- Svar: 16
- Visningar: 3 077
Känner att jag behöver skriva av mig lite efter den här dagen, det har ju varit några turer med min älskade hund. Han trivs inte med våra småbarn, och jag har lagt mitt hopp i att det skulle bli bättre ju större de blir men jag inser att så är inte fallet. Det blir livligare och livligare här hemma, han går undan med svansen mellan benen. Jag försöker hålla isär dem och i ärlighetens namn, det här knäcker mig. Det knäcker mig att barnen inte får vara fria i sitt eget hem. Att jag springer efter dem som en polis, begränsar dem och skäller på dem över någonting som de inte har förmågan att förstå ännu. Det knäcker mig när de bara vill klappa, eller ge en puss och han nafsar. Att de är så otroligt förtjusta över att vi har en hund, och hur gnistan bara dör av att de aldrig får röra honom. Det knäcker mig att Bruce stryker under borden, lägger sig under soffan, klättrar på mina ben. Tittar på mig med sin ängsliga blick, min oerhört fina lojala hund. Det knäcker mig att jag varken är en bra mamma eller matte just nu.
I höstas insåg jag att det här inte går längre. Jag grät floder, och sedan dess har det varit turer med diskussioner om hans framtid. Hopp om att det blivit bättre här hemma ena veckan som sedan släcks veckan efteråt. I våras bestämde jag mig för att det här upphör nu. Några goda alternativ till omplacering var uppe för diskussion men kunde tyvärr inte bli. Bland annat hos min exsambo som varit stödhem i alla år, och faktiskt fortfarande registrerad ägare. Sen rullade det vidare. Nu är jag här igen. Jag pratade med hans uppfödare i morse och sökte stöd i hur jag ska tänka. Hon tyckte att han är till åren och har dessutom en kronisk sjukdom, om ett annat hem finns i hans närmiljö kan det såklart vara rimligt men annars är det nog bättre att fundera på om hans tid med oss börjar närma sig sitt slut. Jag kan inte ens tänka på det, för det gör ont i hela kroppen. Samtidigt bekräftar hon någonting som jag har vetat om länge nu. Jag pratade med min mormor om det här i våras och hon sa "Du vet om att det här inte går längre. Du måste vara modig nu, för barnen och för Bruce". Så jag hörde av mig till min exsambo idag igen och berättade att jag nått vägs ände nu. Han svarade som han brukar, att han kan ha honom lite mer och att det kanske känns bättre om ett tag. Att vi absolut inte kan ta bort honom. Han vill inte heller se sanningen i vitögat och det har också bidragit till den här prokrastineringen från min sida. Så jag hade mormors röst i bakhuvudet när jag svarade honom så tydligt jag bara kunde. Bruce mår inte bra hos mig. Små förändringar och mer betänketid kommer inte att förändra det. Det här är ett ovärdigt liv för honom. Mina barn blir begränsade och skällda på i sitt eget hem över någonting som deras hjärnor inte är tillräckligt utvecklade att förstå. Och i allt det här så går jag fullkomligt sönder. Varje dag. Det här upphör nu, jag måste ta mitt ansvar som mamma och matte. Antingen har du möjligheten att erbjuda honom en lugn och värdig pension, eller så ger vi honom ett värdigt avslut i år. Hjälp mig att hjälpa Bruce. Nu fattar vi beslut. Jag har varit ensam med barnen idag och knappt lyckats hålla mig samman, och grät som ett barn när de väl somnat vid lunch.
Så fick jag svar. Bruce flyttar hem till mitt ex när han kommer hem från semestern. Vi får se hur länge det håller, mitt ex har sin egen hälsa att ta hänsyn till. Men det är redan Bruce andra hem, och en lugn och trygg miljö för honom. Om han får ett par månader där eller ett par år, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att han kommer få leva sin sista tid i livet i lugn och trygghet
Och mina barn får bli fria att springa fritt i sitt eget hem igen.
I höstas insåg jag att det här inte går längre. Jag grät floder, och sedan dess har det varit turer med diskussioner om hans framtid. Hopp om att det blivit bättre här hemma ena veckan som sedan släcks veckan efteråt. I våras bestämde jag mig för att det här upphör nu. Några goda alternativ till omplacering var uppe för diskussion men kunde tyvärr inte bli. Bland annat hos min exsambo som varit stödhem i alla år, och faktiskt fortfarande registrerad ägare. Sen rullade det vidare. Nu är jag här igen. Jag pratade med hans uppfödare i morse och sökte stöd i hur jag ska tänka. Hon tyckte att han är till åren och har dessutom en kronisk sjukdom, om ett annat hem finns i hans närmiljö kan det såklart vara rimligt men annars är det nog bättre att fundera på om hans tid med oss börjar närma sig sitt slut. Jag kan inte ens tänka på det, för det gör ont i hela kroppen. Samtidigt bekräftar hon någonting som jag har vetat om länge nu. Jag pratade med min mormor om det här i våras och hon sa "Du vet om att det här inte går längre. Du måste vara modig nu, för barnen och för Bruce". Så jag hörde av mig till min exsambo idag igen och berättade att jag nått vägs ände nu. Han svarade som han brukar, att han kan ha honom lite mer och att det kanske känns bättre om ett tag. Att vi absolut inte kan ta bort honom. Han vill inte heller se sanningen i vitögat och det har också bidragit till den här prokrastineringen från min sida. Så jag hade mormors röst i bakhuvudet när jag svarade honom så tydligt jag bara kunde. Bruce mår inte bra hos mig. Små förändringar och mer betänketid kommer inte att förändra det. Det här är ett ovärdigt liv för honom. Mina barn blir begränsade och skällda på i sitt eget hem över någonting som deras hjärnor inte är tillräckligt utvecklade att förstå. Och i allt det här så går jag fullkomligt sönder. Varje dag. Det här upphör nu, jag måste ta mitt ansvar som mamma och matte. Antingen har du möjligheten att erbjuda honom en lugn och värdig pension, eller så ger vi honom ett värdigt avslut i år. Hjälp mig att hjälpa Bruce. Nu fattar vi beslut. Jag har varit ensam med barnen idag och knappt lyckats hålla mig samman, och grät som ett barn när de väl somnat vid lunch.
Så fick jag svar. Bruce flyttar hem till mitt ex när han kommer hem från semestern. Vi får se hur länge det håller, mitt ex har sin egen hälsa att ta hänsyn till. Men det är redan Bruce andra hem, och en lugn och trygg miljö för honom. Om han får ett par månader där eller ett par år, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att han kommer få leva sin sista tid i livet i lugn och trygghet
Och mina barn får bli fria att springa fritt i sitt eget hem igen.
Det kommer att bli bra.
