Känner att jag behöver skriva av mig lite efter den här dagen, det har ju varit några turer med min älskade hund. Han trivs inte med våra småbarn, och jag har lagt mitt hopp i att det skulle bli bättre ju större de blir men jag inser att så är inte fallet. Det blir livligare och livligare här hemma, han går undan med svansen mellan benen. Jag försöker hålla isär dem och i ärlighetens namn, det här knäcker mig. Det knäcker mig att barnen inte får vara fria i sitt eget hem. Att jag springer efter dem som en polis, begränsar dem och skäller på dem över någonting som de inte har förmågan att förstå ännu. Det knäcker mig när de bara vill klappa, eller ge en puss och han nafsar. Att de är så otroligt förtjusta över att vi har en hund, och hur gnistan bara dör av att de aldrig får röra honom. Det knäcker mig att Bruce stryker under borden, lägger sig under soffan, klättrar på mina ben. Tittar på mig med sin ängsliga blick, min oerhört fina lojala hund. Det knäcker mig att jag varken är en bra mamma eller matte just nu.

I höstas insåg jag att det här inte går längre. Jag grät floder, och sedan dess har det varit turer med diskussioner om hans framtid. Hopp om att det blivit bättre här hemma ena veckan som sedan släcks veckan efteråt. I våras bestämde jag mig för att det här upphör nu. Några goda alternativ till omplacering var uppe för diskussion men kunde tyvärr inte bli. Bland annat hos min exsambo som varit stödhem i alla år, och faktiskt fortfarande registrerad ägare. Sen rullade det vidare. Nu är jag här igen. Jag pratade med hans uppfödare i morse och sökte stöd i hur jag ska tänka. Hon tyckte att han är till åren och har dessutom en kronisk sjukdom, om ett annat hem finns i hans närmiljö kan det såklart vara rimligt men annars är det nog bättre att fundera på om hans tid med oss börjar närma sig sitt slut. Jag kan inte ens tänka på det, för det gör ont i hela kroppen. Samtidigt bekräftar hon någonting som jag har vetat om länge nu. Jag pratade med min mormor om det här i våras och hon sa "Du vet om att det här inte går längre. Du måste vara modig nu, för barnen och för Bruce". Så jag hörde av mig till min exsambo idag igen och berättade att jag nått vägs ände nu. Han svarade som han brukar, att han kan ha honom lite mer och att det kanske känns bättre om ett tag. Att vi absolut inte kan ta bort honom. Han vill inte heller se sanningen i vitögat och det har också bidragit till den här prokrastineringen från min sida. Så jag hade mormors röst i bakhuvudet när jag svarade honom så tydligt jag bara kunde. Bruce mår inte bra hos mig. Små förändringar och mer betänketid kommer inte att förändra det. Det här är ett ovärdigt liv för honom. Mina barn blir begränsade och skällda på i sitt eget hem över någonting som deras hjärnor inte är tillräckligt utvecklade att förstå. Och i allt det här så går jag fullkomligt sönder. Varje dag. Det här upphör nu, jag måste ta mitt ansvar som mamma och matte. Antingen har du möjligheten att erbjuda honom en lugn och värdig pension, eller så ger vi honom ett värdigt avslut i år. Hjälp mig att hjälpa Bruce. Nu fattar vi beslut. Jag har varit ensam med barnen idag och knappt lyckats hålla mig samman, och grät som ett barn när de väl somnat vid lunch.

Så fick jag svar. Bruce flyttar hem till mitt ex när han kommer hem från semestern. Vi får se hur länge det håller, mitt ex har sin egen hälsa att ta hänsyn till. Men det är redan Bruce andra hem, och en lugn och trygg miljö för honom. Om han får ett par månader där eller ett par år, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att han kommer få leva sin sista tid i livet i lugn och trygghet :heart Och mina barn får bli fria att springa fritt i sitt eget hem igen.
 

Han stack igen. Bruce är snart 11 år och har aldrig stuckit, men för en dryg vecka sedan hittade han en glipa i häcken och smet ut. Vi som trodde vi byggt in hela tomten. Jag letade i strax över en timme innan jag hittade honom. Var bortom mig av oro.

