Nu då?

[EmmaW]

Förra året kantades av den ena jobbiga händelsen efter det andra med bland annat en älskad hund som gick bort, ett dåligt förhållande och en långdragen obehaglig arbetssituation där min chef beskyllde mig för saker jag inte gjort inför nya ledningen vilket jag inser nu har satt stora spår i mig och hur jag lever och mår i dag.
Jag brottas med ångest (medicinerar vid behov) och stress som aldrig förr och jag får katastrofkänslor om mycket och inget. Det låter ju kanske inte som hela världen,men jag kommer på mig själv att inte vilja ha ansvar på jobbet för jag vet inte om jag klarar av det (fastän jag egentligen vet att jag gör det), jag vill inte ta beslut, jag undviker konflikter och i pressade situationer blir jag tyst, och det uppskattas inte om man befinner sig i en diskussion med någon har jag märkt men jag blir så himla rädd för att säga fel saker, att säga något som får konsekvenser som förstör. Jag står inte upp för mig själv. Jag oroar mig ständigt för hur andra uppfattar mig, hur det jag säger och gör uppfattas. Dubbelkollar ofta att jag fattat saker och ting rätt vilket säkert får mig att verka osäker även på saker jag vet att jag kan och är säker på. Jag oroar mig ständigt för allt mellan himmel och jord som rör mitt liv, tex att förlora jobbet, ekonomin, mina djur, att förlora mitt boende, att vara i vägen, att vara "jobbig" på nåt vis, att synas och finnas för mycket.....ibland känns det som att jag vill göra mig osynlig för omvärldens ögon. Jag drar mig undan och gör mitt bästa för att inte synas och höras. Buke är en länk ut i världen som jag är väldigt glad för men ibland vill jag inte ens skriva eller synas här. Jag börjar känna att rädslan styr mitt liv till viss del.
Jag tappar i vikt när jag stressar för att jag tappar matlusten och inte äter. Under hösten/vintern har jag tappat 7 kg och ligger nu på 57 till mina 170. Det är för lite och jag trivs inte med att vara så smal...Jag har även en hel del stressrelaterad smärta som ger migrän som tär på mig. Jag har dock kommit med i en studie om smärthantering som jag hoppas kan hjälpa mig lite där.
Jag skulle vilja träffa kärleken och bilda familj men kan inte alls se hur någon kan tycka om mig för den jag är. Inte ens jag tycker om mig själv längre. Jag vågar inte ens försöka att träffa någon...

Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden? Ösa ur mig kanske, få ett råd eller två eller bara en kram...Hur jäkla tragiskt som helst, jag har funderat på att skriva detta i flera dagar men inte vågat i rädsla för att bli totalt överkörd härinne....Jag har lixom tappat bort mig själv totalt, det här är inte jag men tydligen är jag ändå såhär. På tisdag ska jag åka och operera hästen och jag är livrädd för allt som kan gå fel. Jag vet att jag klarar det, ändå tvivlar jag på mig själv, konstant. Jag får höra att jag är stark men jag känner mig inte stark.

Hur kommer jag ur detta?

 

[Malin_L]

Jag har inget bra sätt att tipsa om för att komma ur detta men herregud det är väl inte konstigt med allt du varit med om att det har satt spår!
Framför allt det som hänt på din förra arbetsplats.


Jag har inte varit med om alls såna otäcka saker men än idag har jag svårt med medarbetarsamtal och annan kontakt med chefer på grund av en dålig chef i början av min karriär. Sånt sätter sig!

Jag hoppas att din nya chef tar hand om dig på ett bra sätt och kan ser skillnad på okunskap och osäkerhet!

Jag hoppas att det går bra med hästen när det är dags!

Kram

 

[svea]

