G
Gunvor
Är det något jag känner starkt för så är det denna lilla
ponny. Förstår inte varför det inte är mer uppmärksammat,
med tanke på att det var vi som utrotade denna häst.
Myndigheter (kungapåbud, "hästexperter" och arméhäst-
avelsutredningar) gjorde allt för att få ölänningarna
sluta föda upp sin Ölänning. Problemet var att myndigheterna
vann och ponnyn försvann för snart 100 år sedan.
Den enda önskan som fanns om att behålla ponnyn är från 1911, då det fanns några ölänningar kvar. Där påpekades
det att ölänningen borde bevaras till eftervärlden.
Myndigheterna lämnade skrivelsen utan åtgärd av myndigheterna.
De första skrivna texter om att det bedrivits avel på denna
ponny på Öland, är från 1300-talet. Då exporterades ponnyerna
till bla Hansa länderna och till fastlandet. De var populära
som bla rikemansbarnens riddjur och gåvor mellan rikare
människor. På varje gård på Öland fanns en stor flock med
hästar som gick på fritt bete över hela ön. Till slut fungerade
inte det, djuren åt upp det sådda, så man hängnade in de sådda
då djuren hade största delen av ön att ströva omkring på.
Under 1500-talet betalade bönderna skatt med dessa hästar,
totalt andvändes över 13.000 hästar till att betalas som
skatt med, vilket motsvarar 22 hästar per gård.
Den så kallade Kungshästen var mindre än shetlandsponnyerna
är, även mindre än minishetlandsponnyerna är och mycket
smäckrare, mellan 60-90 cm i mankhöjd. Den större typen av
Ölänningen var 90-120 cm i mankhöjd.
Ponnyerna andvändes (i par) i jordbruket och gick ute året
om. Det var alltså en stark ponny, även om flera ponnyer
dog under några vintrar, då Öland kan ha ganska kalla, och
framför allt blåsiga, vintrar. De var med andra ord de
starkaste som överlevde.
Ponnyerna var vana vid öppna råkar och hoppade över dom, men
ibland hände det att dom ramlade i, och därför lät man tömmarna
vara fria på ryggen i stället för att löpa genom däckelringarna.
Så simmade ponnyn omkring tills bonden kunde dra upp den igen.
Ni känner alla till Gustav Wasa, och hans konstiga idéer,
en av hans idéer var att anlägga ett fåravelscentrum vid
ottenby Kungsgård. För att detta skulle kunna fungera, måste
alla de kringströvande ponnyerna bort, för betena skulle gå
till fåren.
1544 skriver han till ölandsborna och talar om att de inte
få ha mer än ett dussin ölänningar per gård för att inte
konkurrera med fåren om betet. Nu brydde sig inte ölänningarna
nämnvärt om detta, de har överhuvudtaget inte brytt sig
vad som sagts från "högra makter" och följde inte detta.
Hade dom gjort det hade dom i sin tur inte kunnat betala
skatt.
Wasa gjorde också något mer otroligt korkat. Han köpte in
ett antal friesiska hingstar och ställde upp på Ottenby.
Dessa skulle bönderna betäcka sina ölänningarn med.
Detta för att få fram arméhästar som mätte runt 150 cm
i mankhöjd. De svenska hästar som fanns var sällan mer
än 130. Efter Wasa följde en ny kung, och efter honom en ny,
och alla försökte de utrota kungshästen.
1600-talet och början av 1700-talet var Sverige ett land
fattigt på hästar, pga alla krigen. Ölandsborna höll
däremot hårt på sin lilla häst, och detta irreterade Greve
von Liewen något otroligt. Liewen var Gustaf
III:s "hästexpert" och han fick i uppdrag att under 1776 gå
igenom alla statliga provinser och rapportera hur det stod
till med hästaveln och vad man kunde göra för att förbättra
den. Den 10 Februari det året skriver Liewen i ett brev att
den sk Kungshästen ska utrotas, förbjudas och inte få säljas
på hästmarknader eller tas från ön. Endast den större typen
av Ölänningen skulle få finnas kvar (kungshästen var den
minsta) och dessa skulle betäckas med hingstarna på Ottenby.
Vad tror ni Gustav III gjorde!?
Jo, han godkände detta förslag!
