Nojig inför medarbetarsamtal

[Sissa]

Eller som det heter på mitt företag *Företagets namn* Talk.

Vi har ett "talk" en gång om året mellan chef och medarbetare. Då tar vi upp hur det gått, hur medarbetaren utvecklats, vilka utvecklingsmöjligheter och viljan till utveckling som finns osv. Som på alla jobb antar jag.

Förr om åren har jag varit positiv, självsäker och trygg inför dessa samtal. Förra året hade jag precis fått mer ansvar och var tvungen att lära mig nya saker vilket jag gillar. Det gäller löpande, jag måste läsa in mig på nya saker hela tiden. Jag är ansvarig för min lilla avdelning inom vår grupp. Under högsäsong, april till och med oktober har jag hjälp ungefär en dag i veckan samt med lite rutinmässiga praktiska göromål. För övrigt är det lagom arbetsbelastning för en person.

För tillfället är jag sjukskriven 75% och ska så vara april ut. Som tur är har säsongen inte kommit igång än eftersom den är väderberoende och vintern biter sig kvar. I maj är planen att gå upp på 50% arbete, eventuellt 75%. Blir det inte 75% i maj så hoppas jag på juni. Jag kommer troligen inte kunna jobba mer än 75% på mycket lång tid. Eventuellt blir det sjukersättning (fd förtidspension) på 25% i framtiden.

Nu till mina funderingar kring samtalet. Jag har ångest och panik inför det! Jag försöker intala mig själv dagligen när jag går hem efter mina få timmar att jag jobbar så lite just nu för att jag måste tänka på min hälsa. Att jag tar ansvar för min situation. Samt att det faktiskt är bra för företaget att jag försöker hitta en långsiktig lösning på en fungerande arbetssituation. Målet är att stadigvarande kunna jobba 75% utan skov i sjukdomen med påföljande sjukskrivning som jag får om jag går på för hårt som jag gjort tidigare. Jag jobbar stenhårt på att bli bra. Äter bra, vilar, är ute i dagsljus varje dag, yogar, mediterar, går på egen betald KBT och sätter in ny (tung) medicin och gör andra saker dagligen som jag mår bra av och som förbättrar min hälsa.

Trots mina försök till positiva tankar vill de inte förankra sig i mig ordentligt. Jag känner mig som en svikare och loser som jobbar så lite. Som är sjukskriven. De andra på jobbet jobbar ju sina 40 timmar.

Vad ska jag ha för inställning på medarbetarsamtalet så att det inte enbart kommer att handla om att jag är sjuk? Kan jag se till att styra in det på jobbet och mina tankar kring hur min avdelning ska skötas? Jag är den på avdelningen som kan det som ska skötas där. Vi har ganska uppdelade arbetsuppgifter, på gott och ont.

Företaget har inte behövt anställa vikarie under tiden jag varit sjukskriven på grund av lågsäsongen. En kollega har kunnat göra det lilla som funnits med support av mig via telefon och mejl.

Det är en dålig utgångssituation att känna sig dålig och värdelös inför ett medarbetarsamtal på grund av sjukskrivningen. Arbetsuppgifterna vet jag att jag klarar av och jag tycker mycket om mitt jobb vilket min chef vet.

Kan någon ge mig konkreta tips på hur jag ska hantera samtalet?

 

[escodobe]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Fokusera på jobbet skulle jag säga (som bara varit på 1½ utvecklingssamtal!) du verkar ju ha bra koll på läget även om du råkat vara sjuk.

 

[Sissa]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Fokusera på jobbet skulle jag säga (som bara varit på 1½ utvecklingssamtal!) du verkar ju ha bra koll på läget även om du råkat vara sjuk.

Simple as that Jo, koll har jag. Ingen kund eller medarbetare har blivit lidande på grund av sjukskrivningen eftersom den sammanfallit med lågsäsong. I princip stiltje på min avdelning. Jag verkligen avskyr att inte ha koll. Jag är strukturerad när det är ruljans.

