Ni som varit/är utbrända/utmattade

[ont]

Har lånat en kompis anonyma nick då jag inte orkar "outa" mig...

Jag mår inte bra och jag tror att jag är på väg att bli/är utbränd...
Jag:
sover dåligt
är alltid dödstrött (varje morgon önskar jag att jag kunde ha en anledning till att inte gå upp ur sängen) - jag minns inte hur det är att inte vara trött
har ångest
är alltid spänd -> rejält ont i axlar, nacke, rygg
har väldigt dålig koncentration
har tappat intresset för flera saker som jag brukade älska
har svårt att samla tankarna (oftast snurrar det bara i huvudet, det blir liksom inte till riktiga tankar utan bara en gröt)
stress-mage (magkatarr + IBS)
känner mig nästan "paranoid" (som om jag är mörkrädd, fast även dagtid)
drömmer hemska mardrömmar
har hjärtklappning
märker att mitt minne har blivit drastiskt sämre
bryter ihop och gråter hejdlöst "av ingen anledning" flera gånger i veckan
osv.
Dessutom har det här året varit ett helvete. Krångel med pengar, min älskade hund gick bort, hjärtat krossat av en idiot, och så en ny utbildning på det som ju innebär lite stress för alla normala människor.

Detta har varit på gång länge. Jag har varit stressad så länge jag minns. Redan som litet barn var jag "en orolig själ". Jag har under en längre tid försökt med diverse stresshanterande metoder: regelbunden yoga och meditation, massage, har gått i KBT för stress, andningsövningar... Utan de skulle jag inte fungera alls.
Och ibland känns det som att jag ljuger och hittar på mitt dåliga mående. För jag har ju bra dagar. Jag har ju bra stunder. Stunder där jag nästan känner mig lycklig. Och trots att de är ganska få, och blir färre, känns det som att jag - eftersom jag ibland är glad och mår bra (och utåt sett tror jag få anar, jag är alltid jätteglad och positiv - utåt) - bara hittar på. Och jag gör ju allt jag "ska". Går till skolan, går hem, går till mina aktiviteter, går hem, tränar, går hem. Jag mår inte dåligt. Lite får man ta. (+ att det skulle kännas som ett enormt nederlag. Jag klarar ju allt. Elle )

Jag vet inte "vad som är för mycket". Hur mycket ska man "kunna ta"?... Jag är inte dum jag fattar att en läkare är bäst på att bedöma detta, men jag har dålig erfarenhet av vården så jag måste "ta mod till mig" innan jag kontaktar dem. Så jag skulle vilja höra lite med er. Ni som varit utbärnda:
hur "sjuka" var ni när ni fick diagnos?
var det "lätt" att få hjälp?
hur kom ni tillbaka, hur lång tid tog det?
var ni sjukskrivna? Hur länge?
Hur fungerar det om man som jag pluggar och skulle bli sjukskriven? Om man jobbar kan man ju "bara komma tillbaka", men om jag skulle bli sjukskriven och missa en del, så kan jag ju inte ta igen det förrän nästa år (läser ett program) och det blir ju svårare (omöjligt?) att vara sjukskriven deltid...

Åh. Precis nu får jag den där känslan, känslan att jag bluffar. Jag är väl inte sjuk. Det har jag inte tid med.

 

[nyfikenienstrut]

Sv: Ni som varit/är utbrända/utmattade

Ta kontakt med studenthälsan/skolhälsovården. De kan lotsa dig vidare. Hur lång tid det tar att komma tillbaka är högst individuellt.

 

[saddi]

Sv: Ni som varit/är utbrända/utmattade

Det du beskriver låter väldigt likt hur jag hade det/kände innan jag blev sjukskriven. Jag tycker du ska prata med en läkare så fort som möjligt innan det blir ännu värre. Ta dina tecken på allvar redan nu medan du har "bra dagar" i mellan åt.


Jag väntade och var i det där läget tills jag en dag vaknade och inte kom ur sängen. Jag kunde (ordagrant) inte ta mig upp ens för att duscha eller äta, försökte hela morgonen/förmiddagen. Min kropp hade stängt av sig. Jag har aldrig varit så rädd som just då, tårarna sprutade och panikångestattacker kom med jämna mellanrum. Jag förstod ju inte vad som hände och rädslan kom ju eftersom energin verkligen var borta, min kropp var som spagetti. Jätteobehagligt! Låter säkert som en stor överdrift men det är faktiskt (tyvärr) sant. Min svärmor som tur i oturen sovit hos oss den natten tvingade mig att ringa min läkare på VC som skickade mig till psykakuten. Min sambo fick bära ut mig i bilen, kunde inte stå på fötterna. Jag som redan i januari det året fått "diagnosen" deprimerad klarade inte av den smällen, att inte bara huvudet la av utan även kroppen. Så jag kraschade totalt.

Hade jag bara tagit alla tecken seriöst tidigare hade han kunnat hjälpa mig, sjukskriva mig på halvtid/deltid eller kanske heltid för en kort period eller liknande så att kroppen fått återhämta sig och även min depression som antagligen skulle blivit bättre i.o.m det, men istället gick jag runt med de där tecknen på att någonting var fel & tanken "jag klarar mig" alldeles för länge. Jag borde ha sökt hjälp redan under mitten av sommaren.