Idag var vi hemma igen med dörren öppen för första gången sen dess. Maken var på tomten med barnen och jag städade inomhus. Bruce är en mammagris och är där jag är, så han var inne, och jag höll ett öga på att han höll sig kring mig. Så började jag steka köttbullar och vips var han borta. Det kan inte ha tagit många minuter. Jag tog tag i hans matskål direkt och gick runt huset. Runt kvarteret. Pratade med grannar, några hjälpte till en stund. Pratade i sin tur med fler som de träffade. En timme gick. Två timmar gick. Jag började bli matt i kroppen, gick hem till en vän och lånade en cykel. Cyklade ett tag. Började få tankar om att han kanske inte kommer hitta hem. Tänk om vår resa tillsammans slutar såhär? Allt vi varit med om, så mycket jag älskar honom. Att han går upp i rök? Svälter i skogen? Blir påkörd? Cyklade tills benen kändes svaga så jag cyklade hem och bytte av med maken. Han kanske tar andra vägar, och det är bra. Efter en stund hittar han honom. Han är uppe och springer på vägen, bilar har stannat och lyckats fånga in honom och håller på att få tag på en chipläsare.

Jag skriver i vår lokala FB-grupp på mitt inlägg att han är hittad. Ber om ursäkt, tackar de som fångat in honom och säkrar att det blir långlina framöver. Får en dryg kommentar som anspelar på mitt bristande ansvar. Jag tänker.. att man verkligen inte vet över nätet vilket läge man möter någon i. Eller all historia bakom.

Tänker också på hur snälla människor jag mött när jag varit ute. Som jag pratat med, som hjälpt till, som lånat ut cykel, som försökt fånga in honom, som fångat in honom och letat chipläsare. Vilket samhälle vi har här.

Bruce kommer hem med maken. Helt obrydd, dricker lite vatten och lägger sig och vilar. Nästan 3 h äventyr uppe vid vägen. Han hade änglavakt. Jag är smärtsamt medveten om hur jag brister. Varje dag. Bruce kommer få det bra hos sin husse. Några veckor kvar nu :heart
 
Han stack igen. Bruce är snart 11 år och har aldrig stuckit, men för en dryg vecka sedan hittade han en glipa i häcken och smet ut. Vi som trodde vi byggt in hela tomten. Jag letade i strax över en timme innan jag hittade honom. Var bortom mig av oro.

Idag var vi hemma igen med dörren öppen för första gången sen dess. Maken var på tomten med barnen och jag städade inomhus. Bruce är en mammagris och är där jag är, så han var inne, och jag höll ett öga på att han höll sig kring mig. Så började jag steka köttbullar och vips var han borta. Det kan inte ha tagit många minuter. Jag tog tag i hans matskål direkt och gick runt huset. Runt kvarteret. Pratade med grannar, några hjälpte till en stund. Pratade i sin tur med fler som de träffade. En timme gick. Två timmar gick. Jag började bli matt i kroppen, gick hem till en vän och lånade en cykel. Cyklade ett tag. Började få tankar om att han kanske inte kommer hitta hem. Tänk om vår resa tillsammans slutar såhär? Allt vi varit med om, så mycket jag älskar honom. Att han går upp i rök? Svälter i skogen? Blir påkörd? Cyklade tills benen kändes svaga så jag cyklade hem och bytte av med maken. Han kanske tar andra vägar, och det är bra. Efter en stund hittar han honom. Han är uppe och springer på vägen, bilar har stannat och lyckats fånga in honom och håller på att få tag på en chipläsare.

Jag skriver i vår lokala FB-grupp på mitt inlägg att han är hittad. Ber om ursäkt, tackar de som fångat in honom och säkrar att det blir långlina framöver. Får en dryg kommentar som anspelar på mitt bristande ansvar. Jag tänker.. att man verkligen inte vet över nätet vilket läge man möter någon i. Eller all historia bakom.

