Chili
Trådstartare
Ja, vad gör man då? Detta är iof en hästrelaterad tråd, men den har inget att göra med de andra forum som finns.
Vad jag undrar är... när man insett att man inte kan göra mer för sin häst, att den kan utvecklas bättre med någon mer rutinerad och bättre (förhoppningsvis) men helt enkelt inte förmår sig ta det steget...hur gör man?
Jag saknar att kunna galoppera utan sans i full fart, eller samlat, att kunna rida i trafik utan att hela tiden undra om han är lika lugn med nästa bil som den förra, jag vill kunna rida på banan snabbare än snigeltakt och kunna rida över bommar utan att det tar tvärstopp. Att hoppa... det har jag nästan glömt hur det är.
Likaså att rida i form.
Jag kan inte säga att det är dåligt på något vis, det har alltid blivit bättre, från att öht gå framåt i grimma, sluta bitas (tog tre år), att galoppera vid löslongering... Men det är inte samma sak som att faktiskt kunna galoppera när man ser en fin grusväg.
Jag har inte varit såhär ledsen på hur länge som helst.. Jag avskyr att vara det, jag avskyr vad det är jag känner, men nu tycks det inte längre rätt, att vandra runt i skogen och försöka lära honom att vara som "en vanlig häst" samtidigt som jag drömmer om hur det var förr.
Hur lämnar man bort sitt barn, som man haft sen han var 2 veckor, sin älskling... Allt man har?
Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här tråden. Men det var skönt att få sätta det i print... Få det "sagt".
Det svåra är tydligen inte att inse det, utan att göra det...
Vad jag undrar är... när man insett att man inte kan göra mer för sin häst, att den kan utvecklas bättre med någon mer rutinerad och bättre (förhoppningsvis) men helt enkelt inte förmår sig ta det steget...hur gör man?
Jag saknar att kunna galoppera utan sans i full fart, eller samlat, att kunna rida i trafik utan att hela tiden undra om han är lika lugn med nästa bil som den förra, jag vill kunna rida på banan snabbare än snigeltakt och kunna rida över bommar utan att det tar tvärstopp. Att hoppa... det har jag nästan glömt hur det är.
Likaså att rida i form.
Jag kan inte säga att det är dåligt på något vis, det har alltid blivit bättre, från att öht gå framåt i grimma, sluta bitas (tog tre år), att galoppera vid löslongering... Men det är inte samma sak som att faktiskt kunna galoppera när man ser en fin grusväg.
Jag har inte varit såhär ledsen på hur länge som helst.. Jag avskyr att vara det, jag avskyr vad det är jag känner, men nu tycks det inte längre rätt, att vandra runt i skogen och försöka lära honom att vara som "en vanlig häst" samtidigt som jag drömmer om hur det var förr.
Hur lämnar man bort sitt barn, som man haft sen han var 2 veckor, sin älskling... Allt man har?
Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här tråden. Men det var skönt att få sätta det i print... Få det "sagt".
Det svåra är tydligen inte att inse det, utan att göra det...