Förra året kantades av den ena jobbiga händelsen efter det andra med bland annat en älskad hund som gick bort, ett dåligt förhållande och en långdragen obehaglig arbetssituation där min chef beskyllde mig för saker jag inte gjort inför nya ledningen vilket jag inser nu har satt stora spår i mig och hur jag lever och mår i dag.
Jag brottas med ångest (medicinerar vid behov) och stress som aldrig förr och jag får katastrofkänslor om mycket och inget. Det låter ju kanske inte som hela världen,men jag kommer på mig själv att inte vilja ha ansvar på jobbet för jag vet inte om jag klarar av det (fastän jag egentligen vet att jag gör det), jag vill inte ta beslut, jag undviker konflikter och i pressade situationer blir jag tyst, och det uppskattas inte om man befinner sig i en diskussion med någon har jag märkt men jag blir så himla rädd för att säga fel saker, att säga något som får konsekvenser som förstör. Jag står inte upp för mig själv. Jag oroar mig ständigt för hur andra uppfattar mig, hur det jag säger och gör uppfattas. Dubbelkollar ofta att jag fattat saker och ting rätt vilket säkert får mig att verka osäker även på saker jag vet att jag kan och är säker på. Jag oroar mig ständigt för allt mellan himmel och jord som rör mitt liv, tex att förlora jobbet, ekonomin, mina djur, att förlora mitt boende, att vara i vägen, att vara "jobbig" på nåt vis, att synas och finnas för mycket.....ibland känns det som att jag vill göra mig osynlig för omvärldens ögon. Jag drar mig undan och gör mitt bästa för att inte synas och höras. Buke är en länk ut i världen som jag är väldigt glad för men ibland vill jag inte ens skriva eller synas här. Jag börjar känna att rädslan styr mitt liv till viss del.
Jag tappar i vikt när jag stressar för att jag tappar matlusten och inte äter. Under hösten/vintern har jag tappat 7 kg och ligger nu på 57 till mina 170. Det är för lite och jag trivs inte med att vara så smal...Jag har även en hel del stressrelaterad smärta som ger migrän som tär på mig. Jag har dock kommit med i en studie om smärthantering som jag hoppas kan hjälpa mig lite där.
Jag skulle vilja träffa kärleken och bilda familj men kan inte alls se hur någon kan tycka om mig för den jag är. Inte ens jag tycker om mig själv längre. Jag vågar inte ens försöka att träffa någon...

Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden? Ösa ur mig kanske, få ett råd eller två eller bara en kram...Hur jäkla tragiskt som helst, jag har funderat på att skriva detta i flera dagar men inte vågat i rädsla för att bli totalt överkörd härinne....Jag har lixom tappat bort mig själv totalt, det här är inte jag men tydligen är jag ändå såhär. På tisdag ska jag åka och operera hästen och jag är livrädd för allt som kan gå fel. Jag vet att jag klarar det, ändå tvivlar jag på mig själv, konstant.

Hur kommer jag ur detta?

Tror du att massage eller liknande skulle kunna hjälpa dig att slappna av lite, kanske lindra en del av smärtan? I så fall, försök att boka in ett par pass, gärna den lite mjukare sorten. Jag tyckte att det var himla skönt att få det när jag mådde som sämst i samband med min skilsmässa/utbrändhet.

En annan sak jag har märkt är att det inte är bra om balansen mellan psykisk och fysisk stress blir fel. Det är precis som när hästar inte rör på sig tillräckligt - de blir fnattiga och ser spöken överallt. Nu ska du inte träna för mycket om du äter dåligt och tappar vikt, men testa gärna vad som händer om du tar ut dig fysiskt ett par gånger.

Tror du att du skulle våga ta kontakt med en kurator på vårdcentralen, eller någon annan klok person som kan ge dig lite perspektiv på tillvaron och hjälpa dig att sortera bort åtminstone några rädslor?

Självklart kan någon tycka om dig för den du är, men utifrån det du skriver så är det inte dags för ett förhållande nu. Du behöver komma i bättre balans först, och (jag vet, det är klyschigt) lära dig att tycka bättre om dig själv för den du är. Nu är det andra människor än tänkbara partners som behövs för att lyfta dig i livet. Vänner, bekanta och proffs.

Stor stor kram. Jag tror också att du klarar det.

 

[Inglorion]

Förra året kantades av den ena jobbiga händelsen efter det andra med bland annat en älskad hund som gick bort, ett dåligt förhållande och en långdragen obehaglig arbetssituation där min chef beskyllde mig för saker jag inte gjort inför nya ledningen vilket jag inser nu har satt stora spår i mig och hur jag lever och mår i dag.
Jag brottas med ångest (medicinerar vid behov) och stress som aldrig förr och jag får katastrofkänslor om mycket och inget. Det låter ju kanske inte som hela världen,men jag kommer på mig själv att inte vilja ha ansvar på jobbet för jag vet inte om jag klarar av det (fastän jag egentligen vet att jag gör det), jag vill inte ta beslut, jag undviker konflikter och i pressade situationer blir jag tyst, och det uppskattas inte om man befinner sig i en diskussion med någon har jag märkt men jag blir så himla rädd för att säga fel saker, att säga något som får konsekvenser som förstör. Jag står inte upp för mig själv. Jag oroar mig ständigt för hur andra uppfattar mig, hur det jag säger och gör uppfattas. Dubbelkollar ofta att jag fattat saker och ting rätt vilket säkert får mig att verka osäker även på saker jag vet att jag kan och är säker på. Jag oroar mig ständigt för allt mellan himmel och jord som rör mitt liv, tex att förlora jobbet, ekonomin, mina djur, att förlora mitt boende, att vara i vägen, att vara "jobbig" på nåt vis, att synas och finnas för mycket.....ibland känns det som att jag vill göra mig osynlig för omvärldens ögon. Jag drar mig undan och gör mitt bästa för att inte synas och höras. Buke är en länk ut i världen som jag är väldigt glad för men ibland vill jag inte ens skriva eller synas här. Jag börjar känna att rädslan styr mitt liv till viss del.
Jag tappar i vikt när jag stressar för att jag tappar matlusten och inte äter. Under hösten/vintern har jag tappat 7 kg och ligger nu på 57 till mina 170. Det är för lite och jag trivs inte med att vara så smal...Jag har även en hel del stressrelaterad smärta som ger migrän som tär på mig. Jag har dock kommit med i en studie om smärthantering som jag hoppas kan hjälpa mig lite där.
Jag skulle vilja träffa kärleken och bilda familj men kan inte alls se hur någon kan tycka om mig för den jag är. Inte ens jag tycker om mig själv längre. Jag vågar inte ens försöka att träffa någon...

Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden? Ösa ur mig kanske, få ett råd eller två eller bara en kram...Hur jäkla tragiskt som helst, jag har funderat på att skriva detta i flera dagar men inte vågat i rädsla för att bli totalt överkörd härinne....Jag har lixom tappat bort mig själv totalt, det här är inte jag men tydligen är jag ändå såhär. På tisdag ska jag åka och operera hästen och jag är livrädd för allt som kan gå fel. Jag vet att jag klarar det, ändå tvivlar jag på mig själv, konstant. Jag får höra att jag är stark men jag känner mig inte stark.

Hur kommer jag ur detta?

Jag blir mest irriterad när folk tycker att man är stark för att man klarar av eller tar sig igenom svåra situationer. Man har ofta inte så mycket val! Hade man haft valet hade man antagligen undvikit många av dessa situationer. Däremot kanske man lär sig och får lite verktyg vilket gör att man kan hantera framtida situationer, men det tar ju stopp och blir för mycket efter ett tag även om man har mycket verktyg.

Jag har liknande problematik efter att det varit för mycket både privat och på jobbet de senaste åren, det blir liksom för mycket när det kommer för tätt. Känner igen mig i katastrof tänket och mycket annat.

Jag har börjat gå till en terapeut och hoppas att de kan hjälpa mig med hantera ångesten och stressen. Vi får se hur det går, ej medicinerade för tillfället men det är ett antal tillfällen där det känns som att jag skulle behöva ångestdämpande. Speciellt på nätterna när katastrof tänket kommer eller jag har sådan underliggande stress att hjärtat slår för snabbt för att jag ska kunna somna

 

[EmmaW]

Jag blir mest irriterad när folk tycker att man är stark för att man klarar av eller tar sig igenom svåra situationer. Man har ofta inte så mycket val! Hade man haft valet hade man antagligen undvikit många av dessa situationer. Däremot kanske man lär sig och får lite verktyg vilket gör att man kan hantera framtida situationer, men det tar ju stopp och blir för mycket efter ett tag även om man har mycket verktyg.

Känner igen mig så i det du skriver, jag gör det ju inte för att jag tycker det är kul eller spännande, utan för att jag måste. En del saker enbart för att överleva.
Häromdagen pratade vi på jobbet om föräldrar, jag berättade att jag brutit med hela familjen, det var inte lätt men man väljer inte sin familj helt enkelt och fick då höra att jag var så stark.....jag är inte stark, jag gjorde vad jag var tvungen för att överleva eftersom dom bröt ner mig totalt.

 

[EmmaW]

@svea
Jag har tyvärr inte råd ekonomiskt att unna mig massage.
Jag rider flera gånger i veckan, jag vill även springa och gå mer eftersom jag vet att jag mår bättre då men är så rädd för att tappa mer i vikt nu. Det blir en ond cirkel.

