Min största barnskräck...

[mian1]

...är inte förlossnngsskräck och inte rädslan att bli bunden eller att inte få sova ordentligt på nätterna. Min största skräck är att bli småbarnsförälder och att det verkligen är så hemskt som så många föräldrar hävdar.
Behöver lite svar från föräldrar om saker som jag bara inte förstår, gällande barn upp till sisådär 3 år.

* Är alla småbarn våldsamma och bankar, slår och kastar allt som kommer i deras väg? Enligt mina barnägande vänner är det en naturlig del av utvecklingen (ett beteende de flesta barnen behåller långt upp i skolåldern) eller är det brist på uppfostran/tillsägning?

* Är det sant att barn under 3 år inte fattar ett nej och därför ska få vad de ber (läs skriker) om? Och att det skär så i hjärtat på en småbarnsmamma att hon aldrig kan neka sitt barn vad det vill ha och detta är något som förändras hos mamman i och med födseln och något en icke-förälder aldrig kan förstå?

* Om man besöker en icke-barnägare - hur länge beräknar man stanna för att man ska ta en egen leksak med sig? Och utan leksak - vad hade man tänkt göra när barnet inte sover?
a) hålla barnet stilla tills besöket är över
b) låta barnet hitta något själv att pilla med
c) räknar med att få låna kastruller och träslevar som underhållning

* Småbarnsmammor blir kallsvettiga och gråter ifall pappan eller någon annan främmande person (???) tar barnet med sig eller mamman måste lämna sitt barn i deras vård för att t.ex. åka till affären? Även detta naturligt och uppstår vid barnets födsel.

Detta är bara några få av många läskiga lärdomar som mina småbarnsmamma-väninnor försöker tuta i mig i sina försök att lära upp mig inför min framtida karriär som mamma.
Vad är rätt och vad är fel? Förutsatt att man har ett barn som INTE är hyperaktivt pga damp/ADHD eller har andra speciella behov.

 

[Mitzi]

Sv: Min största barnskräck...

Har inga egna barn men har jobbat/jobbar med barn i de åldrarna du nämner.

Fråga 1. NEJ, alla barn är långt ifrån sådana, men alla barn testar människor/prylar omkring sig. Barn gör det som funkar, i vissa fall funkar den metoden och då fortsätter de. I VÄLDIGT många fall är ett sådant beteende långt upp i åldrarna tecken på att någonting inte står rätt till. Det kan vara alltifrån otrygg hemmiljö till dålig fostran mm

Fråga 2. Barn under 3 förstår visst ett Nej. Det gör de ganska tidigt. Men vid ett Nej tar barnet till metoder (skriker) som ofta funkar för att mamman ska ändra sig. Har det fungerat en gång kan barnet testa tio gånger till, även om det de tio följande gångerna inte funkar.
Det kommer att skära i hjärtat på dig med när du måste neka ditt barn. Skillnaden ligger i hur man som mamma HANTERAR det. Antingen klarar man av att furnuftsmässigt resonera med sig själv och vidhålla sitt Nej, eller så ger man efter och inser kanske i efterhand att man skulle gjort annorlunda. Mycket beror ju på hur du är som människa.
Klarar du tex av att neka din djur och kan vidhålla ditt Nej gentemot dem? Klarar du det inte är det mycket troligt att det blir likadant med barnet.

fråga 3 Hur du ska gör när du kommer hem till folk med barnet beror mycket på hur barnet är och i vilken ålder. Ett barn under tre kan mycket väl sitta och pyssla för sig själv, medan ett äldre barn gärna leker med andra barn (vid tre års ålder börjar barnets sociala förmåga att utvecklas) Hålla barnet stilla är nära nog omöjligt, om det inte är väldigt litet.
Räkna inte med att få låna kastruller av den du besöker. Det är bättre att ta med sådant man vet barnet gillar att leka med. En bra kompis tänker dock lite på barnet också och kan kanske erbjuda något underhållande (video, pussel mm), men det skall man inte ta för givet.

