När föräldrar blir gamla och sjuka

[cewe]

Tack alla för värdefulla erfarenheter! Många skriver om allt praktiskt . Men hur har era sjuka anhöriga tagit emot hjälpen ? Har det inneburit motstånd, att de mått dåligt och känt sig överkörda ?

Massivt motstånd, även om bägge mått dåligt
Pappa vägrar, fullständigt VÄGRAR, prata om annat boende. Han får nästan ett hysteriskt anfall och skriker om man så bara nämner de ska sälja huset. Det går ju så jättebra, han ska minsann inte bo i nån jävla lägenhet. Mamma är ju inte så gammal än (hon är ju "bara" 76)
Själv rör han sig mellan sovrummet, badrummet och köket. Är inte utanför dörren om det inte handlar om ambulanstransport till akuten.

Nu har vi i alla fall fått till medicinutdelning till pappa tre ggr om dagen eftersom mamma börjar bli så virrig att hon inte har riktig koll + att hon klarar inte stå emot pappa när han vill ta fel medicin vid fel tillfälle (värst är sömntablettterna + de smärtstillande) Trygghetslarm har de haft ett par år sen han ramla och bröt bäckenet.

 

[trazel]

Du har fått många bra tips i tråden.
Alternativen när en äldre befinner sig på sjukhus brukar vara antingen ska personen gå hem, eller så finns inte möjligheten att gå hem och då får personen plats på korttidsboende. Detta är det första ni behöver fundera på. Sedan kan ni fundera över vad klarar din pappa själv, vad kan din mamma eller du hjälpa till med och vad behöver de hjälp med? Ett litet tips på områden ni kan fundera inför en vårdplanering; personlig omvårdnad (toalettbesök, hygien, medicinering, av- och påklädning/stödstrumpor etc); hemmet (städa, tvätta, diska, bädda, handla, laga mat etc). Behöver han hjälp med med några förflyttningar? Kanske är en arbetsterapeut eller fysioterapeut med på vårdplaneringen och kan då hjälpa till med ev. andra hjälpmedel. Kanske behövs duschpall? Toalettförhöjning? Behöver sängen och stolar anpassas? Hur är hans egen känsla för att gå hem? Känner han sig trygg i att gå hem eller behöver han han personal omkring sig dygnet runt för att kunna känna sig trygg?

Hur en vårdplanering fungerar ser olika ut i olika kommuner. Oftast är vårdplaneringen på avdelningen på sjukhuset. Det händer att mindre kommuner har vårdplaneringar i hemmet, men jag vill påstå att det är ovanligare än att ha dem på sjukhuset. I de kommuner jag arbetat i har vi alltid haft vårdplaneringar på sjukhuset, för att sedan följa upp hemma några veckor efter man kommit hem.

Hur äldre reagerar på att ta emot hjälp är väldigt individuellt. Vissa tycker det är trevligt och skönt att få hjälp. Vissa hatar att det ska komma folk in i deras hem, göra saker som inte blir gjorde på deras eget sätt och visa sig "ynkliga" inför okända människor. Vissa tycker hushållssysslorna fungerar okej att få hjälp med, medan det är jättejobbigt att behöva ha hjälp vi personliga omvårdnaden - såsom toalettbesök eller vid dusch.

Jag hoppas du blev lite klokare.

trazel - biståndshandläggare inom äldreomsorgen

 

[Ajda]

Behöver skriva. Få tankar utifrån, erfarenhet av och perspektiv på ämnet "När föräldrar blir gamla och sjuka". Försöker sammanfatta min situation (varning för långt inlägg!).

Mina föräldrar är gamla, en av dem 80 plus. Mamma har drabbats av flera allvarliga sjukdomar, bröstcancer, stroke och en trafikolycka med svår ryggskada, men har återhämtat sig förvånansvärt väl.

Pappa var frisk tills för två år sedan då han insjuknade i diabetes 1 med ketoacidos och flera dygn på IVA. I samband med diabetesen rasade han i vikt och muskelmassa. Han är även glutenintolerant och har problem med upptag av näring så han är numera mycket tunn.

