Förra veckan började jag på mitt nya jobb.
Jobbet som det kändes som en dröm att få, jobbet som verkade för bra för att vara sant, eftersom jag skulle få jobba inom ett av mina stora intresseområden. Jobbet som fick mig att växa flera decimeter och känna att ”Yes – äntligen kanske jag har hamnat helt RÄTT!” Jobbet som jag äntligen fick efter 1½ års jobbsökande för att komma bort från mitt gamla jobb och den chef jag hade där, som jag bara mådde riktigt dåligt av.
Men känslan jag har nu är inte bra alls. Och jag är så fruktansvärt ledsen över det.
Egentligen borde jag kanske inte bry mig om det, egentligen kanske jag inte ska säga nånting alls. Efter bara en vecka kan man inte bedöma hur ett jobb är, det tar längre tid än så att komma in i nånting nytt.
Men känslan är högst påtaglig, och kanske kan det vara OK att jag reflekterar över känslan jag har just nu – med hänsyn till att den kan komma att förändra sig...
Det mest påtagliga är känslan av att jag är totalt värdelös. Jag vet inte varför jag helt har förlorat mitt självförtroende, men nånting har triggat mig till att helt och hållet tappa tilltron till min egen förmåga. Såhär värdelös kan jag inte minnas när jag kände mig sist. Inte när jag började på mitt förra jobb i alla fall. Känner mig så pass värdelös att jag har svårt att gå runt och vara drivande i nya sociala kontakter. Och det gör att jag känner mig ännu mer värdelös, eftersom jag tänker att dom andra måste se mig som en tystlåten kuf. Och min roll är en ganska central social roll, och att då gå runt och vara en tystlåten kuf känns som katastrof.
Första dagen visades jag runt och fick ett introduktionsmaterial samt en lång lista med arbetsuppgifter jag skulle få ta hand om. Då kände jag mig fortfarande rätt så OK, och tänkte att listan väl inte skulle vara någon omöjlighet att ta tag i utan att jag skulle sätta mig och läsa in mig på alla system och rutiner. Men redan dag 2 överöstes jag med ännu fler arbetsuppgifter som jag ombads lösas på stört. Då började jag vackla. Jag känner inte till kulturen, känner inte till rutinerna, känner inte till var saker och ting finns och känner inte till systemen. Med dom förutsättningarna visste jag redan från början att jag inte skulle kunna prestera något bra resultat för dom uppgifter jag ombads göra.
I slutet av första veckan kände jag mig tvungen att säga ifrån. Jag hade inte ens hunnit öppna introduktionsmaterialet – som var obligatoriskt att läsa – och än mindre sätta mig in i var saker och ting fanns, hur saker och ting fungerade, lära mig hitta i min dator eller ens anpassa min nya telefon... Det kändes som om jag mest vimsade runt i total förvirring över allt jag skulle göra. Jag bad att få lite tid för att sätta mig in i saker, men upplevde att dom andra medarbetarna ”stod och stampade” i väntan på att jag skulle bli klar.
(Själv begriper jag inte hur man ska kunna läsa in sig på ett helt nytt jobb på bara några timmar???!!!)
Jag får dessutom fler mail på en dag på mitt nya jobb, än vad jag fick på 1-2 veckor på mitt gamla jobb. Det känns som om jag drunknar. Jag har helt tappat greppet om vad som förväntas av mig och hur mycket jag egentligen ska göra.
Jag har också blivit lite orolig över den känsla jag har fått av kulturen på arbetsplatsen... Mina chefer verkar jobba dygnet runt veckans alla dagar. Det verkar finnas en outtalad förväntan att man ska göra så. Att gå hem i tid känns nästan inte ens OK. På mailen jag fått under helgen med saker jag ska göra står det något i stil med: du behöver inte göra det här nu under helgen... Nähä – oj – tack – det var ju fantastiskt!....
(förväntar dom sig verkligen att jag läser mina jobbmail under helgen?...)
