Min midsommar

Jag vaknade tidigt och fixade med mina bin på förmiddagen. Sedan åkte jag till stallet och red. Hästen var så duktig att jag avslutade passet efter en halvtimme. När jag kom hem satte jag igång en kastrull potatis på spisen och sen tog jag en dusch. Efteråt åt jag sill med potatis. Sen kompletterade jag med en kladdkaka och kaffe till efterrätt.

Jag funderade på att åka iväg på något allmänt midsommarfirande men orkade inte. Där skulle jag väl bara få sitta ensam i alla fall och glo på andra som var där med sina familjer. Så det blev inget med det. I stället somnade jag i fåtöljen och sov i några timmar.

Sen har jag väl inte gjort något särskilt men funderar på hur jag ska lägga upp planteringen av alla de växter jag köpt på sistone. Jag har fortfarande inte planterat 3 klematis, 3 rosor och en bärtry. En klematis har jag dessutom inte tänkt ut en plats för. Jag har inte riktigt ett vettigt ställe att sätta den på då det fattas platser i trädgården där den kan klättra. Visst kan jag tillverka något som den kan klättra på men vet inte hur jag ska åstadkomma detta på mindre än en timme. Mer tid än så blir ett större projekt som jag inte vill ta mig an. Det räcker alldeles tillräckligt med de projekt jag redan har, t.ex. befria mina totalt övervuxna jordgubbar och fixa skydd till dessa, samt ordna med rabattkanter.

Facebook har idag översvämmats av en massa glada midsommarbilder och alla tycks ha familjer att fira med. Och jag känner mig ledsen över att jag inte har det utan har varit ensam hela dagen utan något firande alls. Hemmet är som vanligt ett bombnedslag så jag har inte ens orkat plocka blommor till mig själv. Det är liksom inte värt det när det försvinner i all röra.

Kommande vecka ska jag i alla fall träffa en arbetsterapeut och sen är det psykologbesök igen. Jag träffar henne bara varannan vecka. Det är lite glest kan jag tycka även om jag nu är rätt välmedicinerad och över ytan.

 

[Magiana]

Ja, det är svårt, men det blir lättare så småningom.

Kanske med terapi. Det kommer inte att ändras av sig själv då det inte skett på 45 år utan snarare förvärrats.

 

[tuaphua]

Vad tråkigt att du mår sämre igen. Missförstå mig rätt.. Men hoppas det ”bara” är midsommar som ger dig en tillfällig dipp iom vad den innebär för dig, att det dåliga förstärks just nu och klingar av.
Du är fin som du är och det finns säkerligen folk som tycker och kommer tycka det.
Kanske bara låter som ngt överpeppigt kladd. Men det tror jag verkligen.

 

[Alexandra_W]

Apropå familj och midsommar. Jag spenderade den med familj. Dan efter sov jag bara. För absolut var det trevligt. Men det var också en ändlös räcka gnäll och otacksamhet.

Så att ha familj innebär inte idyll. Skulle jag satsa på "bästa midsommaren" skulle den tillbringas med några få vänner. Inte familj.

Att jag roddade ett midsommarfirande, med allt vad det innebar i kostnader osv, var främst för min pappas skull. Samma pappa som är den som står för gnällande och otacksamhet. Men jag har haft 40 år att lära mig honom och vet att han blev glad och tacksam även om han aldrig kommer kunna uttrycka det. Och jag kan ta en kvälls gnäll och klagande i vetskap om att jag gjorde gubbens kväll bättre.

Men du måste sluta tro att familj är idyll. Jag la tusenlappar och timmar, och jag är nöjd med resultatet. Men jag skulle om jag ville kunna fokusera på att ingen erbjöd sig hjälpa till med kostnaderna, ingen tackade översvallande, ingen kommer bjuda tillbaka, jag fick lyssna på gnäll och klagomål och jag kan säkert komma på en massa annat.
Men jag har sen många år sen valt att strunta i allt det och bara se det positiva.