Fråga 4. En del blir jättenojiga av att behöva lämna ifrån sig sitt barn även för kortare stunder. Dessa personer är i min mening inga bra föräldrar då de är FÖR nervösa och överbeskyddar lätt barnet. Det är inte ovanligt att dessa mammor själva kan börja gråta om barnet gråter över något. Det resulterar i ett otryggt barn som tenderar att bli som sin mamma =inte bra. Jag har tyvärr sett många sådana fall och det har alltid varit synd om barnet med en sån mor - hur paradoxalt det än kan låta.
Det är klart att en viss oro alltid finns när man lämnar sitt barn, men för de flesta är det hanterbart. Återigen beror det på hur man är som person? Hur är en liknande situation med djuren?

Lägg alla läskiga lärdomar på hyllan! Du blir inte en annan människa för att du blir mamma. Men du får ett annat liv att ta ansvar för.

 

[Silverkedjan]

Sv: Min största barnskräck...

* Är alla småbarn våldsamma och bankar, slår och kastar allt som kommer i deras väg? Enligt mina barnägande vänner är det en naturlig del av utvecklingen (ett beteende de flesta barnen behåller långt upp i skolåldern) eller är det brist på uppfostran/tillsägning?

Min försöker särskilt sedan han började på dagis men blir nedlagd på golvet och fasthållen och tillsagd på skarpen ("Man får inte slåss ") som en maremma-valp om han försöker gå över mina gränser, dvs slåss, spottas, göra illa. Funkar men måste återupprepas emellanåt.

* Är det sant att barn under 3 år inte fattar ett nej och därför ska få vad de ber (läs skriker) om? Och att det skär så i hjärtat på en småbarnsmamma att hon aldrig kan neka sitt barn vad det vill ha och detta är något som förändras hos mamman i och med födseln och något en icke-förälder aldrig kan förstå?

Nej det är inte sant. Spädbarn förstår inte nej men då får man se till att de inte har något otillåtet inom räckhåll att frestas med. Jag lät Vidar göra allt han ville som inte var livsfarligt eller väldigt dyrt när han var liten (extremt få men oförhandlingsbara nej som jag struntade i att han inte förstod i början), sedan successivt har det blivit mer "nej" och mer eget ansvar. Skriket när de i trotsåldern vid 2-3 kan man kontra med att det är synd om barnet som inte får som det vill, men man får inte alltid som man vill. Man får förhärda sig och ta konflikter även i mataffären om det ska funka :smirk: Men det är inte värre än att fostra en unghäst


* Om man besöker en icke-barnägare - hur länge beräknar man stanna för att man ska ta en egen leksak med sig? Och utan leksak - vad hade man tänkt göra när barnet inte sover?
a) hålla barnet stilla tills besöket är över

nej det går inte !

b) låta barnet hitta något själv att pilla med
c) räknar med att få låna kastruller och träslevar som underhållning

Man planerar i möjligaste mån besöket när ungen sover eller är nöjd om den är liten, eller "bra" timmar (inte trött och hungrig) när den är äldre. Sen får man ju göra upp med den man hälsar på vad som får göras och om man är där för vuxensnack (då skulle jag nog hellre lämna barnet hemma iofs) eller för att "beundra" nytillskottet.

Men är ungen hopplös så tar man oavsett sammanhang med sig den ut bara. (Här har föreningen för barns utbärande slagit till i affärer och på middagar och på jobb...)

* Småbarnsmammor blir kallsvettiga och gråter ifall pappan eller någon annan främmande person (???) tar barnet med sig eller mamman måste lämna sitt barn i deras vård för att t.ex. åka till affären? Även detta naturligt och uppstår vid barnets födsel.

Den känslan uppstår lätt men kan aktivt motarbetas och bemästras, lämpligen gärna på BB! Sedan måste man bara hålla god min och aldrig visa för barnet om man blir orolig.


Hehe mian1, det kommer att gå galant Försök bara redan nu att fundera ut vilken strategi du vill ha i olika frågor och så låt hjärnan vara med och påminna om det när hormonstormarna ryker efter förlossningen

 

[mian1]

Sv: Min största barnskräck...

