Snyggve
Trådstartare
Lite bakgrund: http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=957339
Jag var på Aurora-samtal och blev lovad lustgas under alla undersökningar + att de endast skulle undersöka mig om det var fara för mitt eller barnets liv. Jo tjena...
Det började den 27 maj då jag skulle bli igångsatt (BF var 12 maj). Hade inte sovit på hela natten då pga smärtsamma SD. Kl 8.00 gjordes första undersökningen under skrik och gråt, då konstaterades att jag var öppen 1 cm. Heja mig!
9.00 gjordes nästa undersökning, och då smorde de in mig med sån där hormongel för att få igång allting. Blev kopplad till CTG under 1,5 h och fick inte kliva ur sängen. Höll på att dö av tristess, men överlevde
13.40 CTG igen, hade väldigt ont då. Vid 14.30 kom en snäll BM med en riskudde till mig, hjälpte inte mycket men kändes skönt ändå. Egentligen skulle de fyllt på med mer hormongel då men lät bli eftersom jag hade så kraftiga SD.
17.15 Enligt CTG hade jag 2-4 SD/10 min. Jag var inte överens med den, men det lyssnade ingen på. Skulle egentligen fått bada då, men eftersom CTG visade fel på mina SD och bebisens hjärtljud gick ner så bestämde de sig för att göra en hinnsvepning och koppla CTG direkt på bebisens huvud istället.
18.20 Äntligen fick jag lustgas, men den hjälpte inte mer än riskuddarna. Dock så fick jag nåt att koncentrera mig på
19:15 Testade akupunktur. Hjälpte inte...
20.00 Ännu en undersökning. Var då öppen 3 cm och hade jävligt ont. Bestämdes att jag skulle få EDA.
20.30 En undersökning till! Helt oförändrat.
21.00 EDA läggs. Det skönaste jag vart med om i hela mitt liv! Äntligen nåt som fungerade, kände absolut ingenting av värkarna. Hade även en falsk förhoppning om att få sova efter 32 vakna timmar.
22.15 Värkstimulerande dropp kopplas in. Hade nån gett mig ett vapen hade jag gladeligen skjutit mig i huvudet. Det var nåt fel på deras CTG-apparat och den registrerade därför inga SD alls på mig. Så BM höjde droppet. Och höjde. Och höjde. När jag i själva verket hade så ont att jag vägrade släppa lustgasen, jag låg och vred mig av smärta och bönade och bad att de skulle dra ner på det igen. Men varför skulle de, jag hade ju inga SD
00.00 BM känner med handen på magen och inser att jag HAR SD och att det gör ont. Sänker droppet något. Tack för den!
00.30 En undersökning till görs där de tappar mig på urin. Börjar tröttna rejält nu.
01.55 Sambon börjar be om snitt istället eftersom det uppenbarligen inte går framåt. Han ignoreras. BM kände med handen och räknade till 6-7 värkar/10 min.
02.10 BM tycker att magen känns hård hela tiden. Sänker droppet ytterligare lite. Under hela kvällen-natten hade jag kraftiga SD som gick in i varandra, hade alltså inga mellanrum för att kunna återhämta mig. Började med andra ord bli riktigt trött och ledsen vid det här laget.
03.20 Droppet sänks ännu mer. Läkaren bestämmer att de ska sätta in en sån där intern givare (IUP) för att se värkarna bättre, det gjorde för ont och de var tvungna att avbryta. De testar att byta CTG-apparat och se på fan! Jag hade plötsligt värkar! Värkarna är dock för ineffektiva enligt läkaren så de höjer droppet igen. Jippi. Bestäms även att jag ska undersökas 1 g/h. Både jag och sambon var helt förstörda nu.
03.45 Dags för undersökning! Men nu hade jag fått nog och blev riktigt förbannad. Läkaren tyckte att så länge det går framåt, hur sakta den än går, så fortsätter vi. Jag hade vid det här laget inte sovit på nästan 40 h! Så jag skrek till personalen att "om de inte kopplar bort droppet och avbryter nu så drar jag själv ut nåljäveln för jag ORKAR INTE MER! Jag ger fullständigt fan i om jag är öppen 2 eller 4 eller 10 cm för nu går det inte längre!". Då tittade läkaren på mig med tom blick och sa "Jaha. Men vi får väl avbryta då". Bästa jag hört på länge...
Så kateter sattes, bedövningen lades och jag blev snittad. Kl 04.39 kom Ludwig äntligen ut!! 53 cm lång och 3780 g tung. Men jag har aldrig vart så slut i hela mitt liv, orkade inte ens hålla i honom
Min förlossning var en verklig besvikelse. Jag har alltid velat föda vaginalt, av flera orsaker. Nu gick inte det, men om personalen inte hade kört över oss så fullständigt hade det kanske vart lättare att bearbeta? Både jag och sambon bad om snitt i flera timmar innan de gav sig, det kändes som att jag fick lida flera timmar hela i onödan. Dessutom var fostervattnet kraftigt mekoniumfärgat, något som tyder på att bebisen var väldigt stressad därinne. Också i onödan?
Det lär nog dröja innan Ludwig får nåt syskon. Trots att både jag och sambon egentligen vill ha fler barn så känns det fruktansvärt avlägset efter den här upplevelsen.