I somras var det dags för nästa pärs, efter en operation fick han Sepsis (akut blodförgiftning) och livet hängde på en skör tråd under en bilresa. Återigen flera dygn på IVA. För ca 3 veckor sedan halkade han och bröt lårbenshalsen och opererades. Något fel i medicineringen av diabetesen har uppstått efter operationen, ramlade 3 ggr efter hemkomsten (mamma ringde efter mig flera gånger i ren desperation). Sista gången han föll blev han medvetandepåverkad och blev under ambulansfärden helt medvetslös. Ligger nu på sjukhus sedan i måndags. Det är som att kroppen slagits ut men att han är klar i huvudet.

I tisdags när vi besökte honom blev jag så ledsen efter besöket. Det är så mycket som han behöver hjälp med och det är svårt att se. Då förstod jag att vi måste planera och fatta flera tunga beslut. Hur kommer det att gå när han kommer hem? Vilka hjälpmedel behöver han och behöver vi ta extern hjälp? Mamma och jag pratade innerligt och djupt på vägen hem, skrattade och grät om vartannat.

Vilka är era erfarenheter av åldrande och sjuka föräldrar? Några råd? Tilläggas ska att jag är enda barnet och har en mycket nära relation till mina föräldrar, men detta är svårt, tungt och ledsamt. Eftersom jag tidigare har haft en utmattningsdepression har jag tyvärr inte heller obegränsat med energi.

Jag har ingen egen erfarenhet men min mamma har varit i liknande situation som du är i. Sjuk förälder och ensam barn. Hon stod också sina föräldrar nära.
Min morfar dog ganska plötsligt utan att behöva stöd i hemmet, men mormor behövde asistans sina sista år i livet. Hon ramlade och ringde mamma som fick lämna jobbet och åka dit akut flera gånger. Det blev en ohållbar situation och till slut fick hemtjänsten kopplas in.
Mitt råd till dig är att se till så de får den hjälpen de behöver av proffisionell personal utifrån. Ta inte på dig att göra en massa saker för att deras vardag ska fungera, då finns risken att du återinsjuknar i din utmattningsdepression.
Man kan vara närvarande och ha en bra relation till sina föräldrar utan att ta på sig den dagliga omvårdnaden.

 

[Luff]

Jag har ingen egen erfarenhet men min mamma har varit i liknande situation som du är i. Sjuk förälder och ensam barn. Hon stod också sina föräldrar nära.
Min morfar dog ganska plötsligt utan att behöva stöd i hemmet, men mormor behövde asistans sina sista år i livet. Hon ramlade och ringde mamma som fick lämna jobbet och åka dit akut flera gånger. Det blev en ohållbar situation och till slut fick hemtjänsten kopplas in.
Mitt råd till dig är att se till så de får den hjälpen de behöver av proffisionell personal utifrån. Ta inte på dig att göra en massa saker för att deras vardag ska fungera, då finns risken att du återinsjuknar i din utmattningsdepression.
Man kan vara närvarande och ha en bra relation till sina föräldrar utan att ta på sig den dagliga omvårdnaden.

Kan bara stryka under meningen om professionell hjälp. DU ska inte ta på dig några sysslor alls på vårdplaneringsmötet. Det du ändå kommer att få göra kommer att kräva massor av tid o energi.
Se till att hemtjänsten sköter det dom är proffs på så kan du vara guldkanten och baka o ta en fika.

Vår gravt dementa mor som skickade bort hemtjänsten ideligen tänkte dom skicka hem med bruten höft tre trappor upp fast hon själv trott hon brutit armen och ideligen gick ur sängen. Brorsan hotade med att låsa dörren med järnslå så hon inte skulle slå ihjäl sig.
Hon kom aldrig hem mer. Men gud va vi fick kämpa för att få in henne på boende.

 

[lil-sis]

Just det.
Morfar ville ha mormor hemma (med stöd) men periodvis behövde han vila och då lade läkaren in henne på geriatriken ett par dagar och sedan kom hon hem när morfar orkade igen.

Han hade även en helt fri dag i veckan då han åkte till sin musikkår och spelade och då hade mormor tillsyn hela dagen.

Det var alltså inte bara fokus på vårdbehov utan även socialt behov.