På denna tid fanns förutom de friesiska hingstarna även
lifländska hingstar på ottenby, vilka Gustav II Adolf
hade importerat in under sin tid. Carl X Gustaf tog in
holsteinarhingstar till Ottenby. I början av 1800-talet
fanns bla Roderick där.
1812 kom nästa dråpslag.
Det blev förbjudet att ha hästar fritt på bete året om på
Öland. En mängd hästar togs bort pga att bonden inte längre
kunde föda dom. En del ölandsston betäcktes med Ottenbys
hingstar, men majoritetan av ölandsborna vägrade ha något
att göra med Ottenbys hingstar.
I mitten av 1800-talet hade stona blivit 130-135 cm i mankhöjd
från att ha varit 90-120 cm.
Det enda bönderna kunde göra för att ha råd att hålla kvar
sina ölänningar var att avla fram de stora hästar försvaret
ville ha, så 1850 beslutade ölandsborna att importera in
stora ston från fastlandet till avelsarbetet.
Så kom de Öländska halvblodet till. Det var en bedrövlig
ras, de ston som köpts från fastlandet var inte heller mycket
för världen, men vad skulle bönderna göra? De flesta Öländska
halvblod såldes på auktion.
De nya jordbruksverktyg som kom var alldeles för tunga
för de små ölänningarna, och de kom att andvändad ännu
mindre. I slutet av 1870-talet fanns det endast ett exemplar
kvar av den lilla kungshästen.
Hippologen C G Wrangel skrev 1876 att man borde vara rädd
om rasen som höll på att utplånas, men det var allt han
gjorde för den också.
1904 visades Kajsa på en lantbruksutställning i Örebro.
hon var knappt 95 cm i mankhöjd och såg ut som ett litet
elegant och korthalsat halvblod. 1925 avled den sista ölänningen.
Det var stoet Lily som i hela sitt liv arbetade på gården
Kåtorp med lättare jordbrukssysslor. Hon var född redan på
1800-talet.
Hur tusan kunde man låta detta hända?
C G Wrangel skrev själv 1906 att russet räddats men inte
ölänningen.
Varför?
Kajsa född 1896, en av de sista ölandshästarna, här med sin ägare Gösta Phillipson, Loddby.
ponny. Förstår inte varför det inte är mer uppmärksammat,
med tanke på att det var vi som utrotade denna häst.
Myndigheter (kungapåbud, "hästexperter" och arméhäst-
avelsutredningar) gjorde allt för att få ölänningarna
sluta föda upp sin Ölänning. Problemet var att myndigheterna
vann och ponnyn försvann för snart 100 år sedan.
Den enda önskan som fanns om att behålla ponnyn är från 1911, då det fanns några ölänningar kvar. Där påpekades
det att ölänningen borde bevaras till eftervärlden.
Myndigheterna lämnade skrivelsen utan åtgärd av myndigheterna.
De första skrivna texter om att det bedrivits avel på denna
ponny på Öland, är från 1300-talet. Då exporterades ponnyerna
till bla Hansa länderna och till fastlandet. De var populära
som bla rikemansbarnens riddjur och gåvor mellan rikare
människor. På varje gård på Öland fanns en stor flock med
hästar som gick på fritt bete över hela ön. Till slut fungerade
inte det, djuren åt upp det sådda, så man hängnade in de sådda
då djuren hade största delen av ön att ströva omkring på.
Under 1500-talet betalade bönderna skatt med dessa hästar,
totalt andvändes över 13.000 hästar till att betalas som
skatt med, vilket motsvarar 22 hästar per gård.
Den så kallade Kungshästen var mindre än shetlandsponnyerna
är, även mindre än minishetlandsponnyerna är och mycket
smäckrare, mellan 60-90 cm i mankhöjd. Den större typen av
Ölänningen var 90-120 cm i mankhöjd.
Ponnyerna andvändes (i par) i jordbruket och gick ute året
om. Det var alltså en stark ponny, även om flera ponnyer
dog under några vintrar, då Öland kan ha ganska kalla, och
framför allt blåsiga, vintrar. De var med andra ord de
starkaste som överlevde.
Ponnyerna var vana vid öppna råkar och hoppade över dom, men
ibland hände det att dom ramlade i, och därför lät man tömmarna
vara fria på ryggen i stället för att löpa genom däckelringarna.