Jag var på Aurora-samtal och blev lovad lustgas under alla undersökningar + att de endast skulle undersöka mig om det var fara för mitt eller barnets liv. Jo tjena...
Det började den 27 maj då jag skulle bli igångsatt (BF var 12 maj). Hade inte sovit på hela natten då pga smärtsamma SD. Kl 8.00 gjordes första undersökningen under skrik och gråt, då konstaterades att jag var öppen 1 cm. Heja mig!
9.00 gjordes nästa undersökning, och då smorde de in mig med sån där hormongel för att få igång allting. Blev kopplad till CTG under 1,5 h och fick inte kliva ur sängen. Höll på att dö av tristess, men överlevde
13.40 CTG igen, hade väldigt ont då. Vid 14.30 kom en snäll BM med en riskudde till mig, hjälpte inte mycket men kändes skönt ändå. Egentligen skulle de fyllt på med mer hormongel då men lät bli eftersom jag hade så kraftiga SD.
17.15 Enligt CTG hade jag 2-4 SD/10 min. Jag var inte överens med den, men det lyssnade ingen på. Skulle egentligen fått bada då, men eftersom CTG visade fel på mina SD och bebisens hjärtljud gick ner så bestämde de sig för att göra en hinnsvepning och koppla CTG direkt på bebisens huvud istället.
18.20 Äntligen fick jag lustgas, men den hjälpte inte mer än riskuddarna. Dock så fick jag nåt att koncentrera mig på
19:15 Testade akupunktur. Hjälpte inte...
20.00 Ännu en undersökning. Var då öppen 3 cm och hade jävligt ont. Bestämdes att jag skulle få EDA.
20.30 En undersökning till! Helt oförändrat.
21.00 EDA läggs. Det skönaste jag vart med om i hela mitt liv! Äntligen nåt som fungerade, kände absolut ingenting av värkarna. Hade även en falsk förhoppning om att få sova efter 32 vakna timmar.
22.15 Värkstimulerande dropp kopplas in. Hade nån gett mig ett vapen hade jag gladeligen skjutit mig i huvudet. Det var nåt fel på deras CTG-apparat och den registrerade därför inga SD alls på mig. Så BM höjde droppet. Och höjde. Och höjde. När jag i själva verket hade så ont att jag vägrade släppa lustgasen, jag låg och vred mig av smärta och bönade och bad att de skulle dra ner på det igen. Men varför skulle de, jag hade ju inga SD
00.00 BM känner med handen på magen och inser att jag HAR SD och att det gör ont. Sänker droppet något. Tack för den!
00.30 En undersökning till görs där de tappar mig på urin. Börjar tröttna rejält nu.
01.55 Sambon börjar be om snitt istället eftersom det uppenbarligen inte går framåt. Han ignoreras. BM kände med handen och räknade till 6-7 värkar/10 min.
02.10 BM tycker att magen känns hård hela tiden. Sänker droppet ytterligare lite. Under hela kvällen-natten hade jag kraftiga SD som gick in i varandra, hade alltså inga mellanrum för att kunna återhämta mig. Började med andra ord bli riktigt trött och ledsen vid det här laget.
03.20 Droppet sänks ännu mer. Läkaren bestämmer att de ska sätta in en sån där intern givare (IUP) för att se värkarna bättre, det gjorde för ont och de var tvungna att avbryta. De testar att byta CTG-apparat och se på fan! Jag hade plötsligt värkar! Värkarna är dock för ineffektiva enligt läkaren så de höjer droppet igen. Jippi. Bestäms även att jag ska undersökas 1 g/h. Både jag och sambon var helt förstörda nu.
03.45 Dags för undersökning! Men nu hade jag fått nog och blev riktigt förbannad. Läkaren tyckte att så länge det går framåt, hur sakta den än går, så fortsätter vi. Jag hade vid det här laget inte sovit på nästan 40 h! Så jag skrek till personalen att "om de inte kopplar bort droppet och avbryter nu så drar jag själv ut nåljäveln för jag ORKAR INTE MER! Jag ger fullständigt fan i om jag är öppen 2 eller 4 eller 10 cm för nu går det inte längre!". Då tittade läkaren på mig med tom blick och sa "Jaha. Men vi får väl avbryta då". Bästa jag hört på länge...
Så kateter sattes, bedövningen lades och jag blev snittad. Kl 04.39 kom Ludwig äntligen ut!! 53 cm lång och 3780 g tung. Men jag har aldrig vart så slut i hela mitt liv, orkade inte ens hålla i honom
Min förlossning var en verklig besvikelse. Jag har alltid velat föda vaginalt, av flera orsaker. Nu gick inte det, men om personalen inte hade kört över oss så fullständigt hade det kanske vart lättare att bearbeta? Både jag och sambon bad om snitt i flera timmar innan de gav sig, det kändes som att jag fick lida flera timmar hela i onödan. Dessutom var fostervattnet kraftigt mekoniumfärgat, något som tyder på att bebisen var väldigt stressad därinne. Också i onödan?
Det lär nog dröja innan Ludwig får nåt syskon. Trots att både jag och sambon egentligen vill ha fler barn så känns det fruktansvärt avlägset efter den här upplevelsen.