Tänker också på hur snälla människor jag mött när jag varit ute. Som jag pratat med, som hjälpt till, som lånat ut cykel, som försökt fånga in honom, som fångat in honom och letat chipläsare. Vilket samhälle vi har här.

Bruce kommer hem med maken. Helt obrydd, dricker lite vatten och lägger sig och vilar. Nästan 3 h äventyr uppe vid vägen. Han hade änglavakt. Jag är smärtsamt medveten om hur jag brister. Varje dag. Bruce kommer få det bra hos sin husse. Några veckor kvar nu :heart
Åh vilken hemsk upplevelse. Min unghund försvann i 60 sekunder igår och det var fruktansvärt, kan inte fatta hur tungt det måste varit att han var borta i tre timmar. Skönt att ni hittade honom igen.
 
Han stack igen. Bruce är snart 11 år och har aldrig stuckit, men för en dryg vecka sedan hittade han en glipa i häcken och smet ut. Vi som trodde vi byggt in hela tomten. Jag letade i strax över en timme innan jag hittade honom. Var bortom mig av oro.

Idag var vi hemma igen med dörren öppen för första gången sen dess. Maken var på tomten med barnen och jag städade inomhus. Bruce är en mammagris och är där jag är, så han var inne, och jag höll ett öga på att han höll sig kring mig. Så började jag steka köttbullar och vips var han borta. Det kan inte ha tagit många minuter. Jag tog tag i hans matskål direkt och gick runt huset. Runt kvarteret. Pratade med grannar, några hjälpte till en stund. Pratade i sin tur med fler som de träffade. En timme gick. Två timmar gick. Jag började bli matt i kroppen, gick hem till en vän och lånade en cykel. Cyklade ett tag. Började få tankar om att han kanske inte kommer hitta hem. Tänk om vår resa tillsammans slutar såhär? Allt vi varit med om, så mycket jag älskar honom. Att han går upp i rök? Svälter i skogen? Blir påkörd? Cyklade tills benen kändes svaga så jag cyklade hem och bytte av med maken. Han kanske tar andra vägar, och det är bra. Efter en stund hittar han honom. Han är uppe och springer på vägen, bilar har stannat och lyckats fånga in honom och håller på att få tag på en chipläsare.

Jag skriver i vår lokala FB-grupp på mitt inlägg att han är hittad. Ber om ursäkt, tackar de som fångat in honom och säkrar att det blir långlina framöver. Får en dryg kommentar som anspelar på mitt bristande ansvar. Jag tänker.. att man verkligen inte vet över nätet vilket läge man möter någon i. Eller all historia bakom.

Tänker också på hur snälla människor jag mött när jag varit ute. Som jag pratat med, som hjälpt till, som lånat ut cykel, som försökt fånga in honom, som fångat in honom och letat chipläsare. Vilket samhälle vi har här.

Bruce kommer hem med maken. Helt obrydd, dricker lite vatten och lägger sig och vilar. Nästan 3 h äventyr uppe vid vägen. Han hade änglavakt. Jag är smärtsamt medveten om hur jag brister. Varje dag. Bruce kommer få det bra hos sin husse. Några veckor kvar nu :heart
Det är svårt när de ändrar beteende och börjar med saker de inte gjort innan. Var snäll mot dig själv hörru.
 
I morgon flyttar Bruce. Det är inte en dag för tidigt, han har förändrats lite den här sommaren och jag tror att han kanske börjar bli lite dement. Eller så hör och ser han sämre. Han är harigare än vanligt. Idag har vi storstädat och han har följt mig runt som en skugga i huset, ständigt hack i häl. Som ett tassande, nervöst plåster. Så jag satte mig i soffan med honom en stund. Det blev ett ordentligt korsdrag och gardinerna blåste upp, och Bruce blev rädd. Han flög upp på ryggstödet på soffan, bakom min nacke och darrade. Jag lindade in honom i en filt och la honom i mitt knä och klappade länge. Undrade vad som är fel idag.

