När det värsta händer.

Jag är en person med väldigt mycket ångest/nojor/tvångstankar kring saker. Och när jag skriver detta ber jag er som svarar att ha förståelse för att jag redan klandrar mig själv tillräckligt och behöver inte höra vilken värdelös djurägare jag är.

Vi har då två katter i familjen, som poserar tillsammans på min avatar. Den ena är en skygg varelse men honom oroar jag mig inte särskilt mycket för då han är smart och försiktig av sig. Den andra är en riktig "äventyrare". Han har ett hjärta av guld men han är tyvärr inte den skarpaste kniven i lådan. Jag har haft mycket ångest kring honom då han känns som en sån som skulle kunna dö för att han ätit nånting olämpligt, typ.

I våras bytte vi fönster hemma och hade hantverkare som stövlade runt oövervakade dagtid hemma hos oss. Då utvecklade jag någon slags fobi för att katt nummer två, Sotis, skulle rymma, eller, ännu värre, trilla ut genom fönstret då vi temporärt fick presenningar istället för fönster. Ingenting hände dock och jag kände mig lite lugnare. Sen hade vi getinginvasion med typ 40 halvslöa getingar cirkulerande i våras kök för någon vecka sedan och efter detta har min noja över fönstren kommit tillbaka. Detta till trots försökte jag vädra lite igår när vi kom hem från jobb/skola och haspade fönstret så det var någon centimeter öppet bara.

Sen kommer min sambo hem ett par timmar senare och då är katten med, en liten stund senare står sovrumsfönstret på vid gavel och han är borta.

Antagligen har fönstret blåst upp, eller så har han lyckats putta upp det på något sätt. Vi bor på tredje våningen.

Sambon sticker genast ut för att leta på gatan utanför och jag och sonen letar hemma. Men jag vet ju. Jag känner så starkt att hans närvaro saknas. Och mycket riktigt, han ligger och trycker under en bil som står parkerad utanför porten. Sen blir allting som kaos i mitt huvud. Sonen panikgråter, grannar kommer ut och försöker hjälpa, jag ringer Blå Stjärnan och Djurambulansen och hör knappt vad dom säger i andra änden för sonens gråt och kattens ylande överröstar. Till slut lyckas min sambo fiska ut en uppskakad men till synes ändå välbehållen gammal kattfarbror. Vi tar en taxi till klinik där han blir rutinkollad och förutom en rispa över nosen, som han troligtvis fick när han föll genom ett träd utanför (och lite sargade klor) så är han oskadd. Vi har gräsmatta utanför, och trädet dämpade förmodligen fallet något samt att höjden gjorde att han hann vända sig "rätt".

Jag kan inte fatta att vi hade sån tur. Och jag kan inte sluta klandra mig själv för att jag inte försäkrade mig om att fönstret satt ordentligt fast. Och jag har sån jävla ångest när jag tänker på vad som kunde ha hänt

 

[escodobe]

Jag tänker att du kanske behöver prata med någon om din allmänna oro och hur du hantera saker när det gått på tok?
Ja, jag förstår givetvis hur hemskt det är när ens djur är på rymmen (min hund råkade smita från en hundvakt och var borta i flera timmar) för det känns inte riktigt som din ångest står i proportion till vad som hände.
Katter är ju hopplösa i att hitta på omöjliga saker. Han trillade ut. Som sagt, han verkar inte vara skarpaste kniven i lådan.
Ni hittade honom under en bil. Vilken himla tur!
Sen verkar det vara din ångest som fick fritt spelrum där det blev så otroligt dramatiskt för alla inblandade och som du fortfarande tänker att du är en dålig djurägare (det är du inte! Även kattägare behöver vädra och du hade försökt förhindra att något skulle ske)
Det är det här jag tänker blir ohanterligt och där du kanske behöver få lite stöd i hur du ska hantera din ångest och reaktioner så att det blir lite mer hanterligt.

 

[Motacilla]

Skönt att allt gick bra med kissen!

Saker händer ibland, oavsett hur försiktig man än försöker vara. Jag tycker absolut inte att du ska klandra dig själv. Det var en olycka som ändå slutade lyckligt.

Gosa lite med dina fina katter och försök lägga det här bakom dig nu. Se framåt mot vad du kan göra med katterna i framtiden i stället.

