B
bumblebee108
Ibörjan på nästa vecka ska min förhoppningsvis nya häst besiktigas och jag känner ingenting. Går den igenom är det väl roligt, och gör han det inte så är det inte hela världen.
Jag tror att anledningen till att jag känner som jag gör är för att tiden tillsammans min gamla häst tar slut om den nya kommer. Jag har haft min nuvarande häst i 13 år och han är det käraste jag har. Dock så har han blivit 21 år nu och ska inte tävla FT och hoppning på "högre" nivå längre eftersom hans kropp inte pallar det mer. Han ska få bli pensionär och dit han ska flytta är verkligen världens bästa ställe. Det ligger tyvärr en bra bit bort från mig och jag kommer inte ha möjlighet att hälsa på honom så ofta, men endå ibland. Hon som ska ta hästen är hästens förra ägare och hon och jag har en nära och bra relation.
Den nya hästen passar mig jättebra och jag gillar honom och vi kommer få det mycket roligt tillsammans om han går igenom besiktningen.
Jag kan bara ha en häst pga ekonomiska skäl och jag vill tävla och träna! Inte på jättehög nivå men på en högre nivå än vad min gamla häst klarar.
Det är förmodligen mitt dåliga samvete som spelar mig ett spratt. Det känns som om jag sviker gammelhästen bara för att han inte räcker till, till det jag vill. Han är min största kärlek i livet och förmodligen kommer jag aldrig hitta någon häst igen som kommer att betyda lika mycket igen. Men, jag har bestämt mig. Jag vill inte ha en häst som bara kan gå ute i skogen och luffsa och ibland kanske gå något dressyrpass på banan.
Men det gör ont. Så mycket glädje han har givit mig, och så många tårar han har fått torka. Att inte ha honom nära varje dag kommer göra så ont, även om jag vet att han kommer ha det jättebra i sitt nygamla hem...
Äsch, jag behövde förmodligen bara skriva av mig lite.
Jag tror att anledningen till att jag känner som jag gör är för att tiden tillsammans min gamla häst tar slut om den nya kommer. Jag har haft min nuvarande häst i 13 år och han är det käraste jag har. Dock så har han blivit 21 år nu och ska inte tävla FT och hoppning på "högre" nivå längre eftersom hans kropp inte pallar det mer. Han ska få bli pensionär och dit han ska flytta är verkligen världens bästa ställe. Det ligger tyvärr en bra bit bort från mig och jag kommer inte ha möjlighet att hälsa på honom så ofta, men endå ibland. Hon som ska ta hästen är hästens förra ägare och hon och jag har en nära och bra relation.
Den nya hästen passar mig jättebra och jag gillar honom och vi kommer få det mycket roligt tillsammans om han går igenom besiktningen.
Jag kan bara ha en häst pga ekonomiska skäl och jag vill tävla och träna! Inte på jättehög nivå men på en högre nivå än vad min gamla häst klarar.
Det är förmodligen mitt dåliga samvete som spelar mig ett spratt. Det känns som om jag sviker gammelhästen bara för att han inte räcker till, till det jag vill. Han är min största kärlek i livet och förmodligen kommer jag aldrig hitta någon häst igen som kommer att betyda lika mycket igen. Men, jag har bestämt mig. Jag vill inte ha en häst som bara kan gå ute i skogen och luffsa och ibland kanske gå något dressyrpass på banan.
Men det gör ont. Så mycket glädje han har givit mig, och så många tårar han har fått torka. Att inte ha honom nära varje dag kommer göra så ont, även om jag vet att han kommer ha det jättebra i sitt nygamla hem...
Äsch, jag behövde förmodligen bara skriva av mig lite.