När det inte blir som man tänkt sig

[Singoalla]

Jag vet att jag har pratat om det här med er förut, men behöver nu ert stöd åter igen

Jag och min exsambo köpte Bruce tillsammans för lite över 3 år sedan. Tanken var att vi skulle leva ett liv ihop alla 3, och Bruce kunde vara hemma med min sambo på dagarna. Men bara drygt ett år efter att Bruce flyttade in hos oss separerade vi. Nu har jag haft honom i princip ensam under två år. Mitt ex hjälper till ibland, och rent juridiskt så äger vi honom tillsammans. Men det är jag som har honom 90% av tiden. Jag arbetar heltid, har en bit att åka till jobbet, har ett rikt socialt liv och upplever att jag har svårt att få ihop allting. I perioder känner jag att jag går på knäna. Jag missar att göra saker som jag egentligen vill för att jag har Bruce, och även om jag ofta prioriterar honom så undrar jag om han verkligen får allt i livet som han borde få. Till saken hör att jag aldrig någonsin älskat ett djur så mycket. Jag smälter bara jag ser honom, och tanken på att han inte längre skulle kunna bo hos mig sliter hjärtat i tusen små bitar. Jag har gråtit flera gånger idag bara jag ens snuddat vid tanken. Såhär har jag hållit på senaste året nu. Min relation till min hund har blivit en lidelse. Jag älskar honom så det gör ont och samtidigt går jag på knäna.

Mitt ex älskar honom också fruktansvärt mycket, men han lider av psykisk ohälsa/sjukdom och skulle aldrig klara av att ta hand om honom mer än vad han gör idag.

Jag går och väntar på att livet ska bli enklare. Tänk om jag i framtiden skulle träffa en partner som älskar hundar? Då skulle vi ju plötsligt vara två personer som kan dela på bördan. Eller tänk om det plötsligt skulle dyka upp en snäll pensionär i mitt trapphus som råkar vilja ta hand om honom ibland. Men nu har det gått två år och tanken som slår mig är - tänk om det aldrig blir enklare än såhär? Är jag rättvis mot mig själv? Är jag rättvis mot Bruce? Är jag självisk som ibland känner att jag går under av ett ansvar som jag själv tagit på mig? Ändå planerade jag mitt hundköp i många många år innan jag slog till, tänk att det ändå inte blir som man trodde.

Jag är rädd för att jag ska omplacera honom och att förutsättningarna för ett lyckligt liv med Bruce ska dyka upp bara månader senare. Tänk om jag skulle ångra mig? Jag är rädd för att berätta för min exsambo att jag måste ta hand ögonsten ifrån honom och att vi inte kan fortsätta såhär. Det skulle göra honom förkrossad. Jag och också rädd för att jag ska fortsätta hanka mig fram genom livet och hoppas på att det ska bli bättre för oss båda.

Men framför allt blir jag så fruktansvärt ledsen av tanken att inte få hålla om honom varje dag.

Buke, vad ska jag göra?

 

[Alexis]

Men har du försökt få tag på någon som kan hjälpa till eller har du bara hoppats att det ska dyka upp någon?

Om det inte är en väldigt svår hund borde det gå att hitta någon som kan ta hand om honom ibland tänker jag

 

[Singoalla]

Men har du försökt få tag på någon som kan hjälpa till eller har du bara hoppats att det ska dyka upp någon?

Om det inte är en väldigt svår hund borde det gå att hitta någon som kan ta hand om honom ibland tänker jag

Ja alltså, dels så har jag ju dagmatte och sen har jag antingen pappa eller en annan familj som kan hjälpa till på helgerna. Så visst finns det hundvakt. Men det blir ändå såklart jag som hämtar och lämnar och vardagspusslar. Som ägare är jag ju spindeln i nätet. Att hitta någon som på riktigt delar ansvaret har jag hittills inte riktigt vetat om jag vill eller inte. Bruce har redan så många ställen han flänger runt emellan (mig, exet, dagmatte, pappa + annan hundvakt). Just nu känns det som att jag antingen vill att han är min, och lever med mig. Att jag helt enkelt får rycka upp mig. Eller att han får vara någon annans helt som tar hela ansvaret för honom. Att hitta någon att "dela honom med" känns dels som ytterligare fläng för honom, och vet inte heller om det skulle innebära så mycket mindre vardagspusslande för mig.

Och nej, han är inte svår alls. Världens enklaste och charmigaste.

 

[vallhund]

Sist på bollen.

 

[athena_arabians]

@Singoalla: Jag har egentligen inga konkreta råd men det känns som om du aktivt måste få till en förändring, inte bara hoppas att något dyker upp. Att ha djur ska på det stora hela vara lättsamt och öka trivseln i ens liv och handen på hjärtat, är det verkligen så för dig nu? De ska absolut inte öka ens stress, då anser iaf jag att det gått för långt.

