Det jag har skrivit efter tidigare ridlektioner om att det har varit så mysigt att stå och pyssla med hästen före lektionen och att det har varit så väldigt roligt att rida igen – fick jag äta upp med råge den här gången. 
I boxen innan lektionen blev det slagsmål. Hästen högg och kickade och hoppade jämfota och nästan småstegrade för att hon var så irriterad över att ha mig där. Och jag vet ju att man inte ska bråka med ston, men känslorna bar iväg med mig och jag sa till henne på skarpen. Jag skakade nästan av ilska och hästen var überstirrig och sur och stod spänd som en stålfjäder och vägrade till och med äta sin mat.
Så bra började veckans lektion.
Inne i ridhuset så tyckte jag att jag under dom första minutrarnas arbete kanske hade en chans att få till nånting, men känslan försvann snabbt och ganska snart stod det klart att vi inte lirade alls, jag och den vackra fuxdamen Vera. Hon var så galet spänd att jag knappt fick igenom några hjälper alls. Var inte jag bra på att rida spända hästar en gång i tiden? Nu funkade ingenting. Hon gick med huvudet uppe i taket och stirrade upp sig och skyggade för saker och ting, och i första galoppen lättade bakkärran på henne några gånger. Hon var så spänd och stirrig att det kändes meningslöst att försöka sig på någon övning överhuvudtaget, för hon ville inte alls lyssna på mig.
Jag har ridit Vera ganska många gånger förra gången jag red på den här ridskolan, men när jag innan lektionen febrilt letade i minnesbanken över hur hon var och hur jag brukade rida henne, så mindes jag lustigt nog inte det. Ju längre in på lektionen det gick, desto mer gick det upp för mig att det nog var för att jag aldrig riktigt fick någon bra känsla med Vera. Trots att jag red henne så många gånger så lirade vi aldrig riktigt, jag kom aldrig på knapparna på henne.
Men kanske kan det ha varit nånting i luften, för Vera var inte den enda med dålig energi på ridlektionen. Det finns en gammal trotjänare som brukar kicka lite mot skänkeln ibland, men den här gången var det inte bara några kickar mot skänkeln utan rejäla protester mest hela tiden, ibland gick han inte framåt överhuvudtaget. Och en av de nyare hästarna som jag inte känner så väl kickade också bakut mest hela tiden, och blev så förbannad att han till och med började sikta in sig och gå på och sparka mot en annan häst. Så det var lite generell kalabalik under hela lektionen – till och med så att det i början av lektionen utlovade galopparbetet ställdes in.
En stund in på lektionen fick jag order från ridläraren att sätta på gummisnodd på hästen, och för mig är det lika med att få gå och ställa sig i skämshörnan. ”Hej, jag heter Cassiopeja, och jag rider som en nybörjare.” Efter att Vera fick på sig snodden gick det möjligtvis aningens bättre, men hon var fortfarande alldeles för spänd och motsträvig för att jag skulle känna att vi kom någon vart överhuvudtaget. Och när lektionen var slut och jag hade suttit av hästen och skulle ta av henne snodden, så höll hon på att explodera av ilska. Det var liksom inte en rimlig reaktion. Jag började fundera på om nånting var fel. (eller så är hon bara ett fuxsto, och jag funkar inte med såna)
Så så var det med det. Inte roligt alls. Jag+Vera=Katastrof.
I boxen innan lektionen blev det slagsmål. Hästen högg och kickade och hoppade jämfota och nästan småstegrade för att hon var så irriterad över att ha mig där. Och jag vet ju att man inte ska bråka med ston, men känslorna bar iväg med mig och jag sa till henne på skarpen. Jag skakade nästan av ilska och hästen var überstirrig och sur och stod spänd som en stålfjäder och vägrade till och med äta sin mat.
Så bra började veckans lektion.
Inne i ridhuset så tyckte jag att jag under dom första minutrarnas arbete kanske hade en chans att få till nånting, men känslan försvann snabbt och ganska snart stod det klart att vi inte lirade alls, jag och den vackra fuxdamen Vera. Hon var så galet spänd att jag knappt fick igenom några hjälper alls. Var inte jag bra på att rida spända hästar en gång i tiden? Nu funkade ingenting. Hon gick med huvudet uppe i taket och stirrade upp sig och skyggade för saker och ting, och i första galoppen lättade bakkärran på henne några gånger. Hon var så spänd och stirrig att det kändes meningslöst att försöka sig på någon övning överhuvudtaget, för hon ville inte alls lyssna på mig.
Jag har ridit Vera ganska många gånger förra gången jag red på den här ridskolan, men när jag innan lektionen febrilt letade i minnesbanken över hur hon var och hur jag brukade rida henne, så mindes jag lustigt nog inte det. Ju längre in på lektionen det gick, desto mer gick det upp för mig att det nog var för att jag aldrig riktigt fick någon bra känsla med Vera. Trots att jag red henne så många gånger så lirade vi aldrig riktigt, jag kom aldrig på knapparna på henne.
Men kanske kan det ha varit nånting i luften, för Vera var inte den enda med dålig energi på ridlektionen. Det finns en gammal trotjänare som brukar kicka lite mot skänkeln ibland, men den här gången var det inte bara några kickar mot skänkeln utan rejäla protester mest hela tiden, ibland gick han inte framåt överhuvudtaget. Och en av de nyare hästarna som jag inte känner så väl kickade också bakut mest hela tiden, och blev så förbannad att han till och med började sikta in sig och gå på och sparka mot en annan häst. Så det var lite generell kalabalik under hela lektionen – till och med så att det i början av lektionen utlovade galopparbetet ställdes in.
En stund in på lektionen fick jag order från ridläraren att sätta på gummisnodd på hästen, och för mig är det lika med att få gå och ställa sig i skämshörnan. ”Hej, jag heter Cassiopeja, och jag rider som en nybörjare.” Efter att Vera fick på sig snodden gick det möjligtvis aningens bättre, men hon var fortfarande alldeles för spänd och motsträvig för att jag skulle känna att vi kom någon vart överhuvudtaget. Och när lektionen var slut och jag hade suttit av hästen och skulle ta av henne snodden, så höll hon på att explodera av ilska. Det var liksom inte en rimlig reaktion. Jag började fundera på om nånting var fel. (eller så är hon bara ett fuxsto, och jag funkar inte med såna)
Så så var det med det. Inte roligt alls. Jag+Vera=Katastrof.