Jag älskar verkligen hur det har hanterats i deras hemkommun! Jag önskar så att det var likadant överallt.

Mina släktingar är vanliga arbetare med kommunalt finansierad hemtjänst.

Mamma och pappa är än så länge hyfsat friska men de lär inte bli 80+ och jag misstänker att de nog kommer ha ett snabbare förlopp mot slutet än ffa mormor som var dålig i nästan två år. Farmor klarade sig själv fram till ca 3 månader innan hon dog efter en hjärtinfarkt efter att ha haft dåliga lungor i tre månader och då tynade bort ganska snabbt.

 

[trazel]

Precis som @lil-sis skriver så fungerar det bra i många kommuner. Det är ju dessvärre de som det fungerar dåligt i och för som syns mest. Man ska ta hänsyn till individernas sociala behov, och om din mamma TS kommer behöva agera mycket stöd för din pappa så skulle det kanske vara aktuellt med avlösning eller dylikt i hemmet. Jag tror det kan heta lite olika i olika kommuner, men grundprincipen är att när den anhöriga (din mamma i detta fall) vill göra något socialt utanför hemmet utan din far (gå på syjunta, yoga eller vad som helst), så ses detta som något som är viktigt för henne och kan då avsätta resurser för att din pappa ska få stöd hemma under tiden. Det sociala är minst lika viktigt hos en anhörig som vårdar sin närstående som det är hos den omsorgsbehövande.

 

[anna_panna]

När pappa blev dålig var det många ambulansfärder till sjukhus men däremellan tog mamma hand om honom.
Nu är det mamma som är dålig 80+, hon har tillsyn av hemtjänsten varje dag och larm och rullator men vägrar flytta från huset där hon bott sedan -66
Var med på senaste vårdplaneringen som skedde på sjukhus och sedan fick hon komma hem när allt var fixat

 

[trazel]

Jag glömde TS!

Jag håller fullt med de som skriver att du inte ska ta på dig något praktiskt på vårdplaneringen. Du kommer säkerligen få annat du kommer behöva hjälpa till med ändå. Har du dessutom en utmattningsdepression i grunden så för din egen skull, försök att överlåta så mycket du kan till de professionella och sedan tillåt dig att sätta guldkant på dina föräldrars tillvaro!

 

[Stereo]

Du har fått så många bra tips i tråden, så jag vill bara mest skicka en kram och säga att jag vet hur tufft det är! Min mamma är dement och bor efter mycket (MYCKET) om och men på ett boende, och nu börjar min pappa (79 år) braka ihop också, precis när jag nästan hade repat mig från pärsen med mamma. Pappa är dock tack och lov inte dement, utan helt klar i knoppen och mycket medveten om att han behöver hjälp... Men jobbigt ändå.

Jag har träffat två biståndshandläggare, varav den ena var jättebra och den andra (som mamma fortfarande har) är en av de mest korkade människorna jag har träffat i hela mitt liv. Hon är inte elak, utan bara "dum i huvudet" helt enkelt och har svårt att förstå de enklaste saker. Hon är enormt påfrestande att ha att göra med och jag har tyvärr så lite kontakt med henne som jag bara kan ha, vilket leder till att allt med mamma tar enormt mycket längre tid än vad det borde göra. Då jag själv blev sjukskriven för utmattningssymptom i samband med mammas demens har jag helt enkelt bestämt mig för att jag inte tänker hantera den fullkomligt idiotiska människan mer än nödvändigt.

Fast med det sagt ville jag säga att OM ni får en biståndshandläggare som ni har svårt att komma överens med så ska man enligt uppgift kunna byta. Tips är att försöka göra det innan ni själva brakar ihop.

 

[sassiball]

Jag har inga tips till dig TS, då jag inte riktigt är i samma sits. Men jag har en far i 70-årsåldern som vägrar flytta ifrån gården, han vill absolut inte sälja utan ska bo kvar. Och han har dålig ekonomi så han vill absolut driva lantbruket vidare fast han egentligen inte orkar. Det är hemskt jobbigt alltihop. Vi döttrar diskuterar ofta olika möjligheter för hur framtiden kan se ut. Sen har han ångest ovanpå det.., en så jobbig situation Har tänkt starta en tråd här på bukefalos flera gånger för att kanske få lite nya infallsvinklar men har inte riktigt kommit till skott.