Efter en stund kom mamma, hennes man och barnen hem. Vi gick ut på uppfarten och pratade med dem, Bruce sprang ut och hälsade men eftersom grinden stod öppen så lyfte jag in honom efter en stund och sköt till dörren. Så pratade vi vidare, och efter ett par minuter fick jag bara en känsla av att jag kanske inte sköt igen dörren helt så jag vänder mig om och kikar runt. Ursäktar mig och säger att jag bara ska kolla så att Bruce stannade kvar inne och går in. Han är inte där. Jag springer ut och frågar om någon sett honom gå ut igen, men ingen har sett honom. Jag springer ut från tomten och upp på en kulle och tittar runt. ”Stack han nu?” säger jag till mamma och hon svarar ”Ja, det måste han ha gjort?”

Sen gick allt väldigt snabbt. Jag sprang in i huset, kollade igenom alla rum en sista gång. Snörade på mig gympaskorna och sprang ut. Jag sprang över en ödetomt mittemot och ut på stora vägen, sen längst vägen i diket någon kilometer åt ena hållet och sen åt det andra. Mamma och hennes man gav sig ut åt olika håll. Det var annorlunda den här gången. Han var rädd och jag fick ett sånt adrenalinpåslag som jag aldrig haft förut. Jag sprang längst vägen och genom buskar, hörde en ambulans och sprang ditåt men den försvann. Hörde hundar skälla och sprang åt det hållet men det blev tyst. Allt kändes helt surrealistiskt. Som någon absurd feberdröm. Hur var det ens möjligt?

45 minuter. Så plingade mobilen till. ”Han är hemma”. Jag gick hem och jag kände mig som ett badkar som tömdes på vatten. Jag orkade inte ens lyfta armarna. Han hade helt plötsligt bara stått där, på den inhägnade altanen. Han hade inte stuckit, men sannolikt gömt sig under utemöblerna. Han brukar krypa under där men kommer alltid när man ropar.

Så nu har jag gråtit sen dess. Av urladdning, för jag hann bli så jävla rädd. Men också för att Bruce flyttar i morgon och jag har inte riktigt hunnit bearbeta det men tvingades väl göra det nu. Som en kalldusch. För att han plötsligt blev gammal över en sommar och jag trodde inte han skulle bli gammal nu.

Mitt ex har i varje fall inte ens möblerat om sen vi separerade. Tiden står stilla där. Allt som vanligt, lugnt och stilla. Så får vi se hur hans åldrande fortskrider. Fan vad han skrämde livet ur mig idag.
 
I morgon flyttar Bruce. Det är inte en dag för tidigt, han har förändrats lite den här sommaren och jag tror att han kanske börjar bli lite dement. Eller så hör och ser han sämre. Han är harigare än vanligt. Idag har vi storstädat och han har följt mig runt som en skugga i huset, ständigt hack i häl. Som ett tassande, nervöst plåster. Så jag satte mig i soffan med honom en stund. Det blev ett ordentligt korsdrag och gardinerna blåste upp, och Bruce blev rädd. Han flög upp på ryggstödet på soffan, bakom min nacke och darrade. Jag lindade in honom i en filt och la honom i mitt knä och klappade länge. Undrade vad som är fel idag.

Efter en stund kom mamma, hennes man och barnen hem. Vi gick ut på uppfarten och pratade med dem, Bruce sprang ut och hälsade men eftersom grinden stod öppen så lyfte jag in honom efter en stund och sköt till dörren. Så pratade vi vidare, och efter ett par minuter fick jag bara en känsla av att jag kanske inte sköt igen dörren helt så jag vänder mig om och kikar runt. Ursäktar mig och säger att jag bara ska kolla så att Bruce stannade kvar inne och går in. Han är inte där. Jag springer ut och frågar om någon sett honom gå ut igen, men ingen har sett honom. Jag springer ut från tomten och upp på en kulle och tittar runt. ”Stack han nu?” säger jag till mamma och hon svarar ”Ja, det måste han ha gjort?”