Klarar du tex av att neka din djur och kan vidhålla ditt Nej gentemot dem? Klarar du det inte är det mycket troligt att det blir likadant med barnet.

En bra kompis tänker dock lite på barnet också och kan kanske erbjuda något underhållande (video, pussel mm), men det skall man inte ta för givet.

QUOTE]

Jag klarar två par bedjande bassetögon och kan ändå säja NEJ när de vill sova i sängen eller ha godis. Det är ju att göra dem en björntjänst att låta dem få allt som de vill. Ger jag dem mat och godis när helst de vill ha det hade de dött i tidig ålder av övergödning.


När mina kompisar började producera barn i långa rader så skaffade jag en leklåda med lite leksaker eftersom de nästan aldrig hade egna grejer med sig. Det finns inte en enda grej kvar i lådan. De större barnen måste ha stoppat på sig av leksakerna och tagit hem och de som fanns kvar var fullständigt demolerade. Svågerns pojk kastade säkert 20 leksaksbilar ut i skogen och andra barn har hoppat, kastat och bankat sönder resten. Samtliga träredskap i köket är sedan länge söndergnagda och jag har helt enkelt tröttnat på att tillhandahålla saker som ändå bara blir förstörda :smirk:
Jag tycker för min del att en bra kompis håller koll på sitt barn. Har barnet vampyrtänder och gnager träslevar i flisor så kan man ju få bli informerad om det och ge ungen en vedklamp istället

 

[mian1]

Sv: Min största barnskräck...

Vi är nog redan nu rätt överens hemma om hur en sund barnuppfostran bör gå till. Maken har ju dessutom en hel del universitetspoäng i barnpsykologi. Det är bara allt för många mammor som vi känner som genomgått totala personlighetsförändringar i och med att de blev mammor. All respekt för andra tycks ha runnit av dem, det är bara dem själva och deras barn som existerar och de måste alltid till varje pris får göra som de vill. Sån vill jag ALDRIG bli. Vi har två mamma-kompisar som är precis som vanliga människor är. De bär också ut sina barn om de inte kan uppföra sig och de inför utbildning i allmänt vett samt normalt människorbeteende redan från början. Fattar då inte bebisen i början så gör den det ändå efter ett tag. För vem, förutom de egna föräldrarna, kan tycka om ett ouppfostrat barn? Och hur snällt är det att inte lära sitt barn hur det förväntas uppföra sig i sociala sammanhang?

Drabbas alla av hormonstormar? Blir alla puttinuttiga? Jag har inte haft några hormonstormar under graviditeten så de kanske kan utebli även i framtiden eller inte bli mer än hormonbris?

 

[Silverkedjan]

Sv: Min största barnskräck...

Drabbas alla av hormonstormar? Blir alla puttinuttiga? Jag har inte haft några hormonstormar under graviditeten så de kanske kan utebli även i framtiden eller inte bli mer än hormonbris?

Jag är puttenuttig i smyg, och har en hel del hormonstormar av olika slag

Men det går oftast alldeles utmärkt att hantera ungen som en unghäst i alla fall, det sitter väl mer i ryggmärgen än att fostra barn

Man får bestämma sig för att låta hjärnan vara inkopplad också, och fråga sig vad man skulle rått någon ANNAN till så man kan se lite mer objektivt på situationerna.

Och så måste man få SOVA.

 

[Inte_Ung]

Sv: Min största barnskräck...

Drabbas alla av hormonstormar? Blir alla puttinuttiga? Jag har inte haft några hormonstormar under graviditeten så de kanske kan utebli även i framtiden eller inte bli mer än hormonbris?

Det kan klara sig med en hormonbris.
Men det vet du inte förrän efteråt i alla fall.

I övrigt så hänvisar jag som vanligt till favoritboken "Barnaboken" av Anna Wahlgren. Man behöver inte göra som det står i den, men man blir oändligt stärkt till att göra som man själv vill av den.
Och tack vare den så har jag aldrig besvärats av andra föräldrars och mormödrar/farmödrars åsikter om hur det egentligen skall vara.
Jag har alltid känt att jag vet hur det skall vara för mig och mitt barn.