Jag hade många sömnlösa nätter innan jag fick till det med katterna när pappa gick bort men jag bestämde mig för att det skulle gå att lösa och jobbade sedan aktivt mot det med olika lösningar och alltid en plan B och C.

 

[Raderad medlem 6459]

Singoalla, jag förstår att det här är en jättesvår sits för dig. Du älskar hunden, samtidigt som det är ett stort stressmoment att få ihop allt. Du och jag verkar rätt lika - jag är också social och har mycket omkring mig. Vilket gör att jag för min del ser djurägande som nåt som ligger långt bort i tiden just nu, trots att jag typ dagligen tänker på hur fint det vore att ha ett husdjur.

Jag tror du kommer få jättebra råd här så jag överlämnar det till experterna men en sak vill jag bara kommentera:

Jag är rädd för att berätta för min exsambo att jag måste ta hand ögonsten ifrån honom och att vi inte kan fortsätta såhär. Det skulle göra honom förkrossad.

Släpp det här. Jag förstår att det är svårt men släpp det. Du kan inte flänga runt och ta 90% av arbetet och tiden med Bruce bara för att din expartner inte ska bli ledsen. Hans mående är hans ansvar. Låter hårt men så är det. Det här beslutet är svårt nog ändå, addera inte faktorer som inte ligger hos dig.

 

[Singoalla]

@Singoalla: Jag har egentligen inga konkreta råd men det känns som om du aktivt måste få till en förändring, inte bara hoppas att något dyker upp. Att ha djur ska på det stora hela vara lättsamt och öka trivseln i ens liv och handen på hjärtat, är det verkligen så för dig nu? De ska absolut inte öka ens stress, då anser iaf jag att det gått för långt.

Jag hade många sömnlösa nätter innan jag fick till det med katterna när pappa gick bort men jag bestämde mig för att det skulle gå att lösa och jobbade sedan aktivt mot det med olika lösningar och alltid en plan B och C.

Jag har tänkt på många alternativ. Om det skulle bli enklare om jag skaffade bil, och det skulle det nog men det hade nog också resulterat i en ny ekonomisk stress i stället. Om det skulle bli enklare med hunddagis i stället för dagmatte som ibland reser bort eller är sjuk så det krisar, men Bruce blir stressad på hunddagis och jag vill att han ska ha det bra på dagarna. Att jag skulle dela honom rakt av med någon, kanske någon som vill ha varannan vecka? Men jag vet inte, det är något i att skaffa ett nytt hem till honom på halvtid som känns lika jobbigt som att skaffa ett på heltid.

Nu skrev jag iaf ett SMS till mitt ex och bad honom ringa när han har tid, vet att han är på middag ikväll. Tänkte att om jag bara får iväg ett SMS så kommer jag iaf inte undan att prata med honom sen. Tänker att jag kanske får lite klarhet om jag ens vågar börja bolla tankarna.

 

[Singoalla]

Jag tror du kommer få jättebra råd här så jag överlämnar det till experterna men en sak vill jag bara kommentera:

Släpp det här. Jag förstår att det är svårt men släpp det. Du kan inte flänga runt och ta 90% av arbetet och tiden med Bruce bara för att din expartner inte ska bli ledsen. Hans mående är hans ansvar. Låter hårt men så är det. Det här beslutet är svårt nog ändå, addera inte faktorer som inte ligger hos dig.

Usch jag vet En liten del av mig skulle också tycka att det vore skönt att reda ut det här för att kunna klippa bandet till exet helt. Jag älskar honom som människa. Han är fantastisk. Han stöttar mig med Bruce just nu och han slår knut på sig själv för att vår relation ska vara bra. Men han är sjuk och allt han säger och gör har fortfarande en enorm påverkan på mig. Jag vill bara bli fri.

 

[Lovisaleonora]

Din pappa vill inte ta över Bruce?

Det är olidligt svårt när huidägandet blir en börda. Som att överväga att amputera en arm

 

[Emuliiaa]

En tanke - skulle du kunna lämna bort honom på obestämd tid till någon bekant? Om ditt liv reder upp sig och du i framtiden har någon att dela hunden med, att du skulle ta tillbaka honom då? Kanske ingen som vill ställa upp på det i och för sig..

 

[Raderad medlem 6459]

Men han är sjuk och allt han säger och gör har fortfarande en enorm påverkan på mig. Jag vill bara bli fri.

Jag förstår det! Jag minns din andra tråd och det du känner är helt rimligt.