Hade jag skrivit på Facebook och lagt ut bilder hade det varit idylliskt värre dock. Sommar och sol och grill och familj och mat i mängder och inte ett moln på himlen. Precis som de flesta framställer saker på FB. Med rätta, finna ingen anledning belasta bekanta osv med interna saker. Men det är viktigt komma ihåg att FB är inte sanning och verklighet.

Apropå det så finns det en grupp på Facebook som heter något i stil mad family living the real story. Där folk lägger upp ärliga och ocensurerade bilder på hem och städning osv. Jag brukar kolla in där ibland när jag får för mkt prestationsångest över att jag borde hinna städa mer och putsa fönster och odla på balkongen och. Dvs av det man ser i flödet. En dos verklighet och man inser att man är fullt normal

 

[karamelldrottningen]

Ibland får jag känslan av de som lägger ut mest bilder på facebook och där allt är så puttinuttigt är de som mår sämst.

 

[Alexandra_W]

Ibland får jag känslan av de som lägger ut mest bilder på facebook och där allt är så puttinuttigt är de som mår sämst.

Det är ärligt talat min tanke med. Kanske en fördom men känns som om man måste berätta för hela världen att man ska mysa med älsklingen, fått en present, fått frukost på sängen, dricker kaffe i solen etc etc så är det något som saknas eller inte är så bra i livet som man försöker maskera eller fylla.

Har bekanta på FB som oupphörligt postat om hur fantastiskt och gulligt allt är. Jag undrar alltid om det dels är så gulligt, vem de försöker övertygad etc - och om det ÄR så gulligt på riktigt varför de har sånt behov av att alla ska veta det?

Jag har världens bästa partner på många sätt och är sjukt bortskämd med t ex middagar, frukost på sängen osv osv. Men jag vet inte riktigt varför det skulle vara av intresse för någon annan än oss två liksom?

 

[Magiana]

Apropå familj och midsommar. Jag spenderade den med familj. Dan efter sov jag bara. För absolut var det trevligt. Men det var också en ändlös räcka gnäll och otacksamhet.

Så att ha familj innebär inte idyll. Skulle jag satsa på "bästa midsommaren" skulle den tillbringas med några få vänner. Inte familj.

Att jag roddade ett midsommarfirande, med allt vad det innebar i kostnader osv, var främst för min pappas skull. Samma pappa som är den som står för gnällande och otacksamhet. Men jag har haft 40 år att lära mig honom och vet att han blev glad och tacksam även om han aldrig kommer kunna uttrycka det. Och jag kan ta en kvälls gnäll och klagande i vetskap om att jag gjorde gubbens kväll bättre.

Men du måste sluta tro att familj är idyll. Jag la tusenlappar och timmar, och jag är nöjd med resultatet. Men jag skulle om jag ville kunna fokusera på att ingen erbjöd sig hjälpa till med kostnaderna, ingen tackade översvallande, ingen kommer bjuda tillbaka, jag fick lyssna på gnäll och klagomål och jag kan säkert komma på en massa annat.
Men jag har sen många år sen valt att strunta i allt det och bara se det positiva.

Hade jag skrivit på Facebook och lagt ut bilder hade det varit idylliskt värre dock. Sommar och sol och grill och familj och mat i mängder och inte ett moln på himlen. Precis som de flesta framställer saker på FB. Med rätta, finna ingen anledning belasta bekanta osv med interna saker. Men det är viktigt komma ihåg att FB är inte sanning och verklighet.

Apropå det så finns det en grupp på Facebook som heter något i stil mad family living the real story. Där folk lägger upp ärliga och ocensurerade bilder på hem och städning osv. Jag brukar kolla in där ibland när jag får för mkt prestationsångest över att jag borde hinna städa mer och putsa fönster och odla på balkongen och. Dvs av det man ser i flödet. En dos verklighet och man inser att man är fullt normal

En sån familj är nog ändå bättre än ingen familj alls, framförallt bättre än en familj som bara drog för de pallade inte när en blev sjuk. Jag känner mig liksom så sårbar i min ensamhet. Jag trodde ju att vi i familjen ställde upp för varann och det svider rejält att det faktiskt inte var så.