 

[Wembley]

Tack alla för mycket värdefulla råd och infallsvinklar! Just för tillfället är det till och med jobbigt att läsa inläggen här i tråden, de berör mig så mycket.

Jag och mamma har hälsat på pappa varje dag sedan i måndags på sjukhuset. Det har gått upp och ner. Förstår att han känner oerhört stort förtroende för mig då han vill att jag ska följa med honom på toaletten, hjälpa till att duscha och klä honom och imorgon inför hemresan hämta honom. Vi är väldigt lika på många sätt och står varann närmare än jag förstått faktiskt. Det är det som gör allt så ledsamt.

Ikväll krävde jag att få prata med en läkare då informationen har varit väldigt bristfällig. Då fick mamma och jag komma in direkt till en ansvarig sjuksköterska. Vi berättade om vad vi är oroliga för och vad vi skulle behöva hjälp med. Hon visste inte heller om att pappa hade kontakt med en Dia-sköterska på samma sjukhus. De verkar överhuvudtaget inte ha någon kontakt med specialisterna på just diabetes eller kännedom om tidigare historik fast det rör sig om samma sjukhus inom loppet av 1,5 år. De vet heller inte trots 5 dygn på sjukhuset varför pappas värden är så svajiga som de är, inte heller vad vi/de ska göra åt det. Men de tycker att det är konstigt. Problemet är att han inte heller känner när han är låg eller hög. Han borde också ha mycket mer ont av sitt lårbensbrott än han har. M a o är han extremt smärttålig, vilket inte bara är positivt

Vi pratade om larm i hemmet och om en sensor som läser av bs (blodsockret) på enklare sätt till att börja med. Sjuksköterskan förstod vår oro och problematik och skickade ett meddelande till Dia-sköterskan som vi nu ska få kontakt med. Själv är jag ganska irriterad över att vi själva måste driva allt för sjukhuset tar inga som helst initiativ till att prata, ge info eller råd. De vill bara skicka hem pappa imorgon utan lösningar på och utan förklaring till det han drabbats av. Stor risk att vi hamnar i samma situation igen tänker jag om vi inte får hjälp.

 

[Wembley]

Tilläggas ska att jag pratade med pappa ang både larm och sensorn som kan läsa blodsockret ikväll. Det förstnämnda gillade han inte, fast han förstod att det skulle skapa en trygghet och accepterade det ändå. Sensorn var han mer positiv till då han inte behöver sticka sig i fingrarna flera ggr om dagen och enklare kan följa sina värden.

 

[trazel]

Ett tillägg: Det är alltid landstinget (dvs sjukhuset) som ska kalla till en vårdplanering när de misstänker att en äldre behöver mer hjälp i hemmet än vad personen har idag. Ni kan kräva det av landstinget - ingen hemgång utan vårdplanering!

Antagligen sätter de fart då eftersom de inte vill ha färdigbehandlade patienter kvar.

 

[Wembley]

Ett tillägg: Det är alltid landstinget (dvs sjukhuset) som ska kalla till en vårdplanering när de misstänker att en äldre behöver mer hjälp i hemmet än vad personen har idag. Ni kan kräva det av landstinget - ingen hemgång utan vårdplanering!

Antagligen sätter de fart då eftersom de inte vill ha färdigbehandlade patienter kvar.

Det verkar väldigt stressigt och underbemannat på den Medicinavdelning han ligger på nu. Om jag inte krävt att få prata med sjuksköterskan igår, hade det troligtvis inte hänt något alls. Hon beklagade sig lite över att vi skulle ha tagit tag i detta tidigare, men hur skulle vi kunna veta vad de inte tagit tag i så att säga? Vi trodde ju i vår enfald att de skulle ge oss någon slags info, men icke.

 

[valegro]

jag hoppas att allt ordnar sig så bra som det går för dina föräldrar.jag har kämpat för min mammas rättigheter att få ett bra liv i många år, hon har varit sjuk i många år men det sista året har varit hemskt.hon har åkt ut och in på sjukhus,sista gången biståndshandläggaren skickade hem henne var hon hemma ett halvt dygn innan hemtjänsten skickade in henne igen till sjuhuset. 5 dagar senare säger läkaren att dom inte kan göra något mer så då skickar dom henne till hospis,hon ligger där i 3veckor och i förgår somnade hon in.

