NPF-vänliga träningsformer

[Kivina]

Jag var brutalt otränad i somras och kände verkligen att jag behövde komma igång med träning på grund av stillasittande arbete. Jag började ta PT-pass en gång i veckan. Ett par månader senare la jag till ett eget pass på gymmet utifrån program av PTn, med samma övningar som vi gjort gemensamt. För mig har det här funkat bra eftersom jag dels har en fast tid att hålla mig till i veckan (jag hade turen att kunna styra tiden själv, så den passar perfekt utifrån mitt jobb och övrigt liv). Den andra tiden är mer flexibel, men jag vet vad jag ska göra när jag kommer till gymmet. Det finns en färdig plan helt enkelt. Jag varvar två övningar, så när jag vilar från den ena, tränar jag andra muskelgrupper. Vilket gör att träningen också blir väldigt effektiv.

 

[Niyama]

Jag har ADD och autism och har aldrig förstått tjusningen med fysisk ansträngning - i stunden är det enbart obehagligt. Träning hänger dock över mig som ett "måste" och ett "borde". Jag är en fantatstisk nybörjare (hej hyperfokus!) och en helt värdelös medelmåtta. Jag är okoordinerad och kravkänslig med dålig startmotor och helt utan pannben. Peppigt tjoande som väcker tävlingsinstinkt och motivation hos andra, får mig att vilja sätta mig ner och gråta i frustration.
Och ja! På sikt så mår jag bättre av att träna! Men den motivatorn fungerar ungefär lika bra för mig som den hade gjort för en hundvalp ("varför lär du dig aldrig att sitta på kommando? du får ju din belöning om ett halvår!").

Så vad finns det för NPF-vänliga träningsformer? Eller kanske motionsformer är ett bättre ord? Något som går tillräckligt långsamt och lätt för min motvilliga kropp och hjärna. Något som har en struktur och rutin som hjälper min startmotor. Något där man slipper pepptalk och tävlingsmoment. Och som får plats i en vardag med eget hushåll, heltidsjobb med pendling och andra (roligare) intressen.

Jag vet inte riktigt vad du menar med NPF-vänlig? Det du beskriver låter som hur många som helst är, utan diagnos.

Jag gillar inte heller peppigt tjoande. Är känslig för intryck och orkar inte med för många människor. Jag insåg att jag gillar gymträning när jag tränar på ett litet gym på tider där det är väldigt lite folk. Aldrig gruppass. Annars yoga? Antingen själv hemma eller gå på yoga. Går du en kurs har du en tid att passa (kanske större chans att det blir av?), det är lugnt och långsamt.

Jag gillar också löpning och skidåkning, i sin ensamhet får man lugn och fritt från peppigt tjoande. Springa går att göra var som helst. Men kanske svårare att få det att bli av?

 

[Lavinia]

Kanske parkour kan passa?
Jag har inte testat det själv, men många gillar det.

 

[monster1]

Jag har ADD och autism och har aldrig förstått tjusningen med fysisk ansträngning - i stunden är det enbart obehagligt. Träning hänger dock över mig som ett "måste" och ett "borde". Jag är en fantatstisk nybörjare (hej hyperfokus!) och en helt värdelös medelmåtta. Jag är okoordinerad och kravkänslig med dålig startmotor och helt utan pannben. Peppigt tjoande som väcker tävlingsinstinkt och motivation hos andra, får mig att vilja sätta mig ner och gråta i frustration.
Och ja! På sikt så mår jag bättre av att träna! Men den motivatorn fungerar ungefär lika bra för mig som den hade gjort för en hundvalp ("varför lär du dig aldrig att sitta på kommando? du får ju din belöning om ett halvår!").

Så vad finns det för NPF-vänliga träningsformer? Eller kanske motionsformer är ett bättre ord? Något som går tillräckligt långsamt och lätt för min motvilliga kropp och hjärna. Något som har en struktur och rutin som hjälper min startmotor. Något där man slipper pepptalk och tävlingsmoment. Och som får plats i en vardag med eget hushåll, heltidsjobb med pendling och andra (roligare) intressen.

Orientering? Som en skattjakt varje gång, eller något som är i kursform typ dans, yoga etc

 

[Hippocampus]

Håller med om roddmaskin! Funkar bra. Jag håller dock på med lagidrott men ”stänger av peppande” då jag blir tokig på det.

 

[Sharpless]

Det är alltid svårt det där med vad som är "NPF-vänligt", eftersom vi alla är olika. För min del har det inte varit något större problem att stå ut med gruppträning*, det största problemet har varit att faktiskt komma iväg till träningen överhuvudtaget, vilket gjorde att jag hade lättare med gruppträning, för då hade man ju bokat en plats. Jag körde både bodypump och spinning, men slutade med bodypump pga ny instruktör, och spinning så tyckte min särbo att jag verkade bli så trött av, så blev slut på det också. Till och från kommer jag iväg till gymmet och kör lite på egen hand, men när jag tappat rutinen pga sjukdom, eller för att det hände något annat de dagar jag brukade köra, så tar det emot så mycket att komma igång igen.

Min tanke är att det kanske blir lättare om du har någon som ser till att du kommer iväg, någon kompis som kan hänga på att träna. Inte för att peppa, utan för att ni bestämt att ni ska träna tillsammans, och då ska det minsann tränas tillsammans.

* Men det kräver ju att man hittar en träningsform och en instruktör som passar en själv.

 

[Crossline]

Känner så igen mig i det du skriver! Jag har adhd och min svårighet är startmotor och att fortsätta när målet är uppnått.

Jag gillar ändå att löpträna, men varje pass är vidrigt att påbörja. Till det har jag ett enormt pannben som gör att jag kan springa tills jag kräks, flera pass i veckan, men så fort jag når mitt mål så självdör jag. För då finns det ingen statistik att sabba längre, inga siffror att förstöra och alla pass är utförda.

Jag vet inte vad jag hade gjort på ett gym ens.

 

[Mkb]

Nycirkus, friidrott eller liknande med brett upplägg och olika saker att prova. Tröttnar man på en gren, vare sig det är häcklöpning, höjdhopp, akrobatik eller att gå på lina, då kan man bara gå vidare till nästa disciplin. Den evige nybörjaren. Av dessa två förslag så är det antagligen nycirkus som har mindre (noll?) av det där tävlingsmomentet du vill undvika.