- Svar: 3
- Visningar: 1 121
Ibland fastnar jag i någon hopplös känsla av att alla människor är så hatiska och jag känner mig så obekväm i dagens samhälle. Det är ingen skön känsla, och jag undrar var den kommer ifrån.
Det finns några saker som jag är missnöjd med när det gäller hur samhället fungerar, vissa saker som bara känns så intensivt FEL och som jag inte bara kan acceptera, köpa och svälja. Samtidigt känner jag mig bakbunden och utan möjlighet att påverka. ”Bli politiker då”, kanske någon säger. Men det är ju en del av problemet! Vem fan vill vara politiker – eller offentlig person överhuvudtaget för den delen – när det anses OK att fritt hata och trakassera offentliga personer? Eller anses och anses, men när det i praktiken inte görs nånting åt haters och troll, och människor kan bli hotade och trakasserade hur mycket som helst utan att någon ”orkar” lyfta ett finger och gärningsmännen inte får ta något som helst ansvar för sina handlingar eller konsekvens av dessa, då är det ju som att vi i praktiken anser att det är OK att bete sig så!
Egentligen ser jag det som två delar. Det ena är att jag inte gillar den generella livsdesignen som den ser ut i samhället idag, med konsumtionshets, prestationshets, informationshets, individualismhets och ett uppskruvat tempo. Jag har försökt att i någon mån värja mig mot detta genom att flytta ut på landet, minska min konsumtion, välja bort nyheterna, inte engagera mig särskilt mycket i sociala medier eller IT, och försöka lära om mig själv till mindre prestation, mer medkänsla och långsammare tempo. Och mitt liv idag är fantastiskt mycket underbarare än det var förut, när jag försökte hetsa runt i alla karuseller!
Den andra delen gäller en sårad rättskänsla, och den har jag inte riktigt förstått eller hittat någon bra lösning på. Det är så mycket som jag instinktivt tycker är ”INTE OK”, men som bara får passera. Ett exempel som jag stött på en del den senare tiden är driftiga tjejer, särskilt de som syns offentligt, och deras berättelser om allt hat och alla hot de får utstå. När gick vi över till att anse att det är OK att få våldtäktshot som vardagsmat?? Jag kan inte låta bli att bli rejält förbannad av det! Ett annat exempel är offentliga personer överhuvudtaget och hur de ofta trakasseras, som jag skrev om ovan. Hur kan vi tycka att det är OK!?! Hur kan samhället låta det passera?!? Vad ger det för signaler? – ”Det är inte värt att lägga ner någon möda på att försvara rätten att få bli behandlad med respekt.”
Vad gör det i förlängningen med känslan av vårt eget värde?...
Jag fylls av någon anledning av en primitiv känsla att jag inte tillåts eller har möjlighet att försvara mig och ”freda min egen gård”, och följderna av den känslan är verkligen otrevliga. Jag träffar människor som är så förbannade att de likt spårhundar sniffar upp alla möjliga exempel på händelser i vårt samhälle där rättstänkandet verkar ha ”haft otur när de tänkte”, och som väljer att kanalisera sin ilska på ett främlingsfientligt sätt. Jag försöker förstå vad det är som gör att de hamnar där... Kan det var så att den sårade rättskänslan och en upplevelse av ett allt större glapp mellan samhällets rättssystem och medborgarnas rättspatos skapar en frustration, som förvrids till en avsky mot olikhet och en generell intolerans mot andra människor? Jag får en allt större känsla av att folk går omkring som morrande rottweilers, redo att gå till attack. Haters in every corner.
Varför känner jag så? Varför ser jag så mycket ilska? Vad är det i människans hjärna som har lett oss hit?
Jag känner mig schizofren. Å ena sidan har vi det så himla bra i vårt samhälle idag - vi är öppna, upplysta, rika och har en stor individuell frihet. Å andra sidan känner jag en gnagande oro och upplever mer aggressivitet runt omkring mig än tidigare.
Vad är egentligen sant? Var kommer min oro ifrån? Är människor verkligen mer aggressiva och fientliga nu än för säg 20-60 år sedan?
Jag känner en frän vittring av annalkande katastrof om vi inte lyckas vända skeppet, och jag är rädd. Ungefär var 5:e svensk uppger nu att de skulle rösta på SD om det vore val idag, och ingenstans ser jag någon som agerar och ställer sig frågan vad grundproblemet är och vad det är som gör att så många människor väljer att rösta på ett parti som i flera fall vänder sig bort från något så grundläggande som mänskliga rättigheter. Och ett parti som resten av det politiska etablissemanget under lång tid verkar ha försökt tiga ihjäl och inte kunnat ta en diskussion om problemen (- har man NÅGONSIN kunnat få något att försvinna genom att tiga ihjäl det??). Finns det verkligen inget annat sätt att lösa samhällsproblemen på än att tumma på de mänskliga rättigheterna?
Jag tror inte alls på att var 5:e svensk verkligen vill skrota mänskliga rättigheter. Men dessa strömningar finns ju uppenbarligen inom partiet, och hur mycket de åsikterna kan tillåtas att komma fram, hur tongivande de kan komma att bli och hur långt de kan få gå om de röstas fram så starkt, är något som jag antar återstår att se.
Jag försöker att i viss mån ”isolera” mig och vända världen ryggen, fokusera på den mark som ligger under just mina egna fötter, bara för att få någorlunda mental ro. Egentligen har jag nog med mitt eget liv som pågår i min egen lilla mentala berså – jag behöver inte fokusera på och ta in det som händer på andra ställen långt från mitt eget hus. Jag orkar inte det – det får mig ju bara att må dåligt. Men samtidigt kan jag inte stänga av helt. Och det jag ser och känner gör mig orolig och bekymrad.
