Några år senare

Ibland händer det saker som sätter saker och ting i ett perspektiv som man normalt inte uppfattar i vardagen därför att man går omkring med ett tunnelseende och ser bara det som är just nu och det som kommer inom den närmaste framtiden.

Idag på lunchen behövde jag ta en sväng till centrum och uträtta några ärenden. När jag var på väg därifrån fick jag plötsligt syn på ett bekant ansikte. Hon hade tidigare jobbat på ett aktivitetscenter för personer med psykiska funktionshinder. Där gick jag som deltagare. Jag åkte färdtjänst dit och hem för att jag inte klarade av att åka själv.

Jag stannade till och hälsade på henne. Givetvis fick hon en kvick update på hur läget var. Jag berättade att det hade gått bra för mig och att jag mådde bra, jobbade heltid och var precis på väg att köpa ett hus i Lindesberg.

Hon blev så rörd att hon nästan började grina. Hoppsan , det var inte meningen att få folk att lipa i centrum.

Men det sätter en del perspektiv på tillvaron. Det har ju verkligen hänt massor. Jag har gått från att ha varit sjuk och hopplöst terapiresistent, till att bli välmående och fungerande. Jag har nog min envishet att tacka för det. Enligt mamma är vår släkt full med envisa människor.