Fibusen
Trådstartare
Då var utredningen klar på sonen, och vi fick två diagnoser. Jättetråkigt såklart, men också väntat.
En del av mig känner ”Jaha, nu blir det en helt ny värld”, medans andra delen känner ”Han är ju fortfarande den han alltid varit, så det blir inget annorlunda” Jag har iallafall kunnat ta in detta bra (tror jag), och ser det mest positivt för jag hoppas att detta leder till att han får mer hjälp och mer förståelse främst i skolan. Oro för framtiden, absolut, men det tänker jag att alla föräldrar har för sina barn. Bara att min oro grundar sig nu i andra saker än om jag skulle ha ett diagnosfritt barn.
Men, med detta kommer det också en massa nytt…. Vi ska/kan nu enligt psykologen söka omvårdnadsbidrag, något jag aldrig hört talas om? Vi ska ha ett möte med läkaren om ca en månad och få mer information om detta, men någon här som vet mer vad det innebär? Psykologen sa bl.a. att vi hade rätt i att gå ner i arbetstid (vilket vi inte känner är aktuellt just nu iaf då sonen går i vanlig skola, och mormor finns till hand när jag jobbar kvällar) och lite annat. Väldigt mycket info fick vi, bl.a. insatser och stöd enligt LSS, men allt känns som en enda röra i huvudet!
Jag tänker också på det här med VAB tex. Man får ju vabba tills barnet fyller 12 va? Men han blir snart 11 och det finns inte på världskartan att han ska kunna vara hemma själv en hel dag! Nu vet jag inte hur det ser ut om ett år, men det känns ju omöjligt. Kommer vi få vabba längre nu när han fått en diagnos på papper?
Fritids är väll också upp till 12 år, men det kan nog fungera att han blir ensam 2-3 timmar, men det är nog smärtgränsen.
Ni med Npf-barn, hur har det sett ut för er? Fick ni mer hjälp med diagnos på papper och läkarintyg?
Mvh en trött men positiv Fibusen som har kämpat med detta i snart 8-9 års tid då magkänslan sagt något, men ingen ville ta det på allvar, väntetider, köer, luddiga svar, luddiga resultat, skytteltrafik till olika dietister, läkare, psykologer, logopeder. Men äntligen har vi fått hjälp!
En del av mig känner ”Jaha, nu blir det en helt ny värld”, medans andra delen känner ”Han är ju fortfarande den han alltid varit, så det blir inget annorlunda” Jag har iallafall kunnat ta in detta bra (tror jag), och ser det mest positivt för jag hoppas att detta leder till att han får mer hjälp och mer förståelse främst i skolan. Oro för framtiden, absolut, men det tänker jag att alla föräldrar har för sina barn. Bara att min oro grundar sig nu i andra saker än om jag skulle ha ett diagnosfritt barn.
Men, med detta kommer det också en massa nytt…. Vi ska/kan nu enligt psykologen söka omvårdnadsbidrag, något jag aldrig hört talas om? Vi ska ha ett möte med läkaren om ca en månad och få mer information om detta, men någon här som vet mer vad det innebär? Psykologen sa bl.a. att vi hade rätt i att gå ner i arbetstid (vilket vi inte känner är aktuellt just nu iaf då sonen går i vanlig skola, och mormor finns till hand när jag jobbar kvällar) och lite annat. Väldigt mycket info fick vi, bl.a. insatser och stöd enligt LSS, men allt känns som en enda röra i huvudet!
Jag tänker också på det här med VAB tex. Man får ju vabba tills barnet fyller 12 va? Men han blir snart 11 och det finns inte på världskartan att han ska kunna vara hemma själv en hel dag! Nu vet jag inte hur det ser ut om ett år, men det känns ju omöjligt. Kommer vi få vabba längre nu när han fått en diagnos på papper?
Fritids är väll också upp till 12 år, men det kan nog fungera att han blir ensam 2-3 timmar, men det är nog smärtgränsen.
Ni med Npf-barn, hur har det sett ut för er? Fick ni mer hjälp med diagnos på papper och läkarintyg?
Mvh en trött men positiv Fibusen som har kämpat med detta i snart 8-9 års tid då magkänslan sagt något, men ingen ville ta det på allvar, väntetider, köer, luddiga svar, luddiga resultat, skytteltrafik till olika dietister, läkare, psykologer, logopeder. Men äntligen har vi fått hjälp!