 

[Wembley]

@valegro styrkekramar till dig! Usch så hemskt att inte få bra hjälp och respons när man så väl behöver det.

 

[tanten]

Tilläggas ska att jag pratade med pappa ang både larm och sensorn som kan läsa blodsockret ikväll. Det förstnämnda gillade han inte, fast han förstod att det skulle skapa en trygghet och accepterade det ändå. Sensorn var han mer positiv till då han inte behöver sticka sig i fingrarna flera ggr om dagen och enklare kan följa sina värden.

Angående sensor så är det jätebra. Den kan en annan person enkelt sköta om personen själv är för trött/påverkad för att läsa av på egen hand. Man för helt enkelt den lilla dosan nära sensorn och då visar den värdet.
Om man har svajiga värden borde en sensor vara en SJÄLVKLARHET!

 

[MiaMia]

Ett tillägg: Det är alltid landstinget (dvs sjukhuset) som ska kalla till en vårdplanering när de misstänker att en äldre behöver mer hjälp i hemmet än vad personen har idag. Ni kan kräva det av landstinget - ingen hemgång utan vårdplanering!

Antagligen sätter de fart då eftersom de inte vill ha färdigbehandlade patienter kvar.

Men det kan ju vara så att sjukhuset inte inser hur mycket hjälp man kan behöva, speciellt inte om det är blandad problematik som hanteras på olika avdelningar.
Varför inte själva ringa till soc. och säga att vi kommer att behöva hjälp så att processen där kan komma igång oavsett.

då han vill att jag ska följa med honom på toaletten, hjälpa till att duscha och klä honom och imorgon inför hemresan hämta honom.

Om ni gör så uppfattar ju sjukhuset som att han har all hjälp han behöver, att ni frivilligt har valt att ordna det själva istället för att be soc.
Just sådant som både du och mor måste begränsa. För att använda era resurser till annat som man inte får stöd av samhället med.
(förstår att du VILL, men tänk större perspektivet och på längre sikt hur du bäst är ett stöd)

 

[Wembley]

Angående sensor så är det jätebra. Den kan en annan person enkelt sköta om personen själv är för trött/påverkad för att läsa av på egen hand. Man för helt enkelt den lilla dosan nära sensorn och då visar den värdet.
Om man har svajiga värden borde en sensor vara en SJÄLVKLARHET!

Ja vi hoppas få träffa dia-sköterskan idag. Han har minst 5 skäl till att få en sensor som jag ser det:
1 svajigt bs
2 han känner inte själv när han är hög eller låg
3 han har ett brutet lårben och får inte ramla
4 han har ramlat 3 ggr inom 1 v pga av lågt bs
5 han har dålig cirkulation och är svårstucken
6 han blev medvetslös av lågt bs i måndags

 

[Wembley]

Men det kan ju vara så att sjukhuset inte inser hur mycket hjälp man kan behöva, speciellt inte om det är blandad problematik som hanteras på olika avdelningar.
Varför inte själva ringa till soc. och säga att vi kommer att behöva hjälp så att processen där kan komma igång oavsett.


Om ni gör så uppfattar ju sjukhuset som att han har all hjälp han behöver, att ni frivilligt har valt att ordna det själva istället för att be soc.
Just sådant som både du och mor måste begränsa. För att använda era resurser till annat som man inte får stöd av samhället med.
(förstår att du VILL, men tänk större perspektivet och på längre sikt hur du bäst är ett stöd)

Nej men man borde kunna förvänta sig NÅGON typ av info per automatik . När han låg inne i somras på ett sjukhus i norrland kom läkaren själv och pratade med oss vid flera tillfällen. Helt annorlunda . Ingen info alls här. Sjukhuset är ju ingen förvaringsplats. De ska ju förhoppningsvis komma med en typ av lösning, förslag på ändringar osv så att patienten inte ska återvända . Till saken hör att pappa är helt klar och mycket väl går att prata med.