Har precis börjat med medicinen Abilify (10 mg) på grund av psykosliknande tillstånd, vanföreställningar och paranoia. Har för några år sedan fått Olanzapin utskrivet men det var en helvetesdrog för mig, jag blev en zombie, trött känslokall och gick upp 15 kg. Så jag slutade med den, efrer två år trillade jag dit igen och höll på att avsluta mitt liv på grund av saker som jag fick för mig även om jag fortfarande anser att de verkligen hände. Är väl en del av min sjukdomsbild. Använder även Brintellix som antidepp, en fantastisk medicin i jämförelse med Escitalopram som gav bl.a. sexuella biverkningar.
Abilify var en räddning för mig även om jag fortfarande är rätt skör. Nackdelen är att jag som joggat nästan varje dag och verkligen älskat det, har med Abilify svårt att känna lusten att ta mig ut och framförallt att jogga längre sträckor som jag lätt kunde göra tidigare. Får även yrsel och det är som att kroppen orkar men huvudet bara stagnerar efter ett par kilometer, jag tycker det är så tråkigt men vet hur viktigt det är för mig, lite som terapi.
Har någon liknande erfarenhet och hur fick ni även hjärnan att fatta att det fortfarande är kul med jogging? Om jag nöter på finns det chans att det släpper och lusten kommer tillbaka? Ge mig tips på hur jag ska tänka och era egna erfarenheter kring träning?
Undrar också om någon känner av rastlöshet och mani som biverkning?
Vill också skicka med att det här med stigma kring antipsykosläkemedel och tyngre psykisk ohälsa är jobbigt. Min nya strategi för att överleva mig själv är att vara transparent med min omgivning, hittills har ingen varit negativ utan snarare tvärtom och tacksamma för att jag berättar. Det är lite av en win-win, jag har kommit närmre människor och har ett medvetet skyddsnät runt mig.
Abilify var en räddning för mig även om jag fortfarande är rätt skör. Nackdelen är att jag som joggat nästan varje dag och verkligen älskat det, har med Abilify svårt att känna lusten att ta mig ut och framförallt att jogga längre sträckor som jag lätt kunde göra tidigare. Får även yrsel och det är som att kroppen orkar men huvudet bara stagnerar efter ett par kilometer, jag tycker det är så tråkigt men vet hur viktigt det är för mig, lite som terapi.
Har någon liknande erfarenhet och hur fick ni även hjärnan att fatta att det fortfarande är kul med jogging? Om jag nöter på finns det chans att det släpper och lusten kommer tillbaka? Ge mig tips på hur jag ska tänka och era egna erfarenheter kring träning?
Undrar också om någon känner av rastlöshet och mani som biverkning?
Vill också skicka med att det här med stigma kring antipsykosläkemedel och tyngre psykisk ohälsa är jobbigt. Min nya strategi för att överleva mig själv är att vara transparent med min omgivning, hittills har ingen varit negativ utan snarare tvärtom och tacksamma för att jag berättar. Det är lite av en win-win, jag har kommit närmre människor och har ett medvetet skyddsnät runt mig.