Och inget av det som du skriver är sant och man har alltid en hög leksaker med sig, om så bara för 10 min besök.

I ditt fall så är väl Kennelklubbens rekommendationer för hundvalpar en bra instruktion att följa. De fungerar upp till 5 års åldern.
Sambon tränade apport med 2½-åringen här i sommar.
Du vet, vad gör man inte i brist på hund.
De använde en helt vanlig pinne passande storleken på barn.

 

[anhe]

Sv: Min största barnskräck...

Jag är ingen speciellt barnkär person, inte innan jag fick barn i alla fall. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle bli så förvandlad eftersom jag är rätt stillsam och jordnära annars med, är liksom ingen känslomänniska. Inte heller blev livet så mycket annorlunda, inte på det viset man hör alla prata om. Jag har aldrig upplevt mig som trött och aldrig får sova tex.

* Är alla småbarn våldsamma och bankar, slår och kastar allt som kommer i deras väg? Enligt mina barnägande vänner är det en naturlig del av utvecklingen (ett beteende de flesta barnen behåller långt upp i skolåldern) eller är det brist på uppfostran/tillsägning?

.

Min dotter är bara ett, men håller redan på och undersöker saker våldsamt. Men det där ska du inte oroa dig för, det är märkligt vad naturligt det är med sina egna barn, även om man kan tycka andras är en pain in the ***.

* Är det sant att barn under 3 år inte fattar ett nej och därför ska få vad de ber (läs skriker) om? Och att det skär så i hjärtat på en småbarnsmamma att hon aldrig kan neka sitt barn vad det vill ha och detta är något som förändras hos mamman i och med födseln och något en icke-förälder aldrig kan förstå?

.

Hmm, min dotter försöker jag i alla fall lära ett nej, även om hon inte kan ta in det, och det skär inte så speciellt mycket i hjärtat när vi blir osams om att hon inte ska få hämta köksknivarna ur diskmaskinen.

* Om man besöker en icke-barnägare - hur länge beräknar man stanna för att man ska ta en egen leksak med sig? Och utan leksak - vad hade man tänkt göra när barnet inte sover?
a) hålla barnet stilla tills besöket är över
b) låta barnet hitta något själv att pilla med
c) räknar med att få låna kastruller och träslevar som underhållning

.

Man åker till folk som har barn själv. Nej då, det där kommer också falla sig helt naturligt, berorende på hur kräsen barnet är på leksaker, vilka man åker till osv.

* Småbarnsmammor blir kallsvettiga och gråter ifall pappan eller någon annan främmande person (???) tar barnet med sig eller mamman måste lämna sitt barn i deras vård för att t.ex. åka till affären? Även detta naturligt och uppstår vid barnets födsel.

.

Jag tycker det är jätteskönt att vara barnledig en stund, för dom är intensiva dom små raringarna. Klart det sticker lite i hjärtat när man ska lämna bort dom, men det går bra. Jag har ju vant mig tidigt. Dottern var ju bara 1½ vecka när jag började rida/köra igen, så både hon och jag är vana att hon är med andra. Hon är inte blyg för främlingar och tycker bara det är kul att leka utan mamma med. Det gäller bara att våga börja lämna bebisen ifrån sig.



Allt kommer lösa sig helt naturligt. När du väl är i den situationen så tänker du inte på det så mycket. Sen föds dom ju inte som små "demolition man", det är ju utveckling, alltså hinner man som mamma också utvecklas i takt med barnet.

 

[Xeline]

Sv: Min största barnskräck...

Hi hi !

jag är nog inte rätt person att fråga.

Fråga 1, Nej, alla barn är inte såna ! MIn son har till och från varit rätt våldsam av sig, men han har tex alltid varit försiktig med djuren, han skulle aldrig kasta nån sak efter katterna. Det är inte en utvecklingsfas som man inte kan påverka...tjejerna har aldrig varit såna (vad jag minns)

Fråga 2. Nej, absolut inte. Jag har aldrig haft problem med att säga nej till mina barn när de var små. Och det verkar som om de fattat även om man får upprepa nejet flera gånger varje dag. jag har inte haft problem med någ skorr i hjärtat, det har inte bitit på mig att pipa.