Så vad händer? Jo på måndag morgon andra arbetsveckan vaknar jag med jordens urinvägsinfektion. Är så fruktansvärt medtagen – feberfrossa, smärta, illamående, yrsel, skakningar, smärta, smärta, smärta. Vaknar redan kl 5, och först tänker jag att jag ska åka till jobbet ändå, men jag mår så jävla dåligt att jag inte ens klarar av att få på mig några kläder. Tänker då att det kanske går över, att jag kanske kan komma senare till jobbet. Men jag pallar inte. Inte ens med godaste vilja.
När jag tillslut inser att jag inte kan skjuta på det längre – att jag borde ha varit på jobbet för längesen och faktiskt MÅSTE ringa och förklara mig, så rinner tårarna på mig under hela samtalet. För att jag känner mig så dum, pinsam och värdelös. Man är bara inte sjuk när man precis har börjat på ett nytt jobb (och särskilt inte på det här jobbet, med tanke på hur kulturen känns).
Efter min första katastrofvecka, när jag måste ha gjort jordens sämsta intryck, så fortsätter jag ”imponera” genom att bli sjuk. Vilken start. Vilken bild dom måste ha fått av mig...
Det skulle inte förvåna mig om dom kommer avsluta min provanställning när som helst.
Men om dom nu inte skulle göra det, så undrar jag om jag överhuvudtaget kommer att klara av det här jobbet. Jag känner mig oerhört tveksam till det. Jag känner mig som helt fel person för tjänsten.
Så just nu känns det tungt. Eller mer än tungt, faktiskt. Bara över en helg gick jag från att känna mig bra på det jag gör och vara en kompetent stjärna på mitt förra jobb, direkt till att vara en ultravärdelös missanpassad pinsam noob på mitt nya. Mitt enda hopp står till att det kanske går över, att det här kanske bara är tillfällig ny-på-jobbet-ångest, att jag kanske kommer in i både jobbet och jargongen tillslut...
Jobbet som det kändes som en dröm att få, jobbet som verkade för bra för att vara sant, eftersom jag skulle få jobba inom ett av mina stora intresseområden. Jobbet som fick mig att växa flera decimeter och känna att ”Yes – äntligen kanske jag har hamnat helt RÄTT!” Jobbet som jag äntligen fick efter 1½ års jobbsökande för att komma bort från mitt gamla jobb och den chef jag hade där, som jag bara mådde riktigt dåligt av.
Men känslan jag har nu är inte bra alls. Och jag är så fruktansvärt ledsen över det.
Egentligen borde jag kanske inte bry mig om det, egentligen kanske jag inte ska säga nånting alls. Efter bara en vecka kan man inte bedöma hur ett jobb är, det tar längre tid än så att komma in i nånting nytt.
Men känslan är högst påtaglig, och kanske kan det vara OK att jag reflekterar över känslan jag har just nu – med hänsyn till att den kan komma att förändra sig...
Det mest påtagliga är känslan av att jag är totalt värdelös. Jag vet inte varför jag helt har förlorat mitt självförtroende, men nånting har triggat mig till att helt och hållet tappa tilltron till min egen förmåga. Såhär värdelös kan jag inte minnas när jag kände mig sist. Inte när jag började på mitt förra jobb i alla fall. Känner mig så pass värdelös att jag har svårt att gå runt och vara drivande i nya sociala kontakter. Och det gör att jag känner mig ännu mer värdelös, eftersom jag tänker att dom andra måste se mig som en tystlåten kuf. Och min roll är en ganska central social roll, och att då gå runt och vara en tystlåten kuf känns som katastrof.
Första dagen visades jag runt och fick ett introduktionsmaterial samt en lång lista med arbetsuppgifter jag skulle få ta hand om. Då kände jag mig fortfarande rätt så OK, och tänkte att listan väl inte skulle vara någon omöjlighet att ta tag i utan att jag skulle sätta mig och läsa in mig på alla system och rutiner. Men redan dag 2 överöstes jag med ännu fler arbetsuppgifter som jag ombads lösas på stört. Då började jag vackla. Jag känner inte till kulturen, känner inte till rutinerna, känner inte till var saker och ting finns och känner inte till systemen. Med dom förutsättningarna visste jag redan från början att jag inte skulle kunna prestera något bra resultat för dom uppgifter jag ombads göra.
I slutet av första veckan kände jag mig tvungen att säga ifrån. Jag hade inte ens hunnit öppna introduktionsmaterialet – som var obligatoriskt att läsa – och än mindre sätta mig in i var saker och ting fanns, hur saker och ting fungerade, lära mig hitta i min dator eller ens anpassa min nya telefon... Det kändes som om jag mest vimsade runt i total förvirring över allt jag skulle göra. Jag bad att få lite tid för att sätta mig in i saker, men upplevde att dom andra medarbetarna ”stod och stampade” i väntan på att jag skulle bli klar.
(Själv begriper jag inte hur man ska kunna läsa in sig på ett helt nytt jobb på bara några timmar???!!!)
Jag får dessutom fler mail på en dag på mitt nya jobb, än vad jag fick på 1-2 veckor på mitt gamla jobb. Det känns som om jag drunknar. Jag har helt tappat greppet om vad som förväntas av mig och hur mycket jag egentligen ska göra.
Jag har också blivit lite orolig över den känsla jag har fått av kulturen på arbetsplatsen... Mina chefer verkar jobba dygnet runt veckans alla dagar. Det verkar finnas en outtalad förväntan att man ska göra så. Att gå hem i tid känns nästan inte ens OK. På mailen jag fått under helgen med saker jag ska göra står det något i stil med: du behöver inte göra det här nu under helgen... Nähä – oj – tack – det var ju fantastiskt!....
(förväntar dom sig verkligen att jag läser mina jobbmail under helgen?...)Så vad händer? Jo på måndag morgon andra arbetsveckan vaknar jag med jordens urinvägsinfektion. Är så fruktansvärt medtagen – feberfrossa, smärta, illamående, yrsel, skakningar, smärta, smärta, smärta. Vaknar redan kl 5, och först tänker jag att jag ska åka till jobbet ändå, men jag mår så jävla dåligt att jag inte ens klarar av att få på mig några kläder. Tänker då att det kanske går över, att jag kanske kan komma senare till jobbet. Men jag pallar inte. Inte ens med godaste vilja.
När jag tillslut inser att jag inte kan skjuta på det längre – att jag borde ha varit på jobbet för längesen och faktiskt MÅSTE ringa och förklara mig, så rinner tårarna på mig under hela samtalet. För att jag känner mig så dum, pinsam och värdelös. Man är bara inte sjuk när man precis har börjat på ett nytt jobb (och särskilt inte på det här jobbet, med tanke på hur kulturen känns).
Efter min första katastrofvecka, när jag måste ha gjort jordens sämsta intryck, så fortsätter jag ”imponera” genom att bli sjuk. Vilken start. Vilken bild dom måste ha fått av mig...
Det skulle inte förvåna mig om dom kommer avsluta min provanställning när som helst.
Men om dom nu inte skulle göra det, så undrar jag om jag överhuvudtaget kommer att klara av det här jobbet. Jag känner mig oerhört tveksam till det. Jag känner mig som helt fel person för tjänsten.
Så just nu känns det tungt. Eller mer än tungt, faktiskt. Bara över en helg gick jag från att känna mig bra på det jag gör och vara en kompetent stjärna på mitt förra jobb, direkt till att vara en ultravärdelös missanpassad pinsam noob på mitt nya. Mitt enda hopp står till att det kanske går över, att det här kanske bara är tillfällig ny-på-jobbet-ångest, att jag kanske kommer in i både jobbet och jargongen tillslut...
