När Nanush var ett år gammal började han halta, idag är han 2 1/2 år. Röntgen visade att han hade HD D och ED 2, han sattes på smärtstillande och vi fick ett schema på hur vi skulle träna hemma. Allt var bra, tills hältan sakta kom tillbaka. Han sattes på smärtstillande igen och hältan försvann. Men nu har det kommit tillbaka och han haltar vid minsta lilla ansträngning, trots att han går på smärtstillande.
Vi ska in till strömsholm och göra en ordentlig utredning och röntga om honom för att se om det har blivit någon skillnad, det var där han röntgades vid ett års ålder. Skillnad har det blivit, frågan är bara om det går att göra något åt det..
Nu får vi gå Max 15-20 minuters promenader, inte anstränga honom så som lek, cykling, joggning. Simmat har vi gjort men när vi kommit hem och när han har vilat en stund så hoppar han på 3 ben. Om det är kallt ute så börjar han halta även fast vi bara tagit en promenad på ca 10 min. Han har svårt att resa sig upp när han legat en stund och det tar längre tid för honom att sätta/lägga sig.
Jag gråter så fort jag ser/tänker på honom, han är mitt allt, varför just han?! Jag vet att han har ont och att han borde få sömna in, men samtidigt vill jag kämpa. Jag vill göra allt vi kan för att få ha honom lite längre, men jag vet att det är egoistiskt.
Idag var jag och sambon ute, plöstligt började jag gråta, jag bara grät och grät. Jag tänkte: är det såhär det känns när Nanush inte längre finns? Tomt, ensamt och meningslöst. Vem ska trösta mig när jag är ledsen? Vem ska jag berätta allting för? Vem ska smyga upp i soffan på kvällen när vi har sömnat?
Förlåt, jag vet inte vad jag vill med tråden.. Jag hoppas på ett mirakel, att han ska bli frisk Och leva i många år till tills han blir gammal och grå.
Vi ska in till strömsholm och göra en ordentlig utredning och röntga om honom för att se om det har blivit någon skillnad, det var där han röntgades vid ett års ålder. Skillnad har det blivit, frågan är bara om det går att göra något åt det..
Nu får vi gå Max 15-20 minuters promenader, inte anstränga honom så som lek, cykling, joggning. Simmat har vi gjort men när vi kommit hem och när han har vilat en stund så hoppar han på 3 ben. Om det är kallt ute så börjar han halta även fast vi bara tagit en promenad på ca 10 min. Han har svårt att resa sig upp när han legat en stund och det tar längre tid för honom att sätta/lägga sig.
Jag gråter så fort jag ser/tänker på honom, han är mitt allt, varför just han?! Jag vet att han har ont och att han borde få sömna in, men samtidigt vill jag kämpa. Jag vill göra allt vi kan för att få ha honom lite längre, men jag vet att det är egoistiskt.
Idag var jag och sambon ute, plöstligt började jag gråta, jag bara grät och grät. Jag tänkte: är det såhär det känns när Nanush inte längre finns? Tomt, ensamt och meningslöst. Vem ska trösta mig när jag är ledsen? Vem ska jag berätta allting för? Vem ska smyga upp i soffan på kvällen när vi har sömnat?
Förlåt, jag vet inte vad jag vill med tråden.. Jag hoppas på ett mirakel, att han ska bli frisk Och leva i många år till tills han blir gammal och grå.