 

[lady_vip]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Jag tycker du ska vara lugn. Jag sitter på arbetsgivarsidan och för mig är det mycket värre med en person som går på och envetet vill jobba 100% men inte har kapacitet för detta pga sjukdom. En person som du, som tar ansvar för sin situation och är sjukskriven så att man faktiskt har möjlighet att ordna en vikarie (vilket iaf inte vi får för korttidsfrånvaro med däremot vid långtidsfrånvaro) hade jag inte lagt någon som helst press på. Det är upp till arbetsgivaren att ordna så att arbetet fungerar.

 

[Sissa]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Jag tycker du ska vara lugn. Jag sitter på arbetsgivarsidan och för mig är det mycket värre med en person som går på och envetet vill jobba 100% men inte har kapacitet för detta pga sjukdom. En person som du, som tar ansvar för sin situation och är sjukskriven så att man faktiskt har möjlighet att ordna en vikarie (vilket iaf inte vi får för korttidsfrånvaro med däremot vid långtidsfrånvaro) hade jag inte lagt någon som helst press på. Det är upp till arbetsgivaren att ordna så att arbetet fungerar.

Om du visste vad skönt det är att höra dina ord ur chefssynpunkt! Jag försöker verkligen intala mig att jag tar ansvar. Jag VILL ju jobba och vara en att lita på. För att det ska gå, måste jag må bra. Det har varit ett stort arbete för mig att inse att jag troligen inte blir 100 procents arbetsför utan endast 75 procent. Att inse att mitt värde ligger i min person och inte i mina timmar på jobbet är svårt. Fortfarande.

Min chef är tyvärr ganska svag som chef (om än mycket sympatisk och empatisk) och lämnar över för mycket ansvar på sina medarbetare. Nu har han ju sluppit fixa vikarie, men han frågar aldrig hur det ser ut inför framtiden och hur jag mår till exempel. Om jag tar upp det är han förstående och trevlig.

 

[lady_vip]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

För min del hade det kvittat om du arbetade 50% eller 100%, så länge det fungerar ur arbetssunpunkt såklart. Jag har hellre en fungerande person på 50 procent än en person som inte orkar 100 procent och är borta mycket. Jag tror faktiskt att de flesta arbetsgivare håller med.

Jag har själv arbetat ganska mycket med en person i min grupp som inte kan arbeta mer än absolut max 75 procent pga sin hälsa. Personen vet att denna inte kan arbeta fullt, men eftersom de inte tidigare krävt utredning från arbetsgivarsidan så har personen fått truga på och haft MASSOR av korttidsfrånvaro. Nu har vi arbetat som man ska med ett sådant här ärende och personen är nu sjukskriven 50 procent och fungerar på ett tillfredsställande vis. Tyvärr är läkaren på och menar att personen nog kan gå upp till 75, men jag kommer försöka sluta upp bakom där och se om vi kan lösa det till 50 trots allt.

 

[Sissa]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Hoppas du kan vara till hjälp för personen. Ett bra samarbete med läkare och FK är grunden för att det ska fungera bra.

Det kanske är så för min arbetsgivare också, att denne struntar i om jag jobbar 75 eller 100 procent bara jobbet funkar. Jag har inte tänkt på det ur den synvinkeln. Sedan har jag dåligt samvete, rent av skäms, inför mina arbetskamrater för att jag är sjukskriven och endast kommer jobba 75% (troligen). Detta trots att de sköter sina arbetsuppgifter och jag mina. De behöver inte bry sig om mina kunder och mina uppdrag. Undrar hur mycket min bakgrund med en hårt arbetande förälder som inte hade en sjukdag. Bara när han hade hjärtinfarkt och fick ligga inne...

 

[escodobe]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Jag håller helt med, från medarbetarsidan! Hellre någon man vet är borta eller bara jobbar en viss procent än att behöva paniklösa kortidsfrånvaro.

 

[Sissa]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Jag håller helt med, från medarbetarsidan! Hellre någon man vet är borta eller bara jobbar en viss procent än att behöva paniklösa kortidsfrånvaro.

Jo, det är jobbigt att sätta sina arbetskamrater i skiten. När jag jobbade 75% en längre period innan jag blev sjukskriven i januari hade jag i princip ingen sjukfrånvaro. Det ska jag lägga till positiva listan med att arbeta deltid.