Sen gick allt väldigt snabbt. Jag sprang in i huset, kollade igenom alla rum en sista gång. Snörade på mig gympaskorna och sprang ut. Jag sprang över en ödetomt mittemot och ut på stora vägen, sen längst vägen i diket någon kilometer åt ena hållet och sen åt det andra. Mamma och hennes man gav sig ut åt olika håll. Det var annorlunda den här gången. Han var rädd och jag fick ett sånt adrenalinpåslag som jag aldrig haft förut. Jag sprang längst vägen och genom buskar, hörde en ambulans och sprang ditåt men den försvann. Hörde hundar skälla och sprang åt det hållet men det blev tyst. Allt kändes helt surrealistiskt. Som någon absurd feberdröm. Hur var det ens möjligt?

45 minuter. Så plingade mobilen till. ”Han är hemma”. Jag gick hem och jag kände mig som ett badkar som tömdes på vatten. Jag orkade inte ens lyfta armarna. Han hade helt plötsligt bara stått där, på den inhägnade altanen. Han hade inte stuckit, men sannolikt gömt sig under utemöblerna. Han brukar krypa under där men kommer alltid när man ropar.

Så nu har jag gråtit sen dess. Av urladdning, för jag hann bli så jävla rädd. Men också för att Bruce flyttar i morgon och jag har inte riktigt hunnit bearbeta det men tvingades väl göra det nu. Som en kalldusch. För att han plötsligt blev gammal över en sommar och jag trodde inte han skulle bli gammal nu.

Mitt ex har i varje fall inte ens möblerat om sen vi separerade. Tiden står stilla där. Allt som vanligt, lugnt och stilla. Så får vi se hur hans åldrande fortskrider. Fan vad han skrämde livet ur mig idag.
Mitt hjärta gör ont. Tänker på dig, på er ❤️ Det kommer att bli bra.
 
Mitt hjärta gör ont. Tänker på dig, på er ❤️ Det kommer att bli bra.

Tack fina :heart Det kommer bli jättebra. Det här var ju det bästa alternativet för Bruce, och just nu är det nog bara vårt liv tillsammans som passerar revy. Ännu mer när jag tror att han sprungit iväg och vet om att han var ute på vägen sist. Men även när allt känns bra så är det svårt att inte tänka på alla vår år ihop, och att den tiden är över.

Han har åkt nu. Det är egentligen ganska odramatiskt, för han ska hit redan nästa helg då exet ska fira sin mamma som fyller jämnt. Vi kommer vara stödhem, även om det kanske inte blir såhär tätt inpå annars. Så det blir en bra övergång för oss och barnen också. Att han finns där, och den dagen han inte gör det längre så kanske det åtminstone känns enklare för dottern. För mig kommer det nog göra lika ont. Min bästa vän :heart
 
Kram. Vilken underbar matte du är i allt det svåra...

Tack, det värmer :heart Jag känner mig helt kass, ärligt talat. Som inte lyckas ge honom det hem han förtjänar, och att han lyckats springa iväg två gånger. Jag känner verkligen att jag svikit honom. Jag vet om att jag gjort precis allt jag kunnat, jag har verkligen slagit knut på mig flera varv för att han ska ha det bra. Men det sorgliga är ju att hundar inte vet allt det där. De vet ju bara vad som är, just nu, på nåt sätt. På nåt vis är väl det bra också för det gör ju att han omöjligt kan ha alla komplexa känslor om ansvar och svek som jag kan. Han vet bara här och nu, och nu är han hemma.. också :heart
 
Tack, det värmer :heart Jag känner mig helt kass, ärligt talat. Som inte lyckas ge honom det hem han förtjänar, och att han lyckats springa iväg två gånger. Jag känner verkligen att jag svikit honom. Jag vet om att jag gjort precis allt jag kunnat, jag har verkligen slagit knut på mig flera varv för att han ska ha det bra. Men det sorgliga är ju att hundar inte vet allt det där. De vet ju bara vad som är, just nu, på nåt sätt. På nåt vis är väl det bra också för det gör ju att han omöjligt kan ha alla komplexa känslor om ansvar och svek som jag kan. Han vet bara här och nu, och nu är han hemma.. också :heart