Jag är fortfarande sjukskriven och det här hände i Oktober 2010, min kropp skulle idag klara av att jobba & plugga igen men psyket har inte blivit starkt nog än. Jag har iofs fått andra diagnoser under den här tiden som kanske "hjälpte till" att mitt psyke gick så långt ner. Men psyket påverkas också av utbrändhet även om man inte har någon annan diagnos.


Studierna då..
Jag studerade heltid på Universitet när jag blev sjukskriven 100%. Pratade med en av kontaktpersonerna där som sa till mig att höra av mig så fort jag kommit tillbaka så skulle vi se då hur mycket jag missat och lägga upp en plan då. Mitt CSN fortsatte jag att få som vanligt från att jag blev sjukskriven i oktober fram till sommaren men de drog bort lånet, jag blir alltså inte återbetald skyldig för de månaderna jag var sjukskriven där men såklart fungerar det inte hur lång tid som helst men skolåret ut. Så skolan går alltid att lösa på något sätt!

Nu blev det här inlägget långt & kanske rörigt. Skyller på att jag knappt sovit inatt. Är inte meningen att skrämma upp dig men vill berätta hur viktigt det är att faktiskt ta tecknen din kropp visar upp på allvar. Så jag tycker att du ska ringa din läkare på Vårdcentralen för ett möte. Hoppas du mår bättre snart! Är det något du funderar på eller bara vill prata så kan du PM'a.

 

[Whirlie]

Sv: Ni som varit/är utbrända/utmattade

Det är inte säkert att du är sjuk. Men du verkar olycklig och inte trivas med livet just nu. Det är en varningssignal, det är dags för en förändring. Det är något i ditt liv du inte trivs med.

Ditt huvud och din kropp säger åt dig att sakta ned, fundera på vad du vill och göra ditt liv bättre. Att vara olycklig är ingen sjukdom, men man blir sjuk av att vara olycklig.

Det finns ingen anledning att gå runt och må dåligt, även om man inte är just sjuk med en sjukdom. Ta hand om dig!

 

[DarkInNight]

Sv: Ni som varit/är utbrända/utmattade

Jag fick en depression i samma veva som dottern föddes även om det tog ett halvår att förstå det. Det kan även ha varit på gång ett längre tag innan.

Jag vet inte "vad som är för mycket". Hur mycket ska man "kunna ta"?... Jag är inte dum jag fattar att en läkare är bäst på att bedöma detta, men jag har dålig erfarenhet av vården så jag måste "ta mod till mig" innan jag kontaktar dem. Så jag skulle vilja höra lite med er. Ni som varit utbärnda:
hur "sjuka" var ni när ni fick diagnos? JAg var rätt illa däran, självmordstankar etc
var det "lätt" att få hjälp? Ja det var det, ringde vc och fick komma in och prata med en supertrevlig läkare. Det kändes verkligen att hon brydde sig och bara det var ett steg i rätt riktning. Sen går jag hos en kbt-terapeut som hjälpt mig väldigt mycket
hur kom ni tillbaka, hur lång tid tog det? Ett år har det tagit, mår mycket bättre nu även om jag fortfarande jag dippar. Koncentrationen blir sakteliga bättre men jag skriver fortfarande som en kråka och meningar blir helknepiga titt som tätt .
var ni sjukskrivna? Hur länge? Föräldraledig , hade nog varit bättre att få varit sjukskriven ordentligt men det gick inte
Hur fungerar det om man som jag pluggar och skulle bli sjukskriven? Om man jobbar kan man ju "bara komma tillbaka", men om jag skulle bli sjukskriven och missa en del, så kan jag ju inte ta igen det förrän nästa år (läser ett program) och det blir ju svårare (omöjligt?) att vara sjukskriven deltid... Ja det är jobbigare att vara sjukskriven från plugg ist från jobb. Men det är ändå viktigt att bli sjukskriven så att csn förstår varför du inte klarat av studierna

Åh. Precis nu får jag den där känslan, känslan att jag bluffar. Jag är väl inte sjuk. Det har jag inte tid med.
Nej vem sjutton har tid att vara sjuk

skrev in mina kommentarer fetmarkerade

 

[susanne]

Sv: Ni som varit/är utbrända/utmattade

Ta tag i det här så fort som möjligt innan det blir skador som inte läker på många år. Jag är inte bra än, 15 år senare, minnet är kass och koncentrationsförmågan är mycket sämre än den var innan jag blev sjuk.

Jag var så dålig att jag inte kunde läsa tidningen (kunde inte hålla koncentrationen genom en hel mening). Glömde det mesta, kom inte ihåg vad jag gjort samma dag. Sov uppåt 15-20 timmar per dygn i flera veckor. Skrattade inte alls, inte ens åt komedier.
Ett mått på hur lång tid det tar att frisk som jag hört är att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att bli sjuk. Jag var heltidssjukskriven i 7-8 år. Vården jag fick de första åren var dålig, bara prata-av-mig-hjälp (det var inte vad jag behövde). Det var svårt att få bli sjukskriven alls, läkaren tyckte att det var inte så farligt (jag är bra på att ta på mig glad-masken). Efter en tids sjukskrivning försökte fk pusha ut mig att börja arbetsträna, det gjorde snarare att jag gick flera steg bakåt i tillfrisknandet.