- Svar: 4
- Visningar: 690
Det har varit en spännande vecka.
Måndag, förra veckan var lite väl spännande.
Första dagen på arbetsplatsen och jag skulle möta upp min coach halv tio och gå dit tillsammans eftersom nya människor fortfarande kan vara lite läskiga. Kommer dit prick halv, väntar till fem över med att ringa första samtalet, inget svar. Ringer efter fem minuter igen, inget svar då heller. Står och väntar till tio i tio innan jag var tvungen att gå helt själv dit. Jag var jätte nervös och kände mig ensammast i världen. Hade det varit jag för två år sen hade jag gått hem och klanka ner på mig själv som förr men nu samlade jag mig och gick dit.
Väl där möter jag en man, presenterar mig och säger varför jag är där. Han ger mig en sekatör, säger att jag kan frisera träd och försöker ringa chefen som inte svarade. Jag klipper träd i tre timmar innan jag går hem, stolt som bara den över mig själv men riktigt arg på min coach.
Coachen ringer på tisdag och ber så hemskt mycket om ursäkt. Han hade fått ett samtal från sitt andra arbete och glömt sin arbetstelefon på kontoret. Men han blev mycket imponerad över att jag ändå gick dit själv.
Jag hör min fantastiska terapeut på trauma enheten i huvudet. Wow, du klarade det, va bra du är. Som hon alltid sa för varje litet framsteg jag tog. Det är det jag har i huvudet när det blir jobbigt. Du kan så mycket och är så mycket mer än vad din ptsd alltid sagt.
Måndag, förra veckan var lite väl spännande.
Första dagen på arbetsplatsen och jag skulle möta upp min coach halv tio och gå dit tillsammans eftersom nya människor fortfarande kan vara lite läskiga. Kommer dit prick halv, väntar till fem över med att ringa första samtalet, inget svar. Ringer efter fem minuter igen, inget svar då heller. Står och väntar till tio i tio innan jag var tvungen att gå helt själv dit. Jag var jätte nervös och kände mig ensammast i världen. Hade det varit jag för två år sen hade jag gått hem och klanka ner på mig själv som förr men nu samlade jag mig och gick dit.
Väl där möter jag en man, presenterar mig och säger varför jag är där. Han ger mig en sekatör, säger att jag kan frisera träd och försöker ringa chefen som inte svarade. Jag klipper träd i tre timmar innan jag går hem, stolt som bara den över mig själv men riktigt arg på min coach.
Coachen ringer på tisdag och ber så hemskt mycket om ursäkt. Han hade fått ett samtal från sitt andra arbete och glömt sin arbetstelefon på kontoret. Men han blev mycket imponerad över att jag ändå gick dit själv.
Jag hör min fantastiska terapeut på trauma enheten i huvudet. Wow, du klarade det, va bra du är. Som hon alltid sa för varje litet framsteg jag tog. Det är det jag har i huvudet när det blir jobbigt. Du kan så mycket och är så mycket mer än vad din ptsd alltid sagt.
