Nu är dom borta :-(

[palle]

Våran vackra Ebbas envisa "förkylningar" visade sej vara skivepitelscarcinom i halsen.

Den orskade att halsen blivit förkalkad så hon inte kunde svälja....

Såg också att efter en veckas sjukhusvistelse så hade våran 16 årige Turkiske Van Plutten tacklat av något otroligt.
Han kunde nästan inte gå rakt utan vinglade än hit än dit när han skulle gå.
Dessutom "missade" han pinkelådorna...
Mager var han också, alltså ännu mer mager än när vet tittade på honom för ca 1 månad sedan...

Så i morse straxt efter 9 fick bägge 2 somna in tillsammans.

Vill ge en stor eloge till våran Distriktsveterinärer som åtog sej det innan dom gav sej ut på sina ordinarie uppdrag.

EBBA

PLUTTEN


R I P mina älskade vänner

 

[Reykur]

Sv: Nu är dom borta :-(

Jag beklagar verkligen sorgen Det gör ont att förlora vänner..

 

[palle]

Sv: Nu är dom borta :-(

Tack, vet dock inte om jag kommer att kunna somna i kväll utan min Plutten på armen.... han låg där i hela sitt liv...

Och Ebba, den vackra scotten jag fick vänta på i flera år innan hon äntligen föddes

 

[katarina_dacke]

Sv: Nu är dom borta :-(

Usch din stackare, jag vet att det är svårt men tänk på att du gjorde det rätta, du tog bort dom innan de led. jag fick tårar i ögonen när jag läste tråden

 

[aiquen]

Sv: Nu är dom borta :-(



*tröstkramar*

 

[HarryBarry]

Sv: Nu är dom borta :-(

Florlorade min i maj i njursvikt och det är fortfarande tomt efter henne... men nu värmer minnen och gamla bilder, och man vet att man gjorde det enda rätta, inte ska de behöva lida i onödan..

Skickar stora tröstkramar!

 

[Heulwen]

Sv: Nu är dom borta :-(

Fina kissarna!
Beklagar verkligen sorgen.

 

[palle]

Sv: Nu är dom borta :-(

Tusen tack, era kramar och tankar värmer...

Sitter här just nu och hoppas att jag nu blivit så pass trött att jag somnar trots att jag inte har någon på min arm

Fy sjutton alltså.... sitter, eller ligger, bara och tittar rätt ut i tomma intet.... är bara så himla trött...

Det här känns nästan värre än när min gamla häst gick bort för 3.5 år sedan, och hene hade jag haft dryga 20 år...

Men Plutten var vid min sida under resten av dygnet då han föddes i samma veva som jag först blev förlamad av min nackdiskbråck och sen under hela processen med läkare, försäkringskassa m.m. fända fram till sjukpensionen... Han var med mej hemma och gav mej tröst och stöd under alla dom åren.... Käner mej "stympad" på något vis just nu...

Och ont i huvudet har jag också.... bläää.

Nä nu blir det nog natti natti ändå...

Tar med mej erat stöd...

 

[MissFideli]

Sv: Nu är dom borta :-(

Men usch vad hemskt!!
Jag vet precis hur det är, fick ju ta bort min älskade huskatt för 2 år sen.

Massor av kramar från oss här i Örebro iaf

 

[Sassy]

Sv: Nu är dom borta :-(

Jag bävar för den dagen det är dags, det är ofattbart att man kan knyta så starka band med "en liten katt".

 

[palle]

Sv: Nu är dom borta :-(

Tack än en gång.

Trodde att det skulle kännas lite bättre efter några dagar men det känns bara värre och värre...

Sitter bara och tjuter hela dagarna när jag är ensam

Har t.o.m. tackat nej till 2 superfina kattungar, trots att dom nu kommer att gå på export

Orkar bara inte med någon ny kattunge just nu... fast jag tidigare ALLTID "tröstat" mej med att skaffa en annan så fort som möjligt...

Är ju inte "utan" katter, men just nu har jag asbolut ingen som jag kan kalla "bara min", och som jag följt sen den föddes.

Digger är ju Husses, så han "räknas" inte....

Fast jag kanske är bara "löjlig" som har svårt at fästa mej så där supertajt med en katt jag inte följt på nära håll sen den föddes.

Har dock aldrig haft problem med att sälja mina uppfödningar, då jag ju vet att dom bara är till "låns".
Och sen är det bara så himla mysigt att se hur glada dom nya ägarna blir

Men det är väl bara att acceptera at livet nu år in i en ny fas...

PostPlutten...

För var han inte runt mina fötter satt han på min arm, fast jag brukade sätta ifrån mej honom medans jag lagade mat... Han kunde ju bränna sej då

Det var han som la sej närmast mej efter alla mina operationer, och som vaktade så ingen annan kom för nära.... han brukade t.o.m. krypa in och ligga vid min sida, under den träkonstruktionen som min far gjorde så inga katter av misstag skulle landa på min mage när jag sov... Den var även utmärkt att ställa mat på, åt mej alltså, efter att jag puttat bort katterna som låg uppepå förståss...

Tänk att det nu är 16 år sedan vi förtvivlat höll på och handmatade honom och hans kullsyster, hon fick bröstcancer för några år sedan och togs då bort...
Så jag har i princip burit honom på armen sen han var ca 2.5 dag gammal.
Gissa om min arm känns... tom...