Jag står i kö till en kurator men man får bara 5 tillfällen och inte mer här på vc. Jag skulle nog må bra av en längre kontakt men kan inte se hur jag ska få till det och dessutom med en person som jag känner att jag kan prata med.

 

[Inglorion]

Känner igen mig så i det du skriver, jag gör det ju inte för att jag tycker det är kul eller spännande, utan för att jag måste. En del saker enbart för att överleva.
Häromdagen pratade vi på jobbet om föräldrar, jag berättade att jag brutit med hela familjen, det var inte lätt men man väljer inte sin familj helt enkelt och fick då höra att jag var så stark.....jag är inte stark, jag gjorde vad jag var tvungen för att överleva eftersom dom bröt ner mig totalt.

Ungefär så. Jag har brutit med brorsan. Det är otroligt jobbigt i kontakt med den övriga familjen för man är ju tydligen tvungen att umgås och ha kontakt med sin familj oavsett hur de beter sig Egentligen skulle jag behöva bryta med morsan också, hon har varit ett otroligt negativt och som du säger, nedbrytande inslag i hela mitt liv. Jag har provat, men det funkar inte. Efter några decennier där personen inte inser att deras lösning på problemen aldrig funkar, tror jag att det är rätt osannolikt att det kommer till en förändring.

Fem besök är ju ingenting Räknas det första besöket med i dem? Jag har åtta gratis genom universitetet men då räknas inte det första med då de bara försöker lokalisera vart problemet är då. Efter åtta besök utvärderar de dock i gruppen och tycker de att man behöver får man mer. Känner mig alldeles beklämd när jag hör om din situation när det kommer till det här. Känner mig också otroligt lyckligt lottad att universitetet jag är vid är en av dem som faktist tar den psykiska hälsan av både elever och personal på allvar!

 

[EmmaW]

Jag har inget bra sätt att tipsa om för att komma ur detta men herregud det är väl inte konstigt med allt du varit med om att det har satt spår!
Framför allt det som hänt på din förra arbetsplats.


Jag har inte varit med om alls såna otäcka saker men än idag har jag svårt med medarbetarsamtal och annan kontakt med chefer på grund av en dålig chef i början av min karriär. Sånt sätter sig!

Jag hoppas att din nya chef tar hand om dig på ett bra sätt och kan ser skillnad på okunskap och osäkerhet!

Jag hoppas att det går bra med hästen när det är dags!

Kram

Ja tyvärr sätter sig såna här saker sig hårt......Min nya chef är bra, jag tror hon förstår mer än hon säger. Ändå hade jag ångest i flera dagar inför ett planeringsmöte där vi alla ordinarie, samordnaren och chefen träffas för att planera för året. All kontakt med chefer ger mig i dag ett stort ångest och stresspåslag

 

[Inglorion]

@svea
Jag har tyvärr inte råd ekonomiskt att unna mig massage.
Jag rider flera gånger i veckan, jag vill även springa och gå mer eftersom jag vet att jag mår bättre då men är så rädd för att tappa mer i vikt nu. Det blir en ond cirkel.

Jag står i kö till en kurator men man får bara 5 tillfällen och inte mer här på vc. Jag skulle nog må bra av en längre kontakt men kan inte se hur jag ska få till det och dessutom med en person som jag känner att jag kan prata med.

Men springer du alls nu? Jag ska börja igen, har pga sjukdom (stress orsakade halsfluss med tillhörande feber i några omgångar och sedan operation av hasmandlar osv) inte lyckats på tre månader. Innan dess tog jag mig igenom 10km. Tycker att det hjälper med aptiten faktist.

Sen ser jag till att jag har saker hemma och på jobbet som är lätta att göra och jag får ner oavsett, för annars skippar jag mat även om jag är hungrig. T.ex. har jag alltid yoghurt (köper 1kg paket av naturell osötad eller grekisk yoghurt) och havregryn som jag kan göra gröt av. Då får jag i alla fall någonting i mig. Så det kanske kan funka att fundera ut vad du kanske lyckas äta oavsett och se till att det finns tillgängligt? Sen äta en riktig middag när du får till det ordentligt.

 

[EmmaW]

Men springer du alls nu? Jag ska börja igen, har pga sjukdom (stress orsakade halsfluss med tillhörande feber i några omgångar och sedan operation av hasmandlar osv) inte lyckats på tre månader. Innan dess tog jag mig igenom 10km. Tycker att det hjälper med aptiten faktist.