 

[Alexandra_W]

En sån familj är nog ändå bättre än ingen familj alls, framförallt bättre än en familj som bara drog för de pallade inte när en blev sjuk. Jag känner mig liksom så sårbar i min ensamhet. Jag trodde ju att vi i familjen ställde upp för varann och det svider rejält att det faktiskt inte var så.

Vet du, det är inte nödvändigtvis det. Och du har lika mkt familj som mig. Vi har bara valt annorlunda. Och inget av valen är fel.
Men försök sluta idealisera och tro alla andras familjer är tomtebolycka. Det är det sällan.

 

[Magiana]

Vet du, det är inte nödvändigtvis det. Och du har lika mkt familj som mig. Vi har bara valt annorlunda. Och inget av valen är fel.
Men försök sluta idealisera och tro alla andras familjer är tomtebolycka. Det är det sällan.

Vadå valt? Jag har inte valt att inte ha familj. De drog och syskonen har inte hört av sig en enda gång sedan dess. Och morsan tänker uppenbarligen fortsätta som förut och såra mig gång på gång för hon har inte det minsta hyfs. Att inte ha kontakt med henne handlar bara om självbevarelsedrift.

Och som jag sagt, det svider att ha upptäckt att min familj inte var vad jag trodde den var.

Men jag vet inte varför jag trodde som jag gjorde. Jag har ju blivit lämnad så många gånger förr, så varför skulle det vara annorlunda nu? Det är liksom min livslott att bli lämnad i parti och minut, särskilt i de fall jag behöver andra människor som mest.

 

[Vogue]

Vadå valt? Jag har inte valt att inte ha familj. De drog och syskonen har inte hört av sig en enda gång sedan dess. Och morsan tänker uppenbarligen fortsätta som förut och såra mig gång på gång för hon har inte det minsta hyfs. Att inte ha kontakt med henne handlar bara om självbevarelsedrift.

Och som jag sagt, det svider att ha upptäckt att min familj inte var vad jag trodde den var.

Men jag vet inte varför jag trodde som jag gjorde. Jag har ju blivit lämnad så många gånger förr, så varför skulle det vara annorlunda nu? Det är liksom min livslott att bli lämnad i parti och minut, särskilt i de fall jag behöver andra människor som mest.

Men är du energi för din familj? Det är oerhört tärande att ha en människa som är så negativ i sitt liv som du är. Alla har sina egna problem och din familj kanske helt enkelt fick nog av negativiteten?! Vi gjorde så med min icke biologiska farfar men som ändå varit ”farfar”. Han är ett riktigt as och tillslut fick vi nog och slutade höra av oss, han fattar inte varför (trots upprepade förklaringar osv) och tycker att vi är elaka.. suck liksom!

Ibland får man se till sin egen roll och inte bara gnälla ”jag vill ha en familj”. Jaha, men vad tillför du själv som gör att dom ska vilja vara med dig?

 

[Miiikaela_]

Men är du energi för din familj? Det är oerhört tärande att ha en människa som är så negativ i sitt liv som du är. Alla har sina egna problem och din familj kanske helt enkelt fick nog av negativiteten?! Vi gjorde så med min icke biologiska farfar men som ändå varit ”farfar”. Han är ett riktigt as och tillslut fick vi nog och slutade höra av oss, han fattar inte varför (trots upprepade förklaringar osv) och tycker att vi är elaka.. suck liksom!

Ibland får man se till sin egen roll och inte bara gnälla ”jag vill ha en familj”. Jaha, men vad tillför du själv som gör att dom ska vilja vara med dig?