 

[Singoalla]

Din pappa vill inte ta över Bruce?

Det är olidligt svårt när huidägandet blir en börda. Som att överväga att amputera en arm

Ja, precis så känns det

Jag ska fråga honom. Faktum är att pappa och hans familj (fru + mina 3 sladdisar till halvsyskon) funderar på att köpa hund. Jag vet dock att dom vill ha en flatcoated retriever som vi hade i familjen när jag var barn. Men dom älskar Bruce, och han älskar dom. Mina tyngsta dagar inbillar jag mig själv att det är så det kommer att bli. Att Bruce kommer att flytta dit.

Jag funderade på att ringa honom idag, men dels har jag gråtit sedan jag kom hem från jobbet och skulle jag ringa honom just nu så skulle jag inte få ur mig ett enda ord. För det andra har jag som sagt alltid flytt lite till den lösningen i min fantasi, och jag är så rädd att han kommer säga nej för då kan jag inte ens få drömma lite om det ibland.

 

[Singoalla]

Jag förstår det! Jag minns din andra tråd och det du känner är helt rimligt.

Ja, det är nog det Slog mig nu att den tråden nog hade samma titel som den här.

 

[Lovisaleonora]

Ja, precis så känns det

Jag ska fråga honom. Faktum är att pappa och hans familj (fru + mina 3 sladdisar till halvsyskon) funderar på att köpa hund. Jag vet dock att dom vill ha en flatcoated retriever som vi hade i familjen när jag var barn. Men dom älskar Bruce, och han älskar dom. Mina tyngsta dagar inbillar jag mig själv att det är så det kommer att bli. Att Bruce kommer att flytta dit.

Jag funderade på att ringa honom idag, men dels har jag gråtit sedan jag kom hem från jobbet och skulle jag ringa honom just nu så skulle jag inte få ur mig ett enda ord. För det andra har jag som sagt alltid flytt lite till den lösningen i min fantasi, och jag är så rädd att han kommer säga nej för då kan jag inte ens få drömma lite om det ibland.

Jag tycker du ska ringa. Och presentera frågan. De behöver ju såklart tänka över det också. Ni behöver inte bestämma något. Men så ett frö, både hos dig och dem. Det kanske blir en bra lösning för ex:et också.

 

[Singoalla]

Jag tycker du ska ringa. Och presentera frågan. De behöver ju såklart tänka över det också. Ni behöver inte bestämma något. Men så ett frö, både hos dig och dem. Det kanske blir en bra lösning för ex:et också.

Det skulle vara drömmen. Jag har också tänkt tanken att jag borde säga någonting ganska snart, så de inte hinner komma allt för långt i sina andra hundplaner innan alternativet med Bruce ens presenterats för dom. Vi bor ju i samma stad också, det skulle vara fantastiskt att få ha kvar honom i familjen.

Ska ringa honom så snart jag tror jag kan prata utan att bryta ihop helt.

 

[Lovisaleonora]

Ska ringa honom så snart jag tror jag kan prata utan att bryta ihop helt.

Det är din pappa. Du har det svårt. Ring.

 

[Raderad medlem 6459]

Det är din pappa. Du har det svårt. Ring.

Skulle precis skriva samma sak.

 

[Singoalla]

En tanke - skulle du kunna lämna bort honom på obestämd tid till någon bekant? Om ditt liv reder upp sig och du i framtiden har någon att dela hunden med, att du skulle ta tillbaka honom då? Kanske ingen som vill ställa upp på det i och för sig..

Jag har tänkt den tanken också. Att få lösa det temporärt. Kanske att pappa skulle gå med på en sån lösning. Ja, inte att jag skulle få ta tillbaka honom precis hur som helst. Men att kanske testa ett halvår först och sen utvärdera från båda håll.

 

[Singoalla]

Det är din pappa. Du har det svårt. Ring.

Jobbar på det.

 

[Kakis]

Tala med din pappa. När jag var i liknande situation kollade jag med min pappa om han eventuellt kunde hjälpa mig medans jag tog mig på fötter. Vi har inte världens tightaste relation så svaret var inte riktigt vad jag väntat mig. Han sa att han kunde köra direkt om det var akut och vi kunde mötas upp i Jönköping (han bor utanför Stockholm och jag i Malmö). Nu lyckades jag lösa det utan hans hjälp och är själv med två hundar nu, och visst jag är beroende av dagmatte och mina hundvakter men mitt liv går att lösa, imorgon hämtar jag dem hos dagmatte, rastar dem och lämnar dem hemma och sen tillbaka till jobbet på AW. Det blir en del sådant men då de har sällskap på dagen tycker jag det är ok att de är själva ett par timmar på kvällen med mat i magen.