 

[Petruska]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Kan jag se till att styra in det på jobbet och mina tankar kring hur min avdelning ska skötas? Jag är den på avdelningen som kan det som ska skötas där. Vi har ganska uppdelade arbetsuppgifter, på gott och ont.

Företaget har inte behövt anställa vikarie under tiden jag varit sjukskriven på grund av lågsäsongen. En kollega har kunnat göra det lilla som funnits med support av mig via telefon och mejl.

Det där tycker jag låter som väldigt lämpliga saker att prata om. Då visar du ju också att du bryr dig, att ditt problem inte är att du är oengagerad i arbetet. Någon som arbetar 50% eller mindre med engagemang, har ju med stor sannolikhet intressantare synpunkter och idéer än någon som arbetar heltid oengagerat.

Sen är det väl också ett lämpligt tillfälle att prata om hur du ser på din situation framöver. Om du stadigvarande arbetar deltid sedan, hur ser du då på hur din roll ska definieras och sådant?

 

[Sissa]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Det där tycker jag låter som väldigt lämpliga saker att prata om. Då visar du ju också att du bryr dig, att ditt problem inte är att du är oengagerad i arbetet. Någon som arbetar 50% eller mindre med engagemang, har ju med stor sannolikhet intressantare synpunkter och idéer än någon som arbetar heltid oengagerat.

Sen är det väl också ett lämpligt tillfälle att prata om hur du ser på din situation framöver. Om du stadigvarande arbetar deltid sedan, hur ser du då på hur din roll ska definieras och sådant?

Arbetar jag 75% kan jag fortsätta vara ansvarig för avdelningen och ha full koll. Detta innebär att jag måste ha hjälp en dag i veckan med rutinarbete som jag skrev tidigare. Det är inget problem för företaget att frigöra en av de andra en dag i veckan. Att fortsätta med nuvarande arbetsuppgifter och ansvarsnivå vill jag absolut!

Skulle jag arbeta endast 50% stadigvarande behövs det antagligen ändring i hur min avdelning sköts. Antingen fortsätter jag ha det övergripande ansvaret och kollen och får mer hjälp, eller så tar någon annan över ansvaret. Båda de varianterna blir problematiska för företaget. Det är verkligen ett skräckscenario. Jag vill ha ansvar och vara tvungen att lära mig nya saker och styra mitt arbete själv. Att gå och utföra ett rutinjobb som någon annan har kollen på, nej tack!

Bra att du påpekar det. Jag ska försöka fokusera på mitt engagemang och låta chefen förstå att jag har en plan för framtiden. Rent krasst är han väldigt beroende av mig. Jag behöver bara känna mig stark och positiv vid samtalet. Det är fan inte lätt när jag bara jobbar 25%. Det finns ju liksom en anledning till att jag gör det.

 

[Hermelin]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Jag förstår känslan av obehag inför samtalet. Men jag tror inte att du ska vara orolig. Du visar ju tydligt att du är ambitiös och har idéer om hur din situation ska hanteras. Vilket är precis vad man vill höra som chef.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Var ärligt. Börja med att berätta att du tycker det känns... otillfredsställande?... att vara sjukskriven och att du gärna vill prata om situationen runt detta.

Det verkar ju som du har mycket tankar runt detta, och vem är då bättre att diskutera med än den det berör? Låt samtalet bli konstruktivt, låt dina idéer komma fram och berätta om dina önskemål. Har du bra chef så kommer detta att bli ett av de bättre samtalen.

 

[Sissa]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Jag förstår känslan av obehag inför samtalet. Men jag tror inte att du ska vara orolig. Du visar ju tydligt att du är ambitiös och har idéer om hur din situation ska hanteras. Vilket är precis vad man vill höra som chef.

Ja, usch vad obehagligt det är att betygsätta sig själv.