Du är en toppenmatte och mamma som ser till allas bästa❤️
 
Tack, det värmer :heart Jag känner mig helt kass, ärligt talat. Som inte lyckas ge honom det hem han förtjänar, och att han lyckats springa iväg två gånger. Jag känner verkligen att jag svikit honom. Jag vet om att jag gjort precis allt jag kunnat, jag har verkligen slagit knut på mig flera varv för att han ska ha det bra. Men det sorgliga är ju att hundar inte vet allt det där. De vet ju bara vad som är, just nu, på nåt sätt. På nåt vis är väl det bra också för det gör ju att han omöjligt kan ha alla komplexa känslor om ansvar och svek som jag kan. Han vet bara här och nu, och nu är han hemma.. också :heart
Du har fått fina svar redan, men så här resonerar jag. Ingen vet hur livet ska bli och förändras.
Du har gjort allt du kunnat med din hunds och dina barns bästa i åtanke. Du har tagitcansvar för situationen. Du har osjälviskt gjort det som är bäst för din hund OCH dina barn. Det om något är att vara en bra matte.
Och Bruce lever i nuet. Han känner sig inte sviken av dig.
:heart
 
Tack. Era ord är helt ovärderliga just nu :heart

Bruce har det bra. Jag fick en bild, som egentligen bara skickades för att skriva en kommentar om hur söt hans tunga är när den sticker ut mellan framtänderna hela tiden. Men på bilden ser han både pigg och trygg ut. Så fint :heart
Du har verkligen gjort det bästa du har kunnat för din lille hund, helt osjälviskt. Starkt gjort!
 
Jag har läst dina inlägg om Bruce och velat skriva nåt, men haft svårt att formulera mig. Men jag känner så med dig, och jag känner igen mig så mycket.

Jag hade en dvärgpinscher, Nelly. En fantastisk hund som jag saknar mycket. Vi fick barn när hon började bli äldre, hon var inte så förtjust men tog det bättre än Bruce, hon var aldrig rädd för barnet. Hon hade en del rädslor som när hon blev gammal blev väldigt mycket större. Hon började vakna varje natt, jätterädd, vilket yttrade sig genom att hon kröp in under saker och krafsade, samtidigt som hon darrade och flåsade. Vi kunde inte förstå varför och kontaktade veterinär för att utesluta fysiska orsaker. Veterinären trodde demens. Tyvärr hamnade vi hos en veterinär som tyckte att vi skulle medicinera. Så det gjorde vi. Det hjälpte inte. Såhär i efterhand ångrar jag det, det var knappast för hundens skull, utan för vår. Men det är väl mänskligt, att man vill försöka allting, så jag försöker förlåta mig själv för det. Jag ser att du nämner demens och det är anledningen till den här långa texten; när det ger en stor negativ påverkan på livskvaliteten, trixa inte med mediciner in absurdum. Gå till en veterinär som kan resonera om alternativet, för det är faktiskt rimligt att överväga (det gjorde inte vår).

Du har verkligen inte svikit Bruce, tvärtom. Du har gjort ditt bästa i en svår situation, och dessutom hittat en lösning som han kan må bra i 💛
 
Jag har läst dina inlägg om Bruce och velat skriva nåt, men haft svårt att formulera mig. Men jag känner så med dig, och jag känner igen mig så mycket.

Jag hade en dvärgpinscher, Nelly. En fantastisk hund som jag saknar mycket. Vi fick barn när hon började bli äldre, hon var inte så förtjust men tog det bättre än Bruce, hon var aldrig rädd för barnet. Hon hade en del rädslor som när hon blev gammal blev väldigt mycket större. Hon började vakna varje natt, jätterädd, vilket yttrade sig genom att hon kröp in under saker och krafsade, samtidigt som hon darrade och flåsade. Vi kunde inte förstå varför och kontaktade veterinär för att utesluta fysiska orsaker. Veterinären trodde demens. Tyvärr hamnade vi hos en veterinär som tyckte att vi skulle medicinera. Så det gjorde vi. Det hjälpte inte. Såhär i efterhand ångrar jag det, det var knappast för hundens skull, utan för vår. Men det är väl mänskligt, att man vill försöka allting, så jag försöker förlåta mig själv för det. Jag ser att du nämner demens och det är anledningen till den här långa texten; när det ger en stor negativ påverkan på livskvaliteten, trixa inte med mediciner in absurdum. Gå till en veterinär som kan resonera om alternativet, för det är faktiskt rimligt att överväga (det gjorde inte vår).