Fråga 3. Beror på barnet och åldern på dito. Mina barn har alltid varit självgående och jag har varken behövt passa eller roa. De har heller inte härjat med folks prylar om de inte fått lov till det.

Fråga 4. Så långt ifrån mig som man kan komma. Men jag tror att den sortens mammor finns rätt många av. Vet inte om jag saknat nån sorts mamma-gen. Mina barn har alltid varit trygga och nöjda med många olika människor, jag har mina teorier om varför - de har faktiskt aldrig varit mammiga, möjligen sonen som har vart pappig då.

 

[Xeline]

Sv: Min största barnskräck...

Jisses ! OM mina ungar hade haft sönder/haft bort grejer så hade jag garanterat ersatt dem ! Vilka typer !

 

[MissMary]

Sv: Min största barnskräck...

Jag tyckte att det var ganska jobbigt att ha småbarn, dock inte av något av de skäl som du radar upp. Små barn är väl som människor mest, med det undantaget att man måste lära dem hur de förväntas uppföra sig i olika situationer. Det brukar gå alldeles utmärkt även om man ibland får be till högre makter om mer tålamod.

Det jag bävar för när jag nu om två månader ska ha mitt andra barn är detta med att alltid vara "efterfrågad". Om man åker och tränar en timme kan det vara kaos när man kommer hem vilket gjorde att jag upplevde en väldig stress när jag var borta. Det borde inte ha varit mitt problem egentligen eftersom jag visste att det inte gick någon nöd på dem, men jag påverkades mycket av deras (läs pappans) behov att ha mig tillgänglig. I övrigt tyckte jag bara att det var skönt när någon annan tog hand om min dotter ett tag, så att man fick "andas".

/Anna

 

[Jippo]

Sv: Min största barnskräck...

Det jag bävar för när jag nu om två månader ska ha mitt andra barn är detta med att alltid vara "efterfrågad". Om man åker och tränar en timme kan det vara kaos när man kommer hem vilket gjorde att jag upplevde en väldig stress när jag var borta. Det borde inte ha varit mitt problem egentligen eftersom jag visste att det inte gick någon nöd på dem, men jag påverkades mycket av deras (läs pappans) behov att ha mig tillgänglig. I övrigt tyckte jag bara att det var skönt när någon annan tog hand om min dotter ett tag, så att man fick "andas".

/Anna

Pricken över I: et! Känner precis som du. Tycker det är skönt att få vara för mig själv ibland och har inga som helst problem att lämna tjejen någon stund. Men "problemet" uppstår när man kliver innanför dörren, när man kommit tillbaks hem, DÅ märker man "kaoset"... Det är lite stressande, men det bästa är ju att fortsätta åka bort en stund och helt enkelt strunta i att stressa upp sig, för de överlever ju garanterat, de där hemma... :smirk: :smirk:

 

[smulis27]

Sv: Min största barnskräck...

* Är alla småbarn våldsamma och bankar, slår och kastar allt som kommer i deras väg? Enligt mina barnägande vänner är det en naturlig del av utvecklingen (ett beteende de flesta barnen behåller långt upp i skolåldern) eller är det brist på uppfostran/tillsägning?

Ja, de allra flesta undersöker sin värld med mer eller mindre våldsinslag. De provar sig fram och eftersom deras motorik inte är färdigutvecklad och de inte har några referensramar till hur folk omkring reagerar och hur saker uppför sig. Det behöver inte alls vara brist på uppfostran, utan vissa barn ger sig efter en uppmaning eller tre, andra måste man upprepa för 200 gånger för att de ska ta in hur de förväntas bete sig. Man kan givetvis skapa bättre eller sämre förutsättningar för att nå fram på ett sätt som fungerar för en själv, barnet och familjen.

* Är det sant att barn under 3 år inte fattar ett nej och därför ska få vad de ber (läs skriker) om? Och att det skär så i hjärtat på en småbarnsmamma att hon aldrig kan neka sitt barn vad det vill ha och detta är något som förändras hos mamman i och med födseln och något en icke-förälder aldrig kan förstå?