Jag kan inte låta bli att känna mig som Femman i min barndoms favoritfilm Den långa flykten....
Det finns några saker som jag är missnöjd med när det gäller hur samhället fungerar, vissa saker som bara känns så intensivt FEL och som jag inte bara kan acceptera, köpa och svälja. Samtidigt känner jag mig bakbunden och utan möjlighet att påverka. ”Bli politiker då”, kanske någon säger. Men det är ju en del av problemet! Vem fan vill vara politiker – eller offentlig person överhuvudtaget för den delen – när det anses OK att fritt hata och trakassera offentliga personer? Eller anses och anses, men när det i praktiken inte görs nånting åt haters och troll, och människor kan bli hotade och trakasserade hur mycket som helst utan att någon ”orkar” lyfta ett finger och gärningsmännen inte får ta något som helst ansvar för sina handlingar eller konsekvens av dessa, då är det ju som att vi i praktiken anser att det är OK att bete sig så!
Egentligen ser jag det som två delar. Det ena är att jag inte gillar den generella livsdesignen som den ser ut i samhället idag, med konsumtionshets, prestationshets, informationshets, individualismhets och ett uppskruvat tempo. Jag har försökt att i någon mån värja mig mot detta genom att flytta ut på landet, minska min konsumtion, välja bort nyheterna, inte engagera mig särskilt mycket i sociala medier eller IT, och försöka lära om mig själv till mindre prestation, mer medkänsla och långsammare tempo. Och mitt liv idag är fantastiskt mycket underbarare än det var förut, när jag försökte hetsa runt i alla karuseller!
Den andra delen gäller en sårad rättskänsla, och den har jag inte riktigt förstått eller hittat någon bra lösning på. Det är så mycket som jag instinktivt tycker är ”INTE OK”, men som bara får passera. Ett exempel som jag stött på en del den senare tiden är driftiga tjejer, särskilt de som syns offentligt, och deras berättelser om allt hat och alla hot de får utstå. När gick vi över till att anse att det är OK att få våldtäktshot som vardagsmat?? Jag kan inte låta bli att bli rejält förbannad av det! Ett annat exempel är offentliga personer överhuvudtaget och hur de ofta trakasseras, som jag skrev om ovan. Hur kan vi tycka att det är OK!?! Hur kan samhället låta det passera?!? Vad ger det för signaler? – ”Det är inte värt att lägga ner någon möda på att försvara rätten att få bli behandlad med respekt.”
Vad gör det i förlängningen med känslan av vårt eget värde?...
Jag fylls av någon anledning av en primitiv känsla att jag inte tillåts eller har möjlighet att försvara mig och ”freda min egen gård”, och följderna av den känslan är verkligen otrevliga. Jag träffar människor som är så förbannade att de likt spårhundar sniffar upp alla möjliga exempel på händelser i vårt samhälle där rättstänkandet verkar ha ”haft otur när de tänkte”, och som väljer att kanalisera sin ilska på ett främlingsfientligt sätt. Jag försöker förstå vad det är som gör att de hamnar där... Kan det var så att den sårade rättskänslan och en upplevelse av ett allt större glapp mellan samhällets rättssystem och medborgarnas rättspatos skapar en frustration, som förvrids till en avsky mot olikhet och en generell intolerans mot andra människor? Jag får en allt större känsla av att folk går omkring som morrande rottweilers, redo att gå till attack. Haters in every corner.
Varför känner jag så? Varför ser jag så mycket ilska? Vad är det i människans hjärna som har lett oss hit?
Jag känner mig schizofren. Å ena sidan har vi det så himla bra i vårt samhälle idag - vi är öppna, upplysta, rika och har en stor individuell frihet. Å andra sidan känner jag en gnagande oro och upplever mer aggressivitet runt omkring mig än tidigare.
Vad är egentligen sant? Var kommer min oro ifrån? Är människor verkligen mer aggressiva och fientliga nu än för säg 20-60 år sedan?
Jag känner en frän vittring av annalkande katastrof om vi inte lyckas vända skeppet, och jag är rädd. Ungefär var 5:e svensk uppger nu att de skulle rösta på SD om det vore val idag, och ingenstans ser jag någon som agerar och ställer sig frågan vad grundproblemet är och vad det är som gör att så många människor väljer att rösta på ett parti som i flera fall vänder sig bort från något så grundläggande som mänskliga rättigheter. Och ett parti som resten av det politiska etablissemanget under lång tid verkar ha försökt tiga ihjäl och inte kunnat ta en diskussion om problemen (- har man NÅGONSIN kunnat få något att försvinna genom att tiga ihjäl det??). Finns det verkligen inget annat sätt att lösa samhällsproblemen på än att tumma på de mänskliga rättigheterna?
Jag tror inte alls på att var 5:e svensk verkligen vill skrota mänskliga rättigheter. Men dessa strömningar finns ju uppenbarligen inom partiet, och hur mycket de åsikterna kan tillåtas att komma fram, hur tongivande de kan komma att bli och hur långt de kan få gå om de röstas fram så starkt, är något som jag antar återstår att se.
Jag försöker att i viss mån ”isolera” mig och vända världen ryggen, fokusera på den mark som ligger under just mina egna fötter, bara för att få någorlunda mental ro. Egentligen har jag nog med mitt eget liv som pågår i min egen lilla mentala berså – jag behöver inte fokusera på och ta in det som händer på andra ställen långt från mitt eget hus. Jag orkar inte det – det får mig ju bara att må dåligt. Men samtidigt kan jag inte stänga av helt. Och det jag ser och känner gör mig orolig och bekymrad.
Jag kan inte låta bli att känna mig som Femman i min barndoms favoritfilm Den långa flykten....