Så simmade ponnyn omkring tills bonden kunde dra upp den igen.
Ni känner alla till Gustav Wasa, och hans konstiga idéer,
en av hans idéer var att anlägga ett fåravelscentrum vid
ottenby Kungsgård. För att detta skulle kunna fungera, måste
alla de kringströvande ponnyerna bort, för betena skulle gå
till fåren.
1544 skriver han till ölandsborna och talar om att de inte
få ha mer än ett dussin ölänningar per gård för att inte
konkurrera med fåren om betet. Nu brydde sig inte ölänningarna
nämnvärt om detta, de har överhuvudtaget inte brytt sig
vad som sagts från "högra makter" och följde inte detta.
Hade dom gjort det hade dom i sin tur inte kunnat betala
skatt.
Wasa gjorde också något mer otroligt korkat. Han köpte in
ett antal friesiska hingstar och ställde upp på Ottenby.
Dessa skulle bönderna betäcka sina ölänningarn med.
Detta för att få fram arméhästar som mätte runt 150 cm
i mankhöjd. De svenska hästar som fanns var sällan mer
än 130. Efter Wasa följde en ny kung, och efter honom en ny,
och alla försökte de utrota kungshästen.
1600-talet och början av 1700-talet var Sverige ett land
fattigt på hästar, pga alla krigen. Ölandsborna höll
däremot hårt på sin lilla häst, och detta irreterade Greve
von Liewen något otroligt. Liewen var Gustaf
III:s "hästexpert" och han fick i uppdrag att under 1776 gå
igenom alla statliga provinser och rapportera hur det stod
till med hästaveln och vad man kunde göra för att förbättra
den. Den 10 Februari det året skriver Liewen i ett brev att
den sk Kungshästen ska utrotas, förbjudas och inte få säljas
på hästmarknader eller tas från ön. Endast den större typen
av Ölänningen skulle få finnas kvar (kungshästen var den
minsta) och dessa skulle betäckas med hingstarna på Ottenby.
Vad tror ni Gustav III gjorde!?
Jo, han godkände detta förslag!
På denna tid fanns förutom de friesiska hingstarna även
lifländska hingstar på ottenby, vilka Gustav II Adolf
hade importerat in under sin tid. Carl X Gustaf tog in
holsteinarhingstar till Ottenby. I början av 1800-talet
fanns bla Roderick där.
1812 kom nästa dråpslag.
Det blev förbjudet att ha hästar fritt på bete året om på
Öland. En mängd hästar togs bort pga att bonden inte längre
kunde föda dom. En del ölandsston betäcktes med Ottenbys
hingstar, men majoritetan av ölandsborna vägrade ha något
att göra med Ottenbys hingstar.
I mitten av 1800-talet hade stona blivit 130-135 cm i mankhöjd
från att ha varit 90-120 cm.
Det enda bönderna kunde göra för att ha råd att hålla kvar
sina ölänningar var att avla fram de stora hästar försvaret
ville ha, så 1850 beslutade ölandsborna att importera in
stora ston från fastlandet till avelsarbetet.
Så kom de Öländska halvblodet till. Det var en bedrövlig
ras, de ston som köpts från fastlandet var inte heller mycket
för världen, men vad skulle bönderna göra? De flesta Öländska
halvblod såldes på auktion.
De nya jordbruksverktyg som kom var alldeles för tunga
för de små ölänningarna, och de kom att andvändad ännu
mindre. I slutet av 1870-talet fanns det endast ett exemplar
kvar av den lilla kungshästen.
Hippologen C G Wrangel skrev 1876 att man borde vara rädd
om rasen som höll på att utplånas, men det var allt han
gjorde för den också.
1904 visades Kajsa på en lantbruksutställning i Örebro.
hon var knappt 95 cm i mankhöjd och såg ut som ett litet
elegant och korthalsat halvblod. 1925 avled den sista ölänningen.
Det var stoet Lily som i hela sitt liv arbetade på gården
Kåtorp med lättare jordbrukssysslor. Hon var född redan på
1800-talet.
Hur tusan kunde man låta detta hända?
C G Wrangel skrev själv 1906 att russet räddats men inte
ölänningen.
Varför?
Kajsa född 1896, en av de sista ölandshästarna, här med sin ägare Gösta Phillipson, Loddby.