Nej, det är inte sant. Däremot sparar jag mina nej till sånt som är absolut oförhandlingsbart. Det är så ohyggligt lätt att fastna i NEJ-träsket med små barn och det kan lätt leda till negativa återkopplingar, dvs även negativ uppmärksamhet är uppmärksamhet, och små barn vill ofta bli sedda. Jag tror på att avleda från ett oönskat beteende, dvs visa hur man får göra eller ta barnet vid handen och säga "kom så går vi och gör detta istället". Hos mig är det tillåtet att äta blomjord och suga på fjärrkontrollen tex, eller greja med de flesta saker i hushållet som inte är jättedyra eller farliga. När det gäller att ge barnen allt de vill ha så skiljer jag på barnens behov och på deras vilja. Deras behov tycker jag bör tillfredsställas ganska omedelbart medan deras viljor skall tas hänsyn till men inte köras över. Tex har ett spädbarn ofta behov av mycket närhet, och man kan inte skämma bort ett barn med närhet. Ett större barn har inte behov av glass före maten varje dag, därför kan jag lugnt säga nej, men det måste också vara ok för barnet att bli besviket. Tycker jag.

* Om man besöker en icke-barnägare - hur länge beräknar man stanna för att man ska ta en egen leksak med sig? Och utan leksak - vad hade man tänkt göra när barnet inte sover?
a) hålla barnet stilla tills besöket är över
b) låta barnet hitta något själv att pilla med
c) räknar med att få låna kastruller och träslevar som underhållning

Jag hade nog tagit med någon liten leksak i blöjväskan. Det behöver ju inte alls vara något stort eller märkvärdigt. Barn hittar ofta annat att leka med som är mycket mer spännande, bara de får tillåtelse. Bakplåtspapper och toarullar är en hit

* Småbarnsmammor blir kallsvettiga och gråter ifall pappan eller någon annan främmande person (???) tar barnet med sig eller mamman måste lämna sitt barn i deras vård för att t.ex. åka till affären? Även detta naturligt och uppstår vid barnets födsel.

Ja, många drabbas av en stark beskyddarinstinkt. Det är bara att träna sig. Själv har jag inget större behov av egetid, en timme nån gång då och då räcker för mig. Ibland mediterar jag inåt här hemma medan pappa tar fullt ansvar och då glömmer jag dem bokstavligen. Meditationen kan bestå av tex ett bad, en tupplur, spela dataspel eller bara surfa eller kolla på tv. Nu helammar ju jag och vi vill inte ge flaska av många olika skäl, så längre egentid får vänta tills Viktor börjar äta annan mat.

Och jo, nåt som det inte pratas så mycket om är förlossningsdepression. Jag har drabbats myckt hårt av detta efter båda mina förlossningar och det är vanligt. Det är väldigt lätt att tro att man kommer vara rosenkindat lycklig och bara fånstirra på sin nya bebis, och så sitter man istället med ångest och grinar ögonen ur sig. Då kan man lätt känna sig knäckt när man tror att man måste vara så himlastormande lycklig. Om du skulle drabbas av depp efteråt så var inte rädd, men prata göra med någon på ditt bvc. Många nyblivna mammor drabbas i allafall av tredagarsgråten, dvs en period som inträffar ca tre dagar efter förlossningen. Den är helt hormonell och har ofta samband med att mjölkproduktionen kommer igång på allvar.

Nu vet jag inte om du tänkt amma, men det är också en sån där grej som är lätt att tro att det bara går per automatik, men så är det tyvärr sällan. Jag vill ge dig två råd angående amning om du tänkt dig det:

1. Tro inte på dem som säger att det ska göra ont i början! Det ska INTE gör ont eller bli sår, då är sugtaget fel och behöver justeras för att undvika långdragna problem. Lite svid eller småobehag ok, men absolut inte sår!
2. Var inte rädd för att söka hjälp på stört så fort du undrar över något om amningen. Det är ingen som vinner på att man sitter hemma och lider i onödan för något som enkelt kan rättas till på ett par amningstillfällen. Och om det inte känns bra, lita på den känslan och inte på någon som säger att det ser bra ut, sök då annan hjälp. Min mycket tråkiga erfarenhet är att bvc ofta har usel amningskunskap, så kan de inte hjälpa till kan man söka sig till amningsmottagningen (om de har en sån på ditt sjukhus) eller till en hjälpmamma från amningshjälpen.