Ibland är jag förvånad över hur elaka inlägg du kan göra. Ja de må så vara att man ibland behöver se till sin egen bidragande faktor när det är något som händer upprepade gånger men ärligt talat? Är det nödvändigt att trycka det i ansiktet på någon som känner sig ensam, har en dipp igen och faktiskt mår jäkligt dåligt? Är det nödvändigt. Nej ibland blir jag så jäkla trött på ditt sätta att uttrycka dig fritt på ett sjukt oskönt sätt. Tänker du alls innan du skriver? Eller saknar du bara empati och förståelse för andra människor? Oavsett kanske du också bör se över vad du bidrar med, iaf här på Buke för det där var ganska ruttet!

 

[Alexandra_W]

Vadå valt? Jag har inte valt att inte ha familj. De drog och syskonen har inte hört av sig en enda gång sedan dess. Och morsan tänker uppenbarligen fortsätta som förut och såra mig gång på gång för hon har inte det minsta hyfs. Att inte ha kontakt med henne handlar bara om självbevarelsedrift.

Och som jag sagt, det svider att ha upptäckt att min familj inte var vad jag trodde den var.

Men jag vet inte varför jag trodde som jag gjorde. Jag har ju blivit lämnad så många gånger förr, så varför skulle det vara annorlunda nu? Det är liksom min livslott att bli lämnad i parti och minut, särskilt i de fall jag behöver andra människor som mest.

Jo valt Magiana. Jag har valt att höra av mig när de inte gjort det. Jag har valt att acceptera och stå ut med att de är dysfunktionella, att de sårar osv. Jag har valt att strunta i allt elakt de säger. (innebär inte jag inte blir ledsen och påverkas, men jag struntar i att agera på det)

Du har valt på ett annat vis. BÅDA valen är rätt.

Men du och jag har lika mycket - eller lite - familj. Och jag önskar du kunde se att det är så för många. Och sluta idealisera ha familj/ha kontakt med sin familj och tro det innebär allt är bra. Så är det sällan och du skulle må lite mindre dåligt om du kunde se det.

Saknar hur det kunde varit kommer du ändå. Det gör jag med.

 

[Lovisaleonora]

Vadå valt? Jag har inte valt att inte ha familj. De drog och syskonen har inte hört av sig en enda gång sedan dess. Och morsan tänker uppenbarligen fortsätta som förut och såra mig gång på gång för hon har inte det minsta hyfs. Att inte ha kontakt med henne handlar bara om självbevarelsedrift.

Du har ju av självbevarelsedrift valt att inte ha kontakt med din mor. Troligen ett bra val, men ett val. Dina syskon har inte hört av sig, har du hört av dig och bjudit in/till? Det är ett val.

Men jag vet inte varför jag trodde som jag gjorde. Jag har ju blivit lämnad så många gånger förr, så varför skulle det vara annorlunda nu? Det är liksom min livslott att bli lämnad i parti och minut, särskilt i de fall jag behöver andra människor som mest.

Jag kan i många fall välja att se situationer att jag blivit bortvald, ratad, lämnad. Förringad och förminskad. Bortstött. Men jag väljer att inte se den vinkeln. Jag väljer att hitta en vinkel där jag inte tillför dem något och de inte tillför mig något. Jag väljer andra sammanhang.

Alla har sina situationer, och jag är inte säker på att de skiljer sig så mycket som det ibland ger sken av. Min Facebook är fylld av lycka, värme och kärlek. Det finns så djävla mycket elände också, men varför skulle jag vilja fokusera på det? Död, svår sjukdom. Lidande, misär, bajs, blod och sjukhus. Obotligt lidande på väg mot döden. Vem blir lycklig av att fokusera och kommunicera det? Inte jag. Det betyder inte att min Facebooksida är en förljugen tillvaro. Det betyder att jag väljer att se den ljusa sidan.

 

[Sleepy]

@Vogue Jag tänkte först be dig undvika trådar där någon mår dåligt, eftersom du uppenbarligen saknar förmåga att se hur dina inlägg sårar. Men sen insåg jag att du antagligen inte ens registrerar att någon mår dåligt - de "gnäller".

