För att fortsätta på snedspåret i tråden: Jag undrar vad som händer om man struntar i bestämmelserna och gör som man vill? Min mamma dog väldigt plötsligt och hennes önskan, sista gången jag pratade med henne, var att få komma hem igen (hon låg på sjukhus), vilket jag lovade. Efter sin död ville jag åtminstone få ta hem hennes urna och ställa den på köksbordet i huset en sista gång, lite symboliskt så att säga. Men det gick INTE för sig, att ens låna hem urnan en stund innan vi satte ner den i jorden. Ändå var vi helt ensamma vid urnsättningen - vad hade hänt om jag bara kört hem med urnan? Kanske rentav öppnat den och spridit askan i hennes trädgård för att sen begrava en tom urna? Hade jag blivit åtalad? Om någon fått reda på mitt otyg, alltså.
När urnan skulle gravsättas, behövde vi en ny gravsten eftersom pappas sten inte rymde hennes namn. Pappas sten var en fin granitsten som han själv burit hem från skogen en gång. Vi ville ta hem den och kasta den i älven som flyter nedanför vårt hus, ute i strömfåran i mitten där det är djupt. Men det gick verkligen inte heller för sig - tänk om någon dykare en dag skulle simma förbi och få se en gravsten, vilken chock? Sa man.... Så den fina stenen hamnade på nån slags uppsamlingsplats där den senare skulle krossas.
Oki, trådkapning.... Men nån liten smidighet tycker jag kyrkan kunde visa. Vissa ramar måste givetvis finnas, men med lite samtal och överenskommelse borde sånt gå att lösa. Tycker jag.