 

[Lazza]

Sv: Min största barnskräck...

Jag svarar bara på den sista frågan (du har ju redan fått bra svar på de övriga).
Jag har inga som helst problem att lämna min son. Jag tränar o rider nästan varje kväll, men jag gör det med mycket gott samvete. Det finns nämligen en person till som är bäst i världen för min son - nämligen hans pappa. Jag har redan från början låtit dem få vara ensamma för att skapa egna rutiner med varandra.
Dessutom är jag inte av åsikten att "mitt sätt är det rätta sättet". Jag tror på delat ansvar, och att inbilla sig att man som mamma automatiskt vet bäst är att nedvärdera fadern! Och har man den inställningen blir det inte jobbigt alls att lämna barnet.
O sonen äääääälskar att vara hos farmor eller morfar. Han saknar inte sina föräldrar alls, utan är fullständigt trygg hos dem.

Kanske saknar jag också den där "jag-är-mamma-måste-vara-hos-mitt-barn"genen?

 

[Xeline]

Sv: Min största barnskräck...

Jag saknar nog också den genen.

Eftersom jag var ensamstående med mina döttrar från dag 1 så var det bara SKÖNT att komma ifrån och vara bara jag. Pappan var med dem två nätter iveckan och då tog jag min pump och flyttade henm till någon kompis. Eftersom de både ammades och åt flaska så fungerade det alldeles utmärkt. Jag hade dessutom ett par nära vänner som hjälpte mig jättemycket. Den finaste kommentaren (för mig) fick jag av killen i den familjen: När de fick barn ungeför ett år efter, så hade mamman väldigt kort navelsträng till sin pojke, så pappan fick aldrig riktigt ta hand om honom själv, på eget vis; Vid något tillfälle sa han att han förstod och visste mycket bättre vad mina flickor behövde än vad han kände med sin egen son.

 

[Cillavan]

Sv: Min största barnskräck...

Jag har inte läst alla svar, men du behöver nog INTE oroa dig så mycket!! Jag hade själv liknande tankar under hela graviditeten, men jag har fått det snällaste, lugnaste och gladaste barn man kan tänka sig. Det säger ALLA som träffar honom! Jag tror att det blir mycket vad man gör det till (så klart jag tror med en så välartad liten gosse, he, he...). Man får ju själv bestämma om man vill ha en liten bortskämd en som får vad han vill. Jag vill det inte, och han får inte allt vad han vill. Det kan bli illtjut när jag tar ifrån honom någon jag anser att han inte kan leka med, men han lugnar sig på kanske 30 sekunder och hittar något annat att leka med.
För att svara på frågorna så har jag aldrig varit kallsvettig och gråtfärdig av att lämna honom. Det brukar alltid gå bra att låna någon liten grej när man är hos en kompis om de behöver något att leka med. Jag tror inte att alla barn nödvändigtvis är våldsamma, men att de måste få leka och det kan de göra högljuttibland. Men ALDRIG att jag skulle tillåta att han slår mig (inte pappan heller) eller djur. Det måste man själv lära sina barn, vem ska annars göra det?
Sedan kan jag inte förstå det här med att det skär i hjärtat när man säger till sitt barn osv. Det gör det inte när jag tillrättavisar mina hästar, som jag måste göra för att få trevliga och hanterbara individer, och likadant är det med mitt barn. Min värsta mardröm är att han ska bli odräglig och ouppfostrad, och jag tänker göra allt för att han inte ska blir det. Då tror jag inte att det är någon större risk. Det är de föräldrar som inte bryr sig eller inte orkar ta konflikter som får flest problem, tror jag.