Jag sitter just nu med formuläret med hundra frågor där jag ska värdera min kompetens, personlig effektivitet, kommunikation och samarbete, övergripande prestation, utvecklingsmöjligheter, affärsinriktning osv på en skala från 1 till 6. 1=klart under, 6=klart över. Förra året hade jag genomgående ganska höga poäng. Både av mig och chefen. Nu vet jag inte hur jag ska resonera. Jag har ju en plan för återgången till mitt arbete, med stöd av läkare och FK. Min chef har även varit på möte med dessa två och mig. När jag väl arbetar fulltid som för mig varit 75% senaste året har det funkat bra med allting. Potential för förbättring finns alltid så klart. Men hur sjutton ska jag poängsätta "visar en god övergripande prestation" nu när jag jobbar 25%? Prestationen är ju inte särdeles stor om man säger så.

Poängteras bör att min sjukskrivning inte har något med arbetsplatsen eller arbetets art att göra. Det vet självklart min chef. Jobbet är troligen bland det bästa jag kan ha med mina förutsättningar.

Det skulle kännas betydligt lättare om jag var fullt arbetsför och kunde basera bedömningarna på vad jag utför just nu, och inte vad jag kommer att prestera. Tänker jag efter så ska väl det här samtalet handla om året som gått samt mina planer och mål för framtiden. Inte bara om hur det är just nu. *försöker peppa mig själv*

 

[Sissa]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Var ärligt. Börja med att berätta att du tycker det känns... otillfredsställande?... att vara sjukskriven och att du gärna vill prata om situationen runt detta.

Det verkar ju som du har mycket tankar runt detta, och vem är då bättre att diskutera med än den det berör? Låt samtalet bli konstruktivt, låt dina idéer komma fram och berätta om dina önskemål. Har du bra chef så kommer detta att bli ett av de bättre samtalen.

Det är oundvikligt att ta upp sjukskrivningen. Du har rätt i det. Det är självklart väldigt viktigt för min chef att få en inblick i hur min situation ser ut just nu och kommer se ut. Jag har en aning svårt att veta hur personlig jag ska bli och hur mycket jag ska ta upp gällande behandling, medicinering osv. Vad bör jag berätta och vad ska jag hålla för mig själv? Ska jag vara helt transparent? I och för sig är han ganska insatt trots att det var ett tag sedan vi pratade. Han har träffat min läkare och FK-tant och fick en bra genomgång då. Till exempel togs det upp att jag troligen endast kommer kunna jobba max 75% i framtiden vilket han var ok med. Han fick också veta att jobbets art och arbetssituationen inte är orsaken till min sjukskrivning. Det borde kännas bra för honom. Han känner till min diagnos. Men. Men! Det skriker i mitt inre att jag är en svikare. När jag fick jobbet var jag stabil och berättade från dag ett om min diagnos. Jag fungerade bra på jobbet i några år utan några som helst skov. Efter min pappas död för två och ett halvt år sedan har jag varit ganska svajig och inte riktigt återhämtat mig. Jag kan ju inte lova något till 100 procent heller vilket känns som ett problem. Det jag kan säga är hur jag vill att det ska bli, dvs upp till 50% snart och upp till 75% senast i juni och att jag tror att jag har bättre redskap att hantera min situation nu än jag hade tidigare.

 

[ullo]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Du ska utgå från just de 25% du jobbar. Du ska INTE jämföra med hur mycket du skulle kunna göra om du jobbade 40h, utan du ska tänka utifrån vad en person realistiskt kan tänkas göra på 10h per vecka. Ställ inte högre krav på dig än vad du skulle göra på en kollega eller en kompis som jobbade 25%.

Jobbar du bra de timmar du är där eller stirrar du förvirrat och får inget gjort?
Levererar du dina 8-10 timmars arbete per vecka eller fikar du dig trött?
Är du vänlig och hjälpsam mot dina kollegor eller vrålskriker du omotiverat åt de som ställer frågor?

Sätt upp realistiska mål inför vart du vill nå närmaste året. Glöm hur det var förra året, den situationen finns inte längre. Acceptera vart du faktiskt är idag, och tänk efter vad som är vettigt att försöka nå närmaste året. Är det att prova 50% över sommaren, och om det gå bra så testa 75% i höst? Är det att sluta med vissa av dina sysslor idag och istället sikta in dig på några andra sysslor? Är det att vidareutbilda dig på ett visst område genom en kurs? Är det att träna på nåt strukturerat sätt 3 gånger i veckan så att kroppen mår bra?