Sen ser jag till att jag har saker hemma och på jobbet som är lätta att göra och jag får ner oavsett, för annars skippar jag mat även om jag är hungrig. T.ex. har jag alltid yoghurt (köper 1kg paket av naturell osötad eller grekisk yoghurt) och havregryn som jag kan göra gröt av. Då får jag i alla fall någonting i mig. Så det kanske kan funka att fundera ut vad du kanske lyckas äta oavsett och se till att det finns tillgängligt? Sen äta en riktig middag när du får till det ordentligt.

Nej jag springer inte alls nu, kommer knappt en ut och går. Jag rör mig ju ändå varje dag på jobbet, ridning, gården osv men jag vet att det egentligen inte räcker. oavsett gör det ingen skillnad på min aptit dessvärre.
Jag försöker med ha lättillgänglig mat hemma men det hjälper inte mycket. Ibland äter jag inte förränpå kvällarna och då har jag ändå jobbat och ridit under dagen utan att känna minsta hunger.

 

[EmmaW]

Fem besök är ju ingenting Räknas det första besöket med i dem? Jag har åtta gratis genom universitetet men då räknas inte det första med då de bara försöker lokalisera vart problemet är då. Efter åtta besök utvärderar de dock i gruppen och tycker de att man behöver får man mer. Känner mig alldeles beklämd när jag hör om din situation när det kommer till det här. Känner mig också otroligt lyckligt lottad att universitetet jag är vid är en av dem som faktist tar den psykiska hälsan av både elever och personal på allvar!

Önskar att det vore så här. Jag kan givetvis få en kontakt via företagshälsan men efter allt som skett med jobbet så har jag inget förtroende kvar för dom. Och jag vet inga andra vägar att gå. Jag tror dom räknar 5 besök utöver det första här.

 

[athena_arabians]

@EmmaW: Jag håller med @Inglorion, vad ska man göra istället?! Lägga sig ner och göra inget är liksom inte ett alternativ!

Kan du vid ett neutralt och lugnt tillfälle förklara för din chef att planeringssituationer osv är jobbiga för dig pga vad du varit med om tidigare? Hen lär ju veta att din tidigare chef är en idiot och du behöver ju inte dra allt i detalj utan bara att ditt självförtroende är lite stukat för tillfället?

 

[EmmaW]

@EmmaW: Jag håller med @Inglorion, vad ska man göra istället?! Lägga sig ner och göra inget är liksom inte ett alternativ!

Kan du vid ett neutralt och lugnt tillfälle förklara för din chef att planeringssituationer osv är jobbiga för dig pga vad du varit med om tidigare? Hen lär ju veta att din tidigare chef är en idiot och du behöver ju inte dra allt i detalj utan bara att ditt självförtroende är lite stukat för tillfället?

Hon vet att min förra chef är en idiot. Och jag märker att hon vet att jag är försiktig av mig och knappast är bråkig. Det gjordes ju en arbetskadeanmälan i samband med det som skedde med förra chefen och jag antar att hon tagit del av den.
Men jag är feg och vågar inte. Jag är fastanställd men stationerad på ett gravvik och har sökt fast placering på chefens förslag där jag jobbar nu då hon vill ha mig kvar. Jag vill inte äventyra det för jag vill vara kvar där jag jobbar nu. Om jag visar mig "svag" kanske jag inte får den fasta placeringen och måste byta arbetsplats inom ett år igen.

 

[EmmaW]

Så hur gör man om man vill ha en längre samtalskontakt? Måste man bli inskriven på psyk för det? Då avstår jag hellre för här är dom inget att hänga i granen...

 

[Sonic76]

Så hur gör man om man vill ha en längre samtalskontakt? Måste man bli inskriven på psyk för det? Då avstår jag hellre för här är dom inget att hänga i granen...

Vad tror du om att prata med en präst?
De pratar ju inte religion om man inte vill det.
De flesta är ju utbildade inom samtalsterapi och riktigt vettiga.

 

[Artax]

KRAM! Jag vet hur det är att leva med katastroftankar. För mig hjälpte KBT väldigt effektivt. Du har inte möjlighet att få hjälp via företagshälsovården?

Och: ställ larm var tredje-fjärde timme, och när det ringer, ät något - vad som helst, bara en mandel eller liknande pyttemängd kan hjälpa till att få igång en vana. Det spelar verkligen ingen roll vad du äter, bara du lyckas peta i dig någonting regelbundet.