 

[karamelldrottningen]

Har du försökt få kontakt med dina syskon @Magiana ?

 

[karamelldrottningen]

Men är du energi för din familj? Det är oerhört tärande att ha en människa som är så negativ i sitt liv som du är. Alla har sina egna problem och din familj kanske helt enkelt fick nog av negativiteten?! Vi gjorde så med min icke biologiska farfar men som ändå varit ”farfar”. Han är ett riktigt as och tillslut fick vi nog och slutade höra av oss, han fattar inte varför (trots upprepade förklaringar osv) och tycker att vi är elaka.. suck liksom!

Ibland får man se till sin egen roll och inte bara gnälla ”jag vill ha en familj”. Jaha, men vad tillför du själv som gör att dom ska vilja vara med dig?

Den här frågan borde isåfall ställas till syskonen.
Det kan även vara så att syskonen inte vet hur de ska förhålla sig mig vill gärna ha kontakt med @Magiana ?
Att hon skulle vara som din farfar har jag svårt att tro.
Jag känner inte Magiana personligen men läst många trådar och kan se en rätt skön personlighet bakom sjukdomen. Och det tror jag är en bidragande orsak till varför hennes trådar ofta väcker engagemang.

 

[Magiana]

Dina syskon har inte hört av sig, har du hört av dig och bjudit in/till? Det är ett val.

Har du försökt få kontakt med dina syskon @Magiana ?

JA. Jag har hört av mig. Responsen från dem är goddag yxskaft. Den ena syrran skuldbelägger mig dessutom för att jag råkade ha symptom som var obehagliga, men som jag faktiskt inte kunde rå för. Jag tycker det är skittråkigt att jag var sån men kunde inte slå mer knut på mig än vad jag gjorde för att det inte skulle märkas.

 

[Alexandra_W]

JA. Jag har hört av mig. Responsen från dem är goddag yxskaft. Den ena syrran skuldbelägger mig dessutom för att jag råkade ha symptom som var obehagliga, men som jag faktiskt inte kunde rå för. Jag tycker det är skittråkigt att jag var sån men kunde inte slå mer knut på mig än vad jag gjorde för att det inte skulle märkas.

Och där kommer valet igen. Att välja att då inte ha kontakt mer för man inte vill ha eller orkar med skuldbeläggande och goddag yxskaft i sitt liv. Eller valet att överse med det och ha en syskonkontakt fastän den är dysfunktionell och sårar/får en må dåligt. Inget val är mer rätt eller fel.

Men det är VIKTIGT att komma ihåg att bland alla de du ser ha kontakt med sina syskon finns en massa som valt att ha kontakt fastän den sårar osv. Dvs syskonkontakt innebär inte automatiskt att den är god eller att de beter sig bra eller trevligt.

Jag tror jag mått mycket bättre på många vis om jag brutit med min familj. Även om jag valt själv att inte göra det.

 

[athena_arabians]

Vet du, det är inte nödvändigtvis det. Och du har lika mkt familj som mig. Vi har bara valt annorlunda. Och inget av valen är fel.
Men försök sluta idealisera och tro alla andras familjer är tomtebolycka. Det är det sällan.

Nej, sannerligen inte. Jag har inte hört något från min släkt på över ett år. Med tanke på hur de har behandlat mig är jag fullt nöjd med det. Jag har också valt att inte höra av mig eftersom jag har noll intresse av kontakt med dem. Givetvis kunde jag gjort ett val liknande ditt men då hade jag gått under för länge sedan (jag säger absolut inte att ditt val är fel, det är bara fel för mig).

 

[Philosophia]

JA. Jag har hört av mig. Responsen från dem är goddag yxskaft. Den ena syrran skuldbelägger mig dessutom för att jag råkade ha symptom som var obehagliga, men som jag faktiskt inte kunde rå för. Jag tycker det är skittråkigt att jag var sån men kunde inte slå mer knut på mig än vad jag gjorde för att det inte skulle märkas.