Men acceptera först och främst vart du är idag. Det är jättejobbigt när livet inte blev som man hade tänkt sig, och det måste få sörjas och accepteras att man blev en annan än vad den man hade planerat att man skulle vara. Men det är också skönt i själen när acceptansen finns där, och då blir det även lätt att se vägarna framåt och möjligheterna som faktiskt finns kvar.

Och i din situation hade jag varit helt transparent. När jag blev sjukskriven var det ett sätt för mig att tvinga mina chefer och mina kollegor att förstå min situation och inte av gammal rutin pusha mig i mina gamla hjulspår. Jag diskuterade mediciner och biverkningar med alla som ville lyssna, beskrev symtom och behandlingsvarianter, pratade ärligt om dagsformen om nån vad nyfiken nog att fråga. Och jag har bara fått positivt tillbaka.

Lycka till.

 

[escodobe]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Men utifrån dina 25% så kanske du presterar utmärkt?

 

[Sissa]

Sv: Nojig inför medarbetarsamtal

Du ska utgå från just de 25% du jobbar. Du ska INTE jämföra med hur mycket du skulle kunna göra om du jobbade 40h, utan du ska tänka utifrån vad en person realistiskt kan tänkas göra på 10h per vecka. Ställ inte högre krav på dig än vad du skulle göra på en kollega eller en kompis som jobbade 25%.


Jobbar du bra de timmar du är där eller stirrar du förvirrat och får inget gjort?
Levererar du dina 8-10 timmars arbete per vecka eller fikar du dig trött?
Är du vänlig och hjälpsam mot dina kollegor eller vrålskriker du omotiverat åt de som ställer frågor?

Jag har fyllt i mallen nu och i princip tänkt på hur jag presterar nu, på mina 25%. Många av frågorna är övergripande, tex "agerar i linje med *företagets namn* vision, mission och affärsmodell". Ja, det gör jag på mina 25%. När jag är på jobbet arbetar jag effektivt och får saker ur händerna.

När jag återgick i arbete efter heltidssjukskrivningen var det först för att behålla kontakten med företaget och inte vara helt frånvarande. Hålla koll på (det lilla) som händer på min avdelning. 25% är ju väldigt lite att arbeta. Men jag tycker att det fungerat bra, jag orkar vara engagerad. Vissa stunder känner jag att jag måste härifrån NU så helt normal är inte min situation. Dock jobbar jag på och hjälper de andra på deras avdelning eftersom det är stiltje på min nu på grund av snöeländet.

Vrålskrika på arbetsplatsen eller vara otrevlig finns inte i min föreställningsvärld Snarare tvärtom. Jag är trevlig och glad. Vilket säkert kan vara ett problem för arbetskamraterna. Varför jobbar hon så lite som ser ut att må bra?

Sätt upp realistiska mål inför vart du vill nå närmaste året. Glöm hur det var förra året, den situationen finns inte längre. Acceptera vart du faktiskt är idag, och tänk efter vad som är vettigt att försöka nå närmaste året. Är det att prova 50% över sommaren, och om det gå bra så testa 75% i höst? Är det att sluta med vissa av dina sysslor idag och istället sikta in dig på några andra sysslor? Är det att vidareutbilda dig på ett visst område genom en kurs? Är det att träna på nåt strukturerat sätt 3 gånger i veckan så att kroppen mår bra?

Här kommer den svåra delen. Jag vill på inga villkor sluta med mina sysslor och ansvarsområden. Det är en av anledningarna till att jag bitit mig fast vid både 100 och senare 75%. Jag tror att minst 75% behövs för att fortsätta med mina ansvarsområden. Kanske, kanske att jag kan fortsätta vara ansvarig för min avdelning med mer hjälp om jag jobbar tex 50% över sommaren. (Min läkare vill att jag arbetar max 50%. FK skulle allra troligast godkänna det) När jag skriver detta får jag ångestpåslag och vet inte hur jag ska ta upp det med chefen. Om jag ska få mer hjälp än jag har på min normala 75 procentstjänst behöver den personen som hjälpt mig frigöras från sina nuvarande arbetsuppgifter i större grad. Vem ska då göra hans arbetsuppgifter?