 

[EmmaW]

Vad tror du om att prata med en präst?
De pratar ju inte religion om man inte vill det.
De flesta är ju utbildade inom samtalsterapi och riktigt vettiga.

Jag gjorde det en period men tyckte inte att det gav så mycket tyvärr. Jag tror mycket handlade om att hon jag pratade med flyttade tilll andra sidan landet. Att hela tiden börja om med någon ny ger inte så mycket. Jag har mycket i bagaget som skulle behöva bearbetas men att hela tiden börja om ger inget. Sen är det väldigt viktigt att hitta rätt person att prata med och dom har genom åren varit extremt fåtal , gemensamt har varit att dom byter jobb eller så ger inte landstinget fler samtal.

 

[EmmaW]

KRAM! Jag vet hur det är att leva med katastroftankar. För mig hjälpte KBT väldigt effektivt. Du har inte möjlighet att få hjälp via företagshälsovården?

Och: ställ larm var tredje-fjärde timme, och när det ringer, ät något - vad som helst, bara en mandel eller liknande pyttemängd kan hjälpa till att få igång en vana. Det spelar verkligen ingen roll vad du äter, bara du lyckas peta i dig någonting regelbundet.

Jag har inget förtroende alls för företagshälsovården och vill aldrig mer vända mig dit. Jag kan absolut testa kbt men den lilla kbt man erbjuds på vc har jag redan testat och ssk sa att hon inget kunde göra eftersom jag har verktygen redan. Problemet är väl en del av att verktygen jag har inte riktigt räcker till.

Hur fick du kbt?

Jag har testat och det funkar inte med maten. Jag får bara ett ännu större motstånd till att äta och dricka då.
Försöker avdramatisera det hela och bara äta och dricka när jag kan. Försöker truga mig med att äta så fort jag blir sugen på vad jag än vill ha.

 

[Artax]

Jag har inget förtroende alls för företagshälsovården och vill aldrig mer vända mig dit. Jag kan absolut testa kbt men den lilla kbt man erbjuds på vc har jag redan testat och ssk sa att hon inget kunde göra eftersom jag har verktygen redan. Problemet är väl en del av att verktygen jag har inte riktigt räcker till.

Hur fick du kbt?

Jag har testat och det funkar inte med maten. Jag får bara ett ännu större motstånd till att äta och dricka då.
Försöker avdramatisera det hela och bara äta och dricka när jag kan. Försöker truga mig med att äta så fort jag blir sugen på vad jag än vill ha.

Jag gick i KBT privat. Kostsamt men mycket mer effektivt än jag varit med om via landstinget, så värt varenda krona. Men det är ju förstås inte alla som har möjlighet att göra så.

Bra att du hittat ett sätt med maten! Om du har lättare att dricka än att tugga finns helt ok näringsdrycker på apoteket, när jag hade noll aptit brukade jag dricka lite av en sån då och då utspritt över dan.

 

[Fibusen]

Åh vad jag känner igen mig! Senaste 2 åren har varit katastrof! Fick avliva min hund, hästen dog, skilsmässa med massa massa bråk, sonen som hamnar i kläm, träffar en ny och allt barkar ur bland exen, blir lämnad igen, kaos på jobbet osv osv.

Jag slutar också äta när det blir för mycket, vilket resulterade i viktras på 25 kg. Visserligen behövde 15 kilo bort... Väger nu som dig, och är 2 cm längre.

Allt började ordna upp sig i våras, med allt runt omkring, men jag själv står ju fast i skiten. Känns som om jag inte kommer någonstans, och allt har gjort mig så rädd och osäker. Jag började äta medicin men jag slutade med dom eftersom jag gick upp i vikt. (Jag har tyvär utvecklat nån slags vikthets under det hela också...) Annars så hjälpte medicinen helt ok, och jag fick börja sova på nätterna igen.

Nu i helgen har jag haft världens depp så jag har inte fått något i magen alls sen fredag frukost, mer än nån dl Cola. Är verkligen på bristningsgränsen just nu igen. Och jag känner mig så jävla värdelös och otacksam, för i princip allt runt om mig har faktist blivit riktigt bra. Jag borde inte vara "otacksam". Jag borde inte bryta ihop och störtgrina längre. Men jag gör det, och det känns som jag fastnat. Och det i sin tur ger ännu mer ångest, att det aldrig ska gå över, för nu är ju livet bra liksom, och endå kan jag inte få må bra...

Det känns bara så hopplöst...