Det är jättesvårt att se den andres perspektiv. Din syster kan inte se ditt perspektiv eftersom hon inte har varit i din situation och du kan inte se din systers perspektiv eftersom du inte har varit i hennes situation. Det är som en gordisk knut. Det är du som mår dåligt och är, vad ska man kalla det för - mest skyddsvärd, men den som inte har varit i den situationen kan inte förstå varför du blir särskilt lättsårad och iblanf inte särskilt munter. Eftersom hon inte förstår så tror hon att du hade kunnat ”skärpa dig” fast det var helt omöjligt för dig.

Det är en skitsvår situation. Det måste få vara okej att må dåligt utan att omgivningen blir upprörd eller känner sig illa berörd. Jag har en släkting som med jämna och ojämna mellanrum mår dåligt, Det finns en ångestproblematik i grunden. Efter många missförstånd så har vi kommit fram till att det är ett uselt alternativ att dölja ett dåligt mående för att skona omgivningen. Omgivningen har ett ansvar att vara förstående, men att den som mår dåligt i sin tue har ett ansvar att kommunicera att hen mår dåligt eftersom omgivningen inte är tankläsare.

 

[kryddelydd]

Jag vaknade tidigt och fixade med mina bin på förmiddagen. Sedan åkte jag till stallet och red. Hästen var så duktig att jag avslutade passet efter en halvtimme. När jag kom hem satte jag igång en kastrull potatis på spisen och sen tog jag en dusch. Efteråt åt jag sill med potatis. Sen kompletterade jag med en kladdkaka och kaffe till efterrätt.

Jag funderade på att åka iväg på något allmänt midsommarfirande men orkade inte. Där skulle jag väl bara få sitta ensam i alla fall och glo på andra som var där med sina familjer. Så det blev inget med det. I stället somnade jag i fåtöljen och sov i några timmar.

Sen har jag väl inte gjort något särskilt men funderar på hur jag ska lägga upp planteringen av alla de växter jag köpt på sistone. Jag har fortfarande inte planterat 3 klematis, 3 rosor och en bärtry. En klematis har jag dessutom inte tänkt ut en plats för. Jag har inte riktigt ett vettigt ställe att sätta den på då det fattas platser i trädgården där den kan klättra. Visst kan jag tillverka något som den kan klättra på men vet inte hur jag ska åstadkomma detta på mindre än en timme. Mer tid än så blir ett större projekt som jag inte vill ta mig an. Det räcker alldeles tillräckligt med de projekt jag redan har, t.ex. befria mina totalt övervuxna jordgubbar och fixa skydd till dessa, samt ordna med rabattkanter.

Facebook har idag översvämmats av en massa glada midsommarbilder och alla tycks ha familjer att fira med. Och jag känner mig ledsen över att jag inte har det utan har varit ensam hela dagen utan något firande alls. Hemmet är som vanligt ett bombnedslag så jag har inte ens orkat plocka blommor till mig själv. Det är liksom inte värt det när det försvinner i all röra.

Kommande vecka ska jag i alla fall träffa en arbetsterapeut och sen är det psykologbesök igen. Jag träffar henne bara varannan vecka. Det är lite glest kan jag tycka även om jag nu är rätt välmedicinerad och över ytan.

Jag erkänner: det där låter som ett väldigt trevligt midsommar"firande".

OK, i mitt fall var det självvalt men min "vanliga midsommarfirarfamilj" var bortresta utomlands. Så jag kunde åka till något allmänt firande - helt ointressant att se andra människor dansa kring en midsommarstång - eller åka hem till generösa bekanta med massor av gäster (hade antagligen varit trevligt, för i stort sett alla där är hästintresserade och hyggliga även om jag känner mig lite korkad där eftersom alla andra är så duktiga...).
Eller - vilket jag gjorde - vara hemma och tycka lite synd om mig för att jag var förkyld och därför egentligen bara orkade brodera på en påskduk; valde att inte ens rida.

Så: fullt normal och ganska trevlig midsommarafton.