Du har verkligen inte svikit Bruce, tvärtom. Du har gjort ditt bästa i en svår situation, och dessutom hittat en lösning som han kan må bra i 💛

Åh, jag förstår :heart Det är ju som du säger, man vill nog lite för mycket ibland. Jag har en samarbetspartner på jobbet som också hade en dvärgpinscher som hon anser att hon höll vid liv något år för länge. Det är väl svårt att släppa taget om de små, underbara, liven.

Bruce är hemma just nu och jag måste säga att jag blev förvånad över vilken hund som kom genom dörren. Sprallig, glad och pigg i blicken. Det senaste året har han ju varit hos mitt ex några dagar ibland, och jag har tyckt att han varit mer resistent när han kommer hem igen. Det är som att han vilat upp sig och plötsligt blivit lite vadderad, bryr sig inte lika mycket om att det är liv i luckan här. Nu har han blivit sämre under sommaren och det gjorde nog också att skillnaden blev väldigt påtaglig den här gången. Mamma var här, och även hon reagerade på att det var en helt annan hund helt plötsligt. Det gjorde verkligen underverk för mina känslor kring det här. Det blev så konkret på nåt vis, att vi fattat rätt beslut. Nu får vi gosa en kväll ihop, och i morgon får han åka hem till husse igen :heart Vem vet, han kanske inte ens börjar bli dement. Han kanske bara har mått dåligt. Eller så är han sköplig också. Tiden får utvisa, men jag hoppas att mitt ex och jag kommer ha samsyn den dagen det är dags. Han ska leva så länge han mår bra, men inte annars.
 
Tack, det värmer :heart Jag känner mig helt kass, ärligt talat. Som inte lyckas ge honom det hem han förtjänar, och att han lyckats springa iväg två gånger. Jag känner verkligen att jag svikit honom. Jag vet om att jag gjort precis allt jag kunnat, jag har verkligen slagit knut på mig flera varv för att han ska ha det bra. Men det sorgliga är ju att hundar inte vet allt det där. De vet ju bara vad som är, just nu, på nåt sätt. På nåt vis är väl det bra också för det gör ju att han omöjligt kan ha alla komplexa känslor om ansvar och svek som jag kan. Han vet bara här och nu, och nu är han hemma.. också :heart
Men du har ju gett honom precis det ❤️. Vi passar en äldre hund ibland, vår numera ganska stora dotter har alltid varit väldigt snäll och försiktig runt djur, men jag märker ändå hur stressad hunden blir, sen sitter han 15 min utanför dörren till hennes sovrum när hon gått och lagt sig, sen andas han ut och slappnar av, han är så van vid att ha koll på hela flocken vilket oftast bara är hund och husse. Så himla klokt av dig att våga ta beslutet. Bästa matten skulle jag säga.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Härom dagen var fastighetsskötaren hemma hos oss och skulle fixa en grej i vårat badrum som vi hade felanmält, vi var inte hemma vid...
2
Svar
25
· Visningar
2 906
Senast: Piaff
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Fortsättning från VGV Kids. Vi träffade en sköterska på närakuten som verkade oroad. Hon verkade inte riktigt få grepp om varför han...
Svar
12
· Visningar
2 194
Hundträning Hjälper ett ungt par som har en tvåårig fralla, hane. Paret har precis skaffat sitt första barn. För "säkerhets skull" fick inte hunden...
Svar
9
· Visningar
1 528
Senast: Tuggben
·
Hundträning Hunden min gnäller KONSTANT så fort vi inte är hemma. Hemma säger den nästan aldrig någonting. Men så fort vi åker i bilen, eller åker...
Svar
8
· Visningar
1 164
Senast: Nota
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp