyckades lite med att föra fram allvaret i det hela , för läkaren kunde inte låta bli att brista ut i gapskratt och kommentera: ”så det värsta med hela den här olyckan var att du har fått några hårstrån på armbågen?!...” Verkligen störtskön läkare – jag gillade honom skarpt! Mycket rolig och trevlig människa!
Sen tog jag upp resultatet från benskörhetsmätningen och frågade vad kommentarerna om skleros och pålagringar på ländkotorna innebar, varpå han plockade fram röntgenbilderna från undersökningen. Jätteintressant att se! Det var första gången jag såg min egen ryggrad, och jag hade ju en riktigt fin ryggrad! Vilket även läkaren kommenterade, att den var rak och fin. Han visade på bilderna att skleros innebar att själva benet i kotan var förtätat, vilket syntes ganska tydligt på bilden. Alltså formen på kotorna var fin, bara att i ytterkanterna av några kotor så hade kroppen ”förstärkt” benmassan, vilket framträdde som mörkare färg. Han sa att det kan bero på någon tidigare skada eller påfrestning, eller kanske om jag haft något mindre diskbråck? Vilket känns osannolikt, för den typen av smärta har jag inte haft tycker jag. I alla fall såg det fint ut på bilden, och jag kände mig genast lugnare. På nedersta ländryggskotan kunde man se en liten utväxt, vilket var en pålagring – som en liten extra bulle eller krokliknande moj som stack ut från kotan. Men den såg ut att ligga fritt och inte störa något (och är dessutom en del av ”normalt åldrande”), så det kändes som att smärtan jag har i ländryggen nog i alla fall är mer stressrelaterad än hårdvarurelaterad trots allt. Skönt!!
Så jag blev friskförklarad (nu kvarstår ”bara” träning, träning och träning), och läkaren kommenterade att han hade blivit riktigt glad av mitt besök och jag tackade honom för all fantastisk vård och bra bemötande jag fått i samband med min skada! Så TOPP från början till slut! Jag kan nästan – men bara NÄSTAN – tänka mig att göra om det... Länge leve SÖS!
När jag kom in i rummet och läkaren frågade hur jag mådde, så kunde jag bara inte låta bli utan jag sträckte upp armen mot taket och sa ”high five!!”
Läkaren blev alldeles tyst och hans ögon blev stora som tefat. Eftersom han såg väldigt oförstående ut så tänkte jag att jag måste fylla i lite, och började förklara
”jo det var såhär att du satte en kortisonspruta i axeln på mig i början av december för att jag inte kunde röra.....”
”Ja ja ja, jag vet det där!”, avbröt han mig, ”det är bara så otroligt! Du måste ha ett fantastiskt läkekött! För jag minns att ditt armbrott hade läkt väldigt bra när jag träffade dig förut, och nu detta! Jag som var lite orolig för att det skulle komma att ta låååång tid för att få ordning på din frozen shoulder... Såhär snabbt brukar det inte gå, även med kortison.”
Och så berättade han om att han hade flera till mig jämnåriga patienter som det hade tagit mycket längre tid för att läka, både armbrott och stelnad ledkapsel.
Och det måste jag ju säga att det var roligt att få höra att jag skulle ha ett bra läkekött. Jag kanske är bra på nånting i alla fall då...
Sen bad han mig röra på armarna, med och utan att han höll emot, och vifta med armarna uppåt och utåt och upp bakom ryggen och åt alla håll och kanter. Vilket jag glatt gjorde, varpå han var tyst igen och såg väldigt nöjd och fascinerad ut.
Sen tog han sig tid att gå igenom mina frågor. Angående min armbåge, som har krånglat lite efter att axeln slutade göra ont, så plockade han fram röntgenbilder från när jag var på akuten. Tydligen HADE dom röntgat min armbåge då i alla fall - något som jag inte visste. Och det var åtminstone inga trasiga ben i den, och eftersom den är mycket bättre nu så släppte vi den. Att den inte går att böja ihop helt beror på att överarmen har läkt ihop med en aningens bakåtvinkel, så armbågen går visst att böja ihop fullt – bara det att underarmen inte längre når övre delen av överarmen eftersom det har blivit en ny vinkel på överarmsbenet. Eventuellt kunde det bli bättre när ”klumpen” som kroppen har bildat runt benbrottet försvinner, eller så får jag helt enkelt leva med att underarmen inte längre kan nudda överarmen. Att armen inte går att sträcka ut helt rakt trodde han var en stretchgrej som skulle ge med sig, vilket inte kändes helt osannolikt med tanke på hur det känns i armen när jag försöker sträcka den.
Och sen ville jag berätta för honom om den konstiga hårväxten på armbågen, men jag tror att jag misslyckades lite med att föra fram allvaret i det hela
, för läkaren kunde inte låta bli att brista ut i gapskratt och kommentera: ”så det värsta med hela den här olyckan var att du har fått några hårstrån på armbågen?!...” Verkligen störtskön läkare – jag gillade honom skarpt! Mycket rolig och trevlig människa!Sen tog jag upp resultatet från benskörhetsmätningen och frågade vad kommentarerna om skleros och pålagringar på ländkotorna innebar, varpå han plockade fram röntgenbilderna från undersökningen. Jätteintressant att se! Det var första gången jag såg min egen ryggrad, och jag hade ju en riktigt fin ryggrad!
Vilket även läkaren kommenterade, att den var rak och fin. Han visade på bilderna att skleros innebar att själva benet i kotan var förtätat, vilket syntes ganska tydligt på bilden. Alltså formen på kotorna var fin, bara att i ytterkanterna av några kotor så hade kroppen ”förstärkt” benmassan, vilket framträdde som mörkare färg. Han sa att det kan bero på någon tidigare skada eller påfrestning, eller kanske om jag haft något mindre diskbråck? Vilket känns osannolikt, för den typen av smärta har jag inte haft tycker jag. I alla fall såg det fint ut på bilden, och jag kände mig genast lugnare. På nedersta ländryggskotan kunde man se en liten utväxt, vilket var en pålagring – som en liten extra bulle eller krokliknande moj som stack ut från kotan. Men den såg ut att ligga fritt och inte störa något (och är dessutom en del av ”normalt åldrande”), så det kändes som att smärtan jag har i ländryggen nog i alla fall är mer stressrelaterad än hårdvarurelaterad trots allt. Skönt!!Så jag blev friskförklarad (nu kvarstår ”bara” träning, träning och träning), och läkaren kommenterade att han hade blivit riktigt glad av mitt besök och jag tackade honom för all fantastisk vård och bra bemötande jag fått i samband med min skada! Så TOPP från början till slut! Jag kan nästan – men bara NÄSTAN – tänka mig att göra om det...
Länge leve SÖS! 