Jag har svårt att komma med konkreta förslag på hur jag ska utvecklas på nuvarande plats med nuvarande arbetsuppgifter. Det var den svåraste biten i formuläret. Läsa in mig själv på litteratur gör jag löpande. Ta hjälp av min mentor på företaget som hade denna tjänst innan gör jag. Seminarier finns att delta på. Jag var anmäld på en i februari men då blev jag heltidssjukskriven. Kurser ska jag fundera på vad som finns.

Kroppen tar jag hand om på bästa sätt nu. Är det relevant för medarbetarsamtalet? Jag satsar fullt ut på min hälsa under sjukskrivningsperioden.

Men acceptera först och främst vart du är idag. Det är jättejobbigt när livet inte blev som man hade tänkt sig, och det måste få sörjas och accepteras att man blev en annan än vad den man hade planerat att man skulle vara. Men det är också skönt i själen när acceptansen finns där, och då blir det även lätt att se vägarna framåt och möjligheterna som faktiskt finns kvar.

Jag hoppas jag hittar dit en dag. Det är jobbigt. Verktygen och hjälpen har jag. Att omsätta det i praktiken och verkligen plantera det i sig är svårt.

Och i din situation hade jag varit helt transparent. När jag blev sjukskriven var det ett sätt för mig att tvinga mina chefer och mina kollegor att förstå min situation och inte av gammal rutin pusha mig i mina gamla hjulspår. Jag diskuterade mediciner och biverkningar med alla som ville lyssna, beskrev symtom och behandlingsvarianter, pratade ärligt om dagsformen om nån vad nyfiken nog att fråga. Och jag har bara fått positivt tillbaka.

Lycka till.

Min chef vet, som jag skrev tidigare. Idag på medarbetarsamtalet tänker jag berätta precis som det är. Även om jag tycker det är jobbigt och känns egocentriskt att prata om mina mediciner och var jag står idag gällande dem, hur jag sover osv. Egocentriskt och för personligt. Jag inserdock att det underlättar hans förtsåelse för min situation om han vet. (Jag vill nog vara normal och frisk och låtsas som om ingenting, vilket blir superkonstigt.)

Kollegorna vet inte ett skvatt. De vet att jag är sjukskriven på grund av efterdyningarna av min fars död för två och ett halvt år sedan. Typ. Vilket är sant på sitt sätt, men inte hela sanningen. I deras ögon är jag nog konstig som plötsligt är borta 100% en period, sen kommer tillbaka på 25 och verkar normal. Varför kan hon då inte jobba fullt, liksom?

Jag har ju skrivit det på buke förut så jag kan göra det igen. Jag är bipolär och kämpar med de skov som kommer ibland. Upp eller ned, parat med mycket ångest och sömnproblem. Det har blivit värre efter pappas död. Min läkare påstår att man kan bli känsligare för sjukdomen med åldern. Själv trodde jag ett tag att min hjärna var skadad av den djupa depression jag hamnade i när pappa dog.

Jag har medvetet inte berättat för arbetskamraterna eftersom jag inte vill ha en stämpel. När jag fick min diagnos var jag lite väl öppen och berättade om sjukdomen för för många tycker jag i efterhand. Folk har åsikter om psykiska sjukdomar. Det är bara så.

Ett av mina problem är att jag skäms inför arbetskamraterna att jag jobbar så lite. Kanske, kanske det skulle underlätta även för mig om de visste? Ska ta upp det med chefen och se vad han tror om den saken.

När jag väl jobbar mina 75% är jag oftast mer effektiv än någon annan på avdelningen. Jag är en jävel på att få saker ur händerna så min arbetsinsats när jag väl jobbar skäms jag inte för. Och jag vet att ingen av arbetskamraterna ifrågasätter mitt jobb eller prestation heller. Det är just den här sjukskrivningen som är jobbig.

Puuuh! Det blev lång. Tack för dina inputs, de var konstruktiva och bra.