 

[Motacilla]

Min gammelhund kunde öppna dörrar och gå ut om man glömt att låsa. Så det hände att grannen ringde och sa att han sprang omkring på deras gräsmatta.
Två veckor innan gamlingen fick somna in smet han ut och jag sprang efter. Jag jagade honom i över en halvtimme mitt i vintern tills han gick med på att komma till mig.

Sånt här händer när man har djur. Djur är oberäkneliga och även om man verkligen gör sitt bästa så går det inte att kontrollera dem.

Jag är övertygad om att alla djurägare råkar ut för missöden med sina djur då och då.
Huvudsaken är att man tar hand om ditt djur enligt bästa förmåga och enligt de behov djuret har. Man behöver inte vara perfekt för att ha djur.

 

[sorbifolia]

Ja, ibland går saker snett oavsett hur försiktig man är och hur mån man är om sina djur. Har själv klandrat mig otaliga gångar för mina djurs sjukdomar och i vissa fall rätt allvarliga skador... Fast jag VET att jag inte är en oansvarig djurägare, jag är bara mänsklig och kan inte förutspå framtiden till 100%... Senast i går så tog höststormen tag i mitt fönster med, och blåste igen det, så mina katter blev utestängda i det vidriga vädret och jag upptäckte det inte förens sent på kvällen. Gissa om jag hade dåligt samvete och var oroad för att något hänt med minsta katten som jag inte hittade direkt. Men hon hade klarat sig bra, så då kunde jag slappna av igen.

Och även i ditt fall så gick det ju bra - från din rubrik så var jag övertygad om att katten dött.... men det värsta hände INTE. Så det känns som att du behöver andas ut och lugna ner och intala dig själv att allting är bra nu och det spelar ingen roll vad som KUNDE hänt. Lite mental coaching eller terapi vore nog inte fel, så du kan sluta spendera tid och energi på saker som inte ens har hänt. Ta hand om dig själv med, inte bara djuren.

 

[WhoIsItAgain]

Om just fönstren ger dig sån ångest finns det ju kattnät/galler att säkra fönstren med. Jag bor på 7 våningen och sover alltid med öppet fönster och vädrar ofta så jag har skydd på alla.

 

[Gnist]

Här bor en katt som fler än en gång pillrat upp ett småöppet fönster och hoppat ut från andra våningen, så du behöver inte ha dåligt samvete eller på något sätt känna att du gjort något fel.
För det har du inte!
Vissa katter är bara nyfikna våghalsar

 

[Kilauea]

Vet hur det är att ha ångest .
Vad skönt att det ändå gick bra med kisse. Tycker inte du ska ha dåligt samvete, dela gick det bra och sen gjorde du ju inte nåt med flit. Saker händer, även om vi är försiktiga.

 

[Lovisaleonora]

Djur bjuder oss på överraskningar. Ibland roliga, ibland inte fullt så roliga. Det går inte att linda in dem i bomull, och ibland blir det fel hur vi än försöker.

Fokusera på att det gick bra trots att det hände.

 

[MJLee]

Åh vilken hög igenkänningsfaktor. Jag bär på en ständig oro, ibland ångest, för att något ska hända Megara. Delvis orsakat av min förra katt Nikitas hälsoproblem och fruktansvärda slut - hon dog av cancer. Nu behöver Megara bara tvätta sig lite på magen för att jag ska få ont i magen.

Att bara tänka att det är vad som händer med djur hjälper (iaf inte mig) ett dugg. Det jag gör för att behärska och kontrollera min ångest när jag är säker på att Megara är döende eller allvarligt sjuk är att börja med att ringa till FirstVet om jag misstänker något - jag är säker på att det finns en notis om CCL hos FirstVet Sedan gör jag årliga kontroller hos vet, hur mycket Megara än hatar det och försöker förebygga så mycket jag bara kan.

Att Megara krånglar sig ut genom fönster är min mardröm. Funderar på att byta lås till ett sådant vädringslås med små hakar. Det bästa råd jag har är att gå igenom alla konkreta åtgärder jag kan göra för att förebygga och om något händer se till att jag är så förberedd jag kan vara för veterinär (hög vetförsäkring) och rehab. Det hjälper en hel del, men ja, kan fortfarande få panik att Megara har flisig och glanslös päls tills jag inser att jag nog bör dammsuga och moppa golven lite mer ofta. Och att acceptera att jag har dessa känslor och lära mig att leva med dem.