Markkänning

Ja, nu var det inte som ryttare som jag råkade ut för ett litet missöde, utan som en helt vanlig cassiopeja. Jag svimmade nämligen igen idag.

Det var nu ca ett år sen jag tuppade av sist. Jag trodde faktiskt inte att det skulle hända igen. Innan förra gången så hade jag inte svimmat på typ 20 år, och jag har därför inte sett mig själv som en ”svimmare” längre. Men nu hände det alltså igen.
Skumt.

Det jag HAR konstaterat är att jag det senaste året har börjat känna av yrsel och lågt blodtryck mer igen. Det är oftare som det ”svartnar framför ögonen” nu för tiden när jag reser mig upp. Men det brukar faktiskt inte leda till att jag svimmar. Det börjar med att det svartnar framför ögonen (eller vitnar ibland – att allt blir som vit dimma) och snurrar till i skallen. Går det inte över redan i det här läget så tillkommer det att det börjar brusa i öronen och sticka i hårbotten på huvudet och jag vet inte längre vad som är upp och ner (men i det här stadiet brukar jag ha hittat någonting att hålla i mig i eller luta mig mot). Om kroppen inte reder ut situationen utan attacken fortsätter så blir andningen konstig och musklerna börjar rycka spastiskt och okontrollerat och hela kroppen sprätter häftigt utan kontroll. I det läget har det hänt att jag har gjort illa mig när jag har slagit i saker. Men jag brukar fortfarande vara vid medvetande, och ungefär där brukar kroppen reda ut det hela och få upp blodtrycket igen, så att jag kan samla ihop mig och gå vidare som om inget har hänt (borsta av mig lite obekymrat på axlarna och se mig snabbt omkring och hoppas att ingen såg

). Såna där anfall händer mig lite då och då, och jag är van vid dom.

Men när det gäller svimningen idag så kände jag inte alls av att den kom. Den bara slog till helt oförberett och plötsligt. Jag hade gått från soffan i vardagsrummet till köket och stod och läste en sak som hängde på kylskåpet. Plötsligt var det som om bandet hakade upp sig och det jag läste började upprepa sig i hjärnan om och om igen, snabbt och intensivt, som blixtar. Min förmåga att reflektera över situationen var borta, jag kände mig oberörd mer som om jag tittade på en film, och jag kände mig mest förundrad över varför det hackade så.

Sen vaknade jag på golvet och hade jävligt ont i näsan.

Tiden precis när man vaknar upp är intressant! Det är så mycket man måste försöka reda ut. – Vem är jag? Var är jag? Är det dag eller natt? Känner jag igen mig? Hur mår jag? Vad ska jag göra härnäst?

Långsamt och steg för steg gick det upp för mig att jag fortfarande var jag, att jag var hemma, låg på golvet, hade ont på flera ställen och att min man verkade arg och skällde på mig. Det lyckades gå upp för mig att jag hade svimmat, och det absurda i situationen gjorde att jag inte kunde låta bli att skratta. Jag skrattade och skrattade och skrattade tills jag nästan kiknade och tårarna sprutade.

Kroppen måste på något sätt ha spasmat i själva avsvimningen, och jag hade dragit huvudet med näsan före rätt in i en dörrkarm och sen ramlat ner på golvet, där mina armar tydligen hade spasmat och vält hundens vattenskål. Förutom i näsan så hade jag ont i ena handen och skinkan.

Det jag absolut inte minns var att jag tydligen hade haft min mobiltelefon i handen när jag hade gått in i köket, för den hade min man hittat en bit bort på golvet. Själv var han nog lite chockad och orolig, för han skällde bara mest.

Nu sitter jag här med en näsa som så smått börjar anta en svagt blå ton + en del andra blåmärken. Om näsan kommer blåna mer så funderar jag på att säga på jobbet att jag har gått in i en dörrkarm om dom undrar. Det är ju sant ju!

Ja, det är ju åtminstone inte långtråkigt att vara jag!... Alltid